Med tårar som rinner.

Tystnaden. Tystnaden väcker alltid de tankar som sover. De känslor som man så desperat försöker trycka ner och dämpa.

Imorgon är det 3 år och 7 månader sen hon lämnade mig. Om jag tillåter mig själv, kan jag känna henne. Hennes lilla kropp, vilandes mot mitt bröst. Så kall, så tyst, alldeles stilla. Bara mina egna andetag lyfte henne när hon försökte sig på ett ytligt pustande. Lika snabbt är allting över. På en sekund vänds mitt liv up och ner och raseras fullständigt. Jag sjunker ner i ett bottenlöst, mörkt hål där livsglädje inte existerar. Där ligger jag och skriker, plågas, önskar och längtar efter att sluta andas. Det var väldigt enkelt och både fullkomligt rimligt och logiskt. Att jag skulle få dö med henne. Jag ligger där i några veckor, kanske månader. Sen börjar färgerna komma tillbaka. Små skratt och leenden letar sig fram ibland. Bakom tårarna skymtar hoppet. Pojkarna tvingar mig tillbaka och jag inser successivt att kärleken till hennes bröder, mina andra barn, håller mig vid liv.
Idag, 3år och 7 månader senare så har jag byggt upp mitt liv igen. Runt de förutsättningar som jag valt att ta till mig. Jag kan känna hur livsglädjen är tillbaka och tillfällen kommer där jag även skattar mig själv som lycklig. Lycklig, fastän jag har förlorat det dyrbaraste som finns. Kanske bara är jag som inser hur stort det är. Men det spelar egentligen ingen roll.
Jag lever fastän hon är död. Jag lever med sorgen som inneboende. Med smärtan i bröstet. Med minnena som energi till att fortsätta. Jag lever med tårar som rinner fastän jag är lycklig.

Hon dör i mina armar....

Datum som svider. Det är 3år sedan nu. Imorgon. Och på tisdag. Sedan min värld rasade samman. En evighet utan henne. Miljoners minuter kvar att leva i tomhet. En tomhet som är svår att beskriva. Som fyller allting i min omgivning och sänker ner mig till likgiltighet.

Så är jag plötsligt där igen. Hon vilar mot mitt bröst. Jag håller mina händer kuvade runt hennes kropp. Hon lever. Hon andas. Hennes hjärta som slår mot mitt. Hud mot hud. Nille stryker hennes hand med sina fingrar. Hon är lugn och trygg hos oss. Känslan av liv nöter sig in i minnet för att aldrig glömmas bort.
Det är svalt i rummet, hon är kall. Tårarna rinner för den framtid som ej går att fly ifrån. Hon ligger alldeles stilla. Hon suckar till. Det känns plötsligt bara fel. Hennes hjärta slår sitt sista slag. Hon lämnar oss. Hon dör ifrån mig. I mina armar. Hon dör och hela världen rasar. Marken försvinner under mina fötter och jag med den. Jag dör med henne. Känslan av förtvivlan fullständigt river sönder mig och jag skriker. Viker mig dubbel över hennes kropp. Skyddar den mot den orättvisa verkligheten. Men det är meningslöst. Försent. Maktlösheten är fruktansvärd och något jag får leva med resten av mitt liv.
Jag skriker än, dämpat och inombords. Men känslorna ligger utanpå kroppen nu och har gjort ett tag. Jag trivs inte med att inte kunna hålla det under kontroll. Vill kunna visa mig stark även när jag är som svagast.
Vi kommer att ses igen. Mitt älskade barn. Vår enda dotter.
Freja 4 feb 2015 - 6 feb 2015

Den egna sorgen är alltid störst.

Ångesttankar och dåligt samvete tynger min vardag nu. Varje kväll tänker jag att morgondagen ska bli en bättre dag. För då ska jag inte skrika på barnen. Då ska jag leka mer med dom, pyssla eller bygga lego tillsammans. Imorgon ska jag vara mer kreativ. Vara en bättre förälder. En bättre vän. En bättre människa. Vara mer tidseffektiv och få gjort några utav punkterna på min "att göra" lista.
Varje morgon ser ungefär likadan ut ändå. Ingen förändring sker. Det är kaffekoppen, som Nille sätter in till mig innan han drar till jobbet, som får mig att gå upp. Jag har ingen lust till någonting. Ingen energi. Jag har inte ens spelat airsoft de senaste veckorna. Ingen vilja, fastän jag vet att det förmodligen hade lyft mig. Jag älskar ju det.
Det är som om psyket säger nej, som om jag straffar mig själv. Du förtjänar inte det ena eller det andra. En ond spiral. Tankarna kommer när jag är själv. I handling är jag trögstartad och får svårt att sätta igång. Jag behöver en knuff.
Jag får extremt dåligt samvete över att jag aldrig hör av mig till folk. Att jag är så dålig på att skriva och fråga hur en annan mår. Jag gör det i huvudet för att samtidigt tyngas ner av att jag borde höra av mig till den personen och den personen också, och plötsligt är det för mig övermäktigt och slutar upp med att jag inte gör något av det alls. Samvetet växer som en mörk skugga och minsta uppgift blir en stor ansträngning. Så ska det ju inte vara. Det är jag medveten om. Såhär brukar jag inte vara heller.
Det går inte att skylla på tidsbrist. Där finns mer tid på dygnet än så. Tröttheten är dock svår att bota med sömn.
Jag vill säga förlåt till mina vänner. För att jag är en sämre vän än vad de förtjänar. Alla går vi igenom kriser och problem där vi måste kämpa oss upp på fötter. Jag tror ju egentligen inte heller att jag på något sätt är unik. Eller ensam för den delen. Alla människor har nog någon gång perioder av melankoli som grundar sig i diverse olika sorger eller problem. Den enskilda individens sorg är alltid den största för honom eller henne oavsett någon annans. Det går således aldrig att mäta vem som har det värst eller vem som det är mest synd om. Vi försöker alla så bra vi kan. Vi kämpar. Min kris och sorg är min dotter. Och min period är nu. Ändå önskar jag inget hellre än att finnas där för er såsom ni alltid funnits där för mig. Vet med er att jag försöker. Att jag också kämpar precis som ni gör. Även bakom era leende ögon finns det tårar. Jag vet det och jag är ledsen för det. Jag tänker på er. ❤️

Jag har god lust att stänga ner bloggen. Att stänga ner hela Nivilo. Jag har knappt ork att sy längre fastän huvudet kryllar av tänkbara idéer. Jag tjatar på barnen om hur viktigt det är att äta, när de tramsar vid matbordet, ändå gör jag det knappt själv. Jag häller i mig kaffe. Jag har ingen hunger efter frukost eller lunch. Hur kan man förespråka något, vara en förebild för barnen utan att själv göra så eller "vara" det?

Snön yr ute. Det är kallt inne på sina ställen. Varje kväll tänder vi ljus och en brasa. Det värmer så mycket mer mentalt än något annat. Jag försöker ännu vänja mig vid lugnet.