Min vackra oas!

Jag hörde en sak på radion häromdagen. Folk fick frågan ”om de fick 10 min att göra vad som helst på, något som gör en glad, vad skulle det vara då?” Tydligen så var det oerhört bra för hälsan, och det kunde alltså räcka med så lite som 10 min för att man skulle fortsätta leva hälsosamt. Jag funderade länge, men det första spontana som jag kunde komma på var: att få sitta på altanen, med en nybryggd kopp kaffe och vila ögonen på den gröna trädgården. Inte särskilt spännande kanske, men det var det som låg först i minnet och närmst mitt välbefinnande. Faktum är att trädgården faktiskt är något som får mig att må ganska bra. Inte bara den friska luften utan helheten. Att få se hur allting växer och frodas. Hur träden går från kala grenar till blom och tillslut bär frukt. Att få följa hur de små äpplena sakta växer i storlek, hur de mognar och blir röda så att man slutligen kan plocka dom. Jag blir fylld med ett stillsamt lugn när jag rör mig i trädgården. Jag trodde aldrig att jag skulle känna sådan frid av naturen som jag gör nu, men det känns helande på något sätt. Jag blir avslappnad i sinnet och tillfreds med mig själv för en stund. Som om själen får vila några minuter och bara goda tankar tillåts.

Därför tycker jag väldigt mycket om att ta hand om min trädgård. Ge tillbaka lite, något, så som den ger mig. Pyssla, plantera, vattna, rensa bort ogräs. Jag tycker om att se över hur det jag planterat växer och gror. Hur bären går från grönt till rött eller mörkt rosa. Låta barnen få vara med och plocka och smaka.

I en hörna av trädgården har vi planterat rabarber som vi köpte på trädgårdsmässan. Då var det bara några torra barkliknande rotbitar i en försluten plastpåse, men nu har de tagit sig riktigt ordentligt. Stora pampiga blad. Jag väntar dock med att plocka tills nästa år, så hinner härden växa till sig och bli ännu fler istället.

Bredvid rabarbern har vi fångat in smultron som växte vilt runt en gammal trädstubbe. De växer så bra precis där de står. På andra sidan bredvid smultronen, i halvskugga har jag satt en liten nätt buske med amerikanska blåbär. Den busken fick jag av lillasyster och hennes pojkvän. Jag hoppas så att den ska ge bär i år, fast jag fick nyss höra via en blåbärsodlare ute på landet, att blåbärsbuskarna trivs bäst i torv (?). Så nu funderar jag på om jag kanske bör plantera om den för att få det mest optimala förhållandet för tillväxten. Hur som helst, runt alla smultron, blåbär och rabarber har Nille grävt ner en rabattkant gjord av bamburör. Han har satt det i svag nivåskillnad och det ramar in riktigt snyggt, och håller samtidigt de vilda smultronen på plats.

På den lilla slänten bredvid trappan upp mot huset har jag planterat vinbärsbuskar. Både röda, svarta och vita vinbär. På marken runtomkring har jag tänkt sätta några jordgubbsplantor som är marktäckande och med ljuvliga ljusrosa blommor. Det är en jordgubbstok som heter Pink Panda och är lika söta som namnet de bär. Det blir en härlig bärhörna när det är färdigt, men först ska det byggas en mur nedanför slänten som möter upp plattorna som Nille börjat lägga. Som pricken över i står det ett vackert japanskt körsbärsträd i miniformat, på toppen av kullen. Dess grenar kommer slutligen att hänga ner över bären. Det är lite synd att det blommar så kort tid om året bara, men samtidigt blir det desto mer fantatsiskt och njutningsfullt när det väl står i blom. Jag tror att det kommer bli underbart vackert med körsbärsblommorna i trädet som möter de rosa dekorativa blommorna från Pink Panda plantorna på marken. Längtar efter att få se denna lilla oas växa fram.

På denna backen som ligger i trädgården har jag planterat två fjärilsbuskar, en som får vita blommor och en som hette "dark knight" och som har mörkt violetta blommor. Hoppas att de växer sig stora och lockar till sig massor av till fjärilar nästa år.

En del av krukodlingen som står på altanen. Diverse olika tomatplantor, grekisk paprika, basilika och vanliga coctailtomater.

Uppe på bortersta backen, som sluttar upp mot grannhusen (vårt hus är byggt i en gammal sandgrop och marken är därför full av slänter, kullar och backar, vilket gör trädgården väldigt ”levande” men också svår att underhålla) där har vi börjat röja undan murgröna, enbuskar och annat sly som vuxit sig vilt och tagit över stor del av slänten. Nille har fått använda motorsågen vid många tillfällen för att överhuvudtaget kunna ta sig in i ”skogen”. Förra helgen fick han undan så pass mycket att vi äntligen kunde plantera lite. Jag hade fått ett ympat äppleträd av mina föräldrar i födelsedagspresent, tillsammans med de japanska körsbärsträdet, så nu står det äntligen i marken där på slänten, mot kortsidan på huset. Äppleträdet kommer att ge flera olika sorters äpplen, bland annat Aroma och Discovery. Någon sort blommar på våren, en annan under sommar och även till sen höst. Vi kommer med andra ord kunna plocka färska äpplen nästen året runt. Från samma träd! Visst är det häftigt, det gäller bara att hålla koll på vilka grenar som bär vilken sort.

Ena slänten, där Nille kämpar för att tämja djungeln.

Projekt lägga plattor.

En av planteringslådorna, här växer sallader, sugarsnaps, ruccola, agretti och jumbo jordgubbar.

I slutet av sommaren ska jag beställa hem tulpanlökar som jag sen ska sätta till hösten. Jag har hittat flera olika lila nyanser, bland annat som papegojtulpaner. De är helt otroligt vackra. Dessa ska jag sätta till minne av Freja. Varje gång jag ser en lila blomma eller en tulpan så tänker jag på henne. Det får henne att kännas närvarande och jag vill att hon ska finnas med i vår trädgård. Hon finns i mina tankar precis hela tiden. Jag saknar henne så förtvivlat mycket.

Man når aldrig 100 procent.

Jag faller. Jag har mått ganska bra ett tag nu. Har känt mig smått levande igen, sett fram emot saker, känt mig glad. Börjat inse att det är ungefär ”såhär” livet kommer att vara hädanefter. Att leva med sorgen. Att fungera med hål i sitt hjärta. Men samtidigt, hur mycket jag än försöker så kan jag aldrig bli 100% glad. Fullt ut. När livet är som bäst, så är det ändå något som fattas. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Jag inser det och kan vänja mig vid det, men sörjer desto mer av tanken. Jag har blivit berövad på mitt barn och även på livets alla höjdpunkter och lyckorus. Min väninna J beskriver samma sak. Det var fyra år sedan hon förlorade sin dotter och även om hon, i mina ögon, verkar stark och leva ett såkallat ”normalt” och bra liv, så upplever hon precis samma sak. Man når aldrig upp till de där 100 procenten. Hur jäkla bra man än mår, så når man den där undre gränsen, precis under klimax och där möter man tomheten och sorgen istället. Alltid.

Du slutar aldrig att älska dina barn, alltså kan du heller aldrig sluta sörja dom.

Jag vet att jag gör fel som klandrar, men jag vet det egentligen bara för att folk säger det till mig. Innerst inne är sanningen någon annan. Det är min kropp som misslyckats. Det är min kropp som fått mig att hata mig själv. Att avsky varenda centimeter utav den. Jag hatar att den fått mig att hata den. Inte hur den ser ut, det kan jag ändå inte påverka. Men det faktum att Freja var helt frisk bekräftar bara min ilska riktad mot mig själv ännu mer. Jag hade förstått på ett annat sätt om hon varit sjuk. Om det var därför min kropp reagerade som den gjorde och började öppna sig. Men så var det inte. Min kropp misslyckades med att beskydda henne. Min jävla kropp kunde inte stå emot bakterier som ett vanligt immunförsvar hade gjort och valde att riskera en liten bebis liv istället.

Som hon kämpade, min lilla Freja. Förgäves. Allting. Jag kommer alltid att klandra mig själv till viss del. Klandra min kropp som jag räknade med och som svek mig. Som tog min dotters liv ifrån mig. Som tog henne ifrån oss alla.