Var du lycklig?

Paniken och sorgen går hand i hand just nu, väntar i mörkret på tillfällen att visa sig. Därav tänker jag försöka att skriva ett inlägg. Ett inlägg om tacksamhet och om saker som gör mig glad. Positiva tankar och känslor, i hopp om att trycka undan dödens fula skugga. Jag är inte stark nog att resa mig om jag faller nu. Tror jag. Antagligen är ett utbrott och en kollaps precis det som jag egentligen behöver, men ingen människa vill väl må dåligt om man kan förhindra det?

Vi har firat bröllopsdag. Vår första, vilket är bomull. Någon får gärna berätta för mig vad meningen är med alla möjliga material för jag har själv faktiskt ingen aning. Är tanken att gåvan ska vara av bomull? Min gåva blev en passionsblomma och cirka 150 blåmärken på kroppen. Vi firade alltså vår bröllopsdag med att spela airsoft. Mike hade hyrt en cqb-bana i Vinslöv i 10 timmar och dragit ihop ett lagom stort gäng för spel. Det var helt fantastiskt roligt och jag blev så rörd över att alla kom och ville fira oss. Jörgen tog sig hela vägen ner från Jönköping, och bröderna Lindelöf spelade i kilt i hyllning till oss. Alltså, vilka fantastiska människor, lagspelare och vänner vi har omkring oss. Vi hade inte förväntat oss någonting så vi blev enormt överraskade när de hade ordnat med grejer åt oss. Vi fick några nördiga starwars böcker av Mange (det blir ju aldrig fel) samt vars en granathållare av kydex till Tornado Impact, som Mike och Jimmy hade gjort. Nilles var i multicam, min var ROSA!! Så jäkla personliga grejer! Jag älskar min granathållare, den fäster perfekt i min chestrig och är lätt att dra ur när tillfälle kommer. Bonus att den är så grymt snygg också.

Dagen avslutades med att vi checkade in på hotell och blev där och då överraskade med att vi hade fått sviten! Den lyxiga sviten med två sovrum, två badrum, badkar, bastu och ett gäng tv-apparater. Även om vi bara ville ligga i sängen och dricka öl (det var vårt huvudmål) så var det en fantastisk känsla att få känna sig så bortskämd. Så stort jävla tack!! Tack till alla som gjorde vår dag möjlig och till den bästa.

 

Med mina favvo-grabbar, min stridsbror och min kärlek.

Grillmästar-Mike.

Man ska inte mucka med frugan, speciellt inte om hon har ett vapen i handen.

SkåFor Tower.

Citerat från deras fb-sida. "CQB-banan ”SkåFor Towers” är belägen inomhus på ca 1000kvm och är fördelad på 2 våningar som är in game, med en respawn på vardera våning och ett antal trappor som sammankopplar våningarna. Banan är byggd så att man ska ha svårt att stå stilla utan att va exponerad från någon vinkel, för så snabba spel som möjligt. Dom olika rummen är sparsamt möblerade för att få så realistisk känsla som möjligt av ”äkta” närstrid i inomhusmiljö."

Vilken mottagning som väntade på rummet, choklad & vindruvor!

Värmen. Det är varmt nu. Det växer i trädgården och jag drar mig mer och mer utåt. Jag påminns om hur rogivande och lugnande det är. Efter Freja dog fick naturen en annan betydelse för mig. Den kan få mig att känna glädje, lugn och ro i själen. Att bara strosa runt och se på allt som växer, för det är levande ting och det känns viktigt på något vis. Det är så svårt att sätta ord på känslan det ger mig. Jag känner kanske inte så mycket alls egentligen. Jag bara är. Bara finns. Utan jobbiga känslor och tankar. Utan sorg och utan ångest. Bara jag och ljuset, ljuden, lukten. Det blir tomt och tyst inom mig för en stund och det är det som är så rogivande.

Inomhus växer det också och jag finner det väldigt avslappnande att gå och pilla och fixa med alla växter i huset. Nyligen lyckades jag komma över en Monstera Variegata. En helt fantastisk monstera med vitstrimmiga blad. Snordyr och sjukt svår att få tag i. En stickling av denna kan gå på mellan 400-700kr på tradera. Jag älskar den! Jag studerar den lite varje dag för att vara säker på att den trivs och för att se hur den förändras. Häromdagen såg jag att ett nytt blad var påväg. Jag blir som ett barn på julafton och väntar nu spänt på att det ska ”rulla” ut sig så jag kan se vilka färger det har.
Min porslinsblomma har börjat blomma och de är så vackra att se på. Viking är intresserad och har tittat varje dag om knopparna öppnat sig. Sen plötsligt vid en middag så ställde han sig raklång upp på stolen och skrek. ”MAMMA KOLLA!!! ALLA BLOMMORNA HAR ÖPPNAT SIG!!”
Vi har klippt sticklingar också och satt i vatten tillsammans så att både han och Loke ska få se vad som händer och hela processen. Det känns varmt i hjärtat när barnen blir sådär nyfikna och öppna för att lära sig. Sen är det ju ingen nackdel precis att de mer än gärna hjälper till att vattna alla 2 miljoner krukor i och utanför huset. De springer som små råttor med sina bringare och vattnar tills det är blöta spår överallt. Men faktum är att det sparar mig en massa tid och arbete, så de får gärna hjälpa mig med den biten.

Monstera variegata.

Sticklingar av Palettblad China rose och Kong scarlett.

Skrället ligger gärna och slappar i minidjungeln. På avsatsen står en Monstera Monkey mask och undertill en större Monstera deliciosa. Till höger en drygt 10 år gammal Juccapalm.

Hoyan med blomknoppar.

I maj har jag även hunnit fylla år, 30 år. Folk frågar hur det kändes. Det enda som kändes den dagen var sorg och saknad över min lilla flicka. Dagar som ska firas känns alltid lite tyngre. Av någon anledning blir det bara så. Vad har jag för rätt att vara glad när hon inte längre finns hos mig? Tankar som jag vet är fel, men jag kan ändå inte rå för hur jag känner. Det var likadant förra året. Jag ville inte alls bli firad. Svarade inte i telefonen när någon ringde. Inte för att vara taskig eller oförskämd, utan för att jag helt enkelt inte orkade eller klarade av det. Men det blev en bra dag trots allt. För allting vände när barnens farfar kom. Han räckte över en bukett med lila tulpaner och Nille berättade att farfar skulle passa barnen så att vi kunde åka ner till minneslunden. Då fullkomligt brast det och tårarna bara sprutade. Det kom så oväntat och rätt. De blev ställda allihopa, barnen också. Men jag grät ju för att jag var glad, tacksam. För att sorgen skulle få lov att ta plats. På min dag. Det var i princip det enda som jag ville göra och det var så fint att se att andra kunde se min önskan genom mig. Det jag håller inom mig.  

Jag har mycket att leva för. Jag upprepar för mig själv. Jag är inte längre rädd för att dö. Men det går inte att beskriva skräcken jag upplever när jag föreställer mig att förlora någon annan. Vem som helst. Jag kämpar varje dag med dessa känslor. Dygnet runt. Allting blir så starkt i känslan. Glädje, sorg, kärlek, saknad osv. Jag värderar därför dessa tillfällen när jag i tanken kan vila, enormt högt. För mig har det inget pris. Som då jag spelar airsoft. Eller då jag fixar med trädgården. Eller på en konsert. Tillexempel. Jag har hittat några andningshål och de är för mig ytterst nödvändiga för att jag ska må bra. Må bättre. En del kan kalla det för att fly. Så är det kanske. Men jag står inte ut med att leva enbart i sorgen. För den finns redan överallt, och den kommer aldrig att försvinna. Aldrig. Aldrig. Så länge jag lever. Likt en missbrukare, jagar jag dessa hål. Min överlevnad. De som ger balansen i mitt liv. Balder och barnen är mitt ljus. Men de kan aldrig bli min räddning. De är svåra, kärleksfulla påminnelser. Med kärleken till dom så växer sorgen sig starkare, och det gör ont. Jag varken vill eller orkar känna hela tiden. Jag står inte ut.
Det blev rörigt. Jag vet. Ingenting är enkelt längre. Vad du har för färg på din bil eller om barnen har dyra märkeskläder eller inte, kommer aldrig någonsin att spela någon roll för mig. Det som är viktigt för dig är inte det för mig. Det enda som spelar någon roll i slutet är kärleken. Känslorna, hur hjärtat mår. Inte vad du arbetat med, hur mycket pengar du tjänat, hur många gilla du fått genom åren. Om du lyckades med frisyren och sminket blev extra bra en morgon. I långa loppet. Var du lycklig? På riktigt. Gjorde du saker som du mådde bra av? Levde du varje dag som om det vore den sista?

Jag såg Rammstein. Jag och pappa. Vi körde över till Danmark och Horsens där de skulle hålla konserten i det gamla fängelset. Vi stannade över på Scandic efteråt, det var ju trots allt ändå fyra timmars bilkörning enkel väg. Tillfällen som dessa känner jag mig levande. Att stå i ett publikhav, lyssna, känna och hänge sig åt musiken. Det är en fantastisk upplevelse och även om den bara varar i en dryg timme eller två, så kan jag leva på den timmen länge. Öl, musik och kvalitetshäng med pappa. Möten med alla härliga människor, som alla är ute efter att ha så roligt som det bara är möjligt. Denna gången hamnade vi bredvid en rätt alkoholiserad moshpit. Bakom oss stod två (i andras ögon) "farliga" mc-knuttar. Men man ska inte döma någon på kläder eller utseende, jag försöker att alltid ge alla en chans. Dessa män var från värmland och helt fantastiska. De ställde sig plötsligt beskyddande bredvid mig och utgjorde således en mur mellan mig och knuffarna från moshpiten. Den ena hade rosa converse och den andra lade all sin ömhet och kärek till sin katt där hemma som hette Sid. Skenet bedrar och dessa två typer var världens finaste. Vi hängde resten av konserten med dom och det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjorde med de där två. Och med pappa förstås.

Njuter i solen med öl till förbanden.

Jag känner mig inte färdig. Men jag har inte heller bråttom. Kaffet är kallt, Balder vaknar snart och strax ska jag bege mig ut och hämta hem Viking och Loke från dagis. De har saknat dagis. Vi har varit sjuka i drygt två veckor. Öroninflammationer, halsfluss, virus och bakterier, feber och sömnlösa nätter. Det är skönt att det börjat vända nu. Även om jag kan tycka att det är lugnt och avlastande att ha stora pojkarna på förskolan, så mår jag inte bra när de inte är hemma. I ensamheten. Fan, den är alltid svårast. När lilleman också sover och allting är tyst. Då, när jag hinner med att städa, tvätta, vika, bädda, diska, skriva, tömma, planera, laga, fixa och så vidare. Den tiden. Den är inte kul. Stressen släpper, men hjärtat skriker. Som jag skrev... ingenting är längre enkelt. Oavsett vad, så var det i alla fall skönt att skriva av sig lite.