Det känns bra att lämna...

Det sista inlägget för detta året. Troligtvis. Det känns bra att lämna år 2015, samtidigt som jag har en stark obehagskänsla i magen. Men den tar inte över i alla fall. Detta året har varit det värsta året vi någonsin upplevt. Det året då vi förlorade vår dotter. Det året då jag förlorade mig själv. Det året då jag själv dog. Jag skulle vilja säga att allting är skit. Att allting med år 2015 har varit åt helvete, just på grund av sorgen. Men om jag ska försöka att se det från den ljusa sidan så kan jag komma fram till en sak: Mina ”vänner”. Det känns egentligen otillräckligt att benämna denna skara som vänner, för ni är så mycket mer än så. Ni är bekanta, ni är vänners vänner, ni är vänners familj, ni är min egen familj, släkt, arbetskamrater, gamla skolkamrater, kunder, grannar och brevvänner. Hela mitt sociala liv har blomstrat under detta året. Jag har fått så mycket brev, mejl, samtal, sms och hälsningar, från människor med varma hjärtan och som bara vill visa omtanke. Jag har lärt mig att försöka berätta för någon vad jag känner, när jag känner det. Att inte skjuta upp saker till morgondagen. Tänker jag på en person vill jag att denne ska veta det. Tycker jag om någon vill jag att denne ska få höra det. Älskar jag en person så försöker jag att visa det, osv. Relationerna jag har idag är inte samma som de var för ett år sedan. De är djupare, mer nära, öppna och intensiva. De sprudlar av ömsesidig omtanke och kärlek. Förståelse och respekt. Allt igenom äkta. Ni har sett mig blottad och ni har hjälpt mig upp. Det känns bra i mig. Det känns faktiskt väldigt bra. När jag tänker på er.

Jag vill egentligen inte släppa en text som inte är bra. Men ibland måste jag bara få skriva. Skriva så fort jag kan så att tankarna hinner fastna. Svart på vitt. Då kan jag släppa det och gå vidare.
Jag tänker tillbaka ibland, på vem jag var, på hur jag var, för några månader sedan. Jag är starkare nu, det är jag nog. Jag har lärt mig att leva. Att överleva. Även om jag faller då och då, så vet jag att det går över. Att jag kommer kunna stå på benen igen.

Det var längesedan nu som jag kände att jag ville dö. Att jag verkligen inte ville leva längre. Jag minns inte dagen, men jag minns allting runt omkring. Miljön. Det vita kaklet. En silvrig diskbänk. Människorna. Varma kramar. Fasta armar runt min kropp. Oron i rösten och blicken i ögonen hos de andra. Hur allting stannade upp kring mig. Tystnaden. Ändå tillåtelsen att få känna, gråta och kollapsa. Att det var ok. Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag vill få ut detta. Få skriva orden. Få folk att veta utan att förklara närmare än att de som var närvarande kan förstå. Jag vill säga tack för att ni fanns där. För att ni såg mig. Tillät mig säga orden, utan att döma mig. Tack för att ni dagligen efteråt har haft koll på mig, utan att få mig att känna mig kontrollerad. Tack för era värmande ord och för era frågor. För att ni inte blundade och glömde bort. Tack för samtalen, de gånger jag hade så ont i själen att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. En röst på andra sidan som lyssnade och som fick mig att vända hemåt. En människa som fortfarande hör av sig ett par gånger i veckan, bara för att se så att allt är bra med mig. För det är skillnad på frågan ”hur mår du idag?” och ”hur mår du idag?”, beroende på vem den kommer ifrån.
Jag vill att ni ska veta att jag mår mycket bättre. Det gör jag. Även om livet inte är detsamma längre. Jag kommer alltid att bära med mig sorgen i hjärtat, men jag låter inte sorgen styra mig på samma sätt längre. Åtminstone inte lika frekvent. Är jag ledsen så är jag ju ledsen förstås. Men jag har också lärt mig att stänga av. Det är skönt. Det är skönt att få låtsas som om ingenting har hänt ibland. Låta Freja bara få vara Freja, fast utan allt det där smärtsamma. Hon får vara fotona på väggen, texten runt mitt halsband, tatueringen på armen, lillasyster i samtalen. Medan alla de smärtsamma ögonblicken väntar någonstans dit jag själv kan välja när jag vill gå.

Jag vill egentligen skriva mer. Men jag börjar bli trött, och det börjar närma sig midnatt. När jag väl startar får jag alltid svårt att avsluta. Det finns så mycket inom mig som jag vill få ut. Där finns saker som jag vill berätta. Där finns sällan den tid eller energi som jag behöver.  

Det är komplext.

Jag har känt mig nedstämd ett tag nu, ett par dagar, lite över en vecka. Jag har haft tankar i huvudet som snurrat och som jag inte riktigt vågat dela med mig av, även om jag vet att jag hade behövt. Jag känner ofta att jag mår lite bättre efter att jag fått skriva av mig, framförallt när känslorna inom mig börjar ta över och dra ner mig. Men jag har inte orkat. Det är som om jag måste anstränga mig mer först, för att sen börja må bättre, vilket är svårt då energin försvinner ju sämre jag mår. Det blir svårt att resa sig tillslut.

Vissa tankar gör mig ledsen att tänka, de gör mig orolig och förtvivlad. Sen kommer det dåliga samvetet och tar över vilket i slutändan leder till att jag blir ännu mer ledsen än jag var från början. Det snurrar runt i en ond cirkel och så småningom omvandlas livet för mig till en grå och dyster dimma.

Jag saknar Freja så otroligt mycket. Jag saknar det liv jag hade, det liv vi förlorat. Om jag bara hade kunnat gå tillbaka. Meningslösa ”om”, ändå tänker jag så ibland. Det gör man nog. Hur ska man någonsin kunna acceptera att ens barn inte längre lever? Att man har förlorat en bit av sitt hjärta för alltid. Det kan man inte. Det gör mig så ledsen.

Ofta känns det som om jag väntar på något. Längtar och väntar så starkt att jag tillslut inte vet om det är rätt eller fel. Tänk om man önskar sig så intensivt att man blir blind för den sanna verkligheten? Strävan efter lycka i livet förtär minnena som vi skapar här och nu. Det vill jag inte. Men jag är inte heller lycklig. Utåt. Innsidan. Vad man visar. Jag skrattar fast jag gråter. Jag ler fast tårarna rinner. Jag pratar fast jag skriker. Jag tröstar fast jag vill ge upp. Det är komplext. 

Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig jul och jag får nästan panik. Jag kommer få panik, om jag tillåter mig att känna efter helt. Det vågar jag inte. Jag försöker nöja mig med dimman. Men det känns. Det känns som att det blir lite svårare att andas för varje dag som går. Jag vill inte att det ska bli nytt år. Jag vill inte att det ska bli vår. Jag fasar något fruktansvärt för hennes födelsedag. För hela februari månad. Det är skrämmande och sorgen från i våras blir så påtaglig. Som om jag kastas tillbaka i tiden. Och det är samtidigt det jag vill. Om jag hade fått göra om allt igen så hade jag gjort det. Bara för att få se henne igen.
Hålla henne.
Pussa på henne.
Jag hade aldrig släppt taget. Jag kan sakna känslan av sjukhusets fyra väggar runt mig. Sjukhussängen. Lukterna, ljuden och ljuset. Känslan av uppgivenhet och hopplöshet. Total förlust. Tiden som försvann och tomheten i kroppen. Känslan av att vara levande död. Jag saknar allt sånt, för det är det som känns som min verklighet. Det är Det som beskriver bäst kaoset i mitt hjärta. I sjukhussängen var det ok att jag gav upp. Någon annan fick hålla mig vid liv. Fruktansvärt.
Förstår ni hur jävla absurt allting är? Jag skulle aldrig önska att någon annan fick uppleva detta, ändå önskar jag det själv. Då är jag nära, fast ändå borta. Där var jag sann med mina känslor. Det kan jag inte vara nu, även om jag vill. För i sjukhussängen levde jag inte. Det gör jag nu. Det Måste jag göra nu. Jag har ju Viking och Loke. Jag har Nille. Han behöver att jag är stark säger han. Att han inte är säker på att han klarar det en gång till. Om jag faller. Det är egoistiskt av mig. Det är hans tur nu. 

Jag har funderat på att lägga ner bloggen ett tag. Stänga ner allting. Fast jag tror att jag lurar mig själv. Att allt det onda försvinner om jag bara blundar. Ibland funkar det. Ibland mår man bättre av att inte veta. Jag önskar att jag slapp känna. Ibland.
Jag orkar nog inte skriva mer. Orkar inte resa mig igen när jag lyft på locket. Inte just nu. Nu tar jag hellre dimman faktiskt. Ett tag till. En dag i taget. Med tillbakablick och önskan om att få göra om allting igen.

 

 

Frejas blöja till vänster, och till höger är en "normal" nyfödd blöja.