Jag vill stanna kvar!

Mys, vilken härlig avslutning på en jobbig dag. Tänkte bara kort uppdatera lite innan jag kryper ner i sängen. Är fortfarande sjuka hela familjen. Feber, hosta, halsont och täppta näsor. Bortsett från Viking, hans näsa rinner som en öppen kran, och han har fått sår runt omkring den på grund av att vi har torkat honom så mycket. Jag smörjer hans näsa i smyg på natten när han sover så att det inte ska bli ännu värre.

 

Besiktigade bilen idag, den gick inte igenom. Suck. Ett datorfel som vi har reparerat men som ändå tydligen ligger kvar. Bilmeckanikern har nollställt och bytt vad som behövdes, men det räckte tydligen inte. Känns onödigt. Vi har lagat men får göra om igen. Suck!

Har ett berg tvätt som jag försöker jobba mig igenom här hemma. Allt möjligt består det där berget av... nyköpta tyger, gardiner, lakan, nya kläder som ska tvättas innan användning, gamla kläder, handdukar etc etc. En liten bit i taget.

Nille köpte en förstärkare för våra julklappspengar, han har tjatat om det i mer än ett år. Han är nöjd. Jag köpte en Stormtrooper klocka i lego-utförande till mig själv. Jag är också nöjd. Bara en nolla (0) i priset som skiljer sakerna åt. Nåväl... pengar är till för att användas. Min söta stormtrooper håller mig numera sällskap på sybordet. Trevligt värre!

Jag har inte fått tillfälle att sy alls under kvällarna senaste tiden. Bortsett från den veckan vi varit borta över jul förstås (då var maskinerna hemma). Det känns oerhört tråkigt att aldrig få tillfälle att sy, och det stressar mig en del med då jag har väntande beställningar som ligger. Samtidigt vill jag ju hinna med att sy åt barnen också. Dock lyckades vi ikväll med att lägga Loke ungefär samtidigt som Viking, dvs kl 19:00. Viking på sitt rum och Loke bäddade vi till i ena soffan i vardagsrummet. Perfekt tillfälle för mig att sy, eftersom vi annars somnar Loke i vårt sovrum, vilket också är mitt syrum. Hm... det går aldrig att han sover där samtidigt som jag ska sy. På dagen går det utmärkt, men inte på kvällen. Då är det ju faktiskt meningen att det ska vara tyst. Men som sagt var, idag, ikväll har jag haft massor med sytid. Och se vad jag lyckades hinna med. En klänning i lila dinosaurier i ca strl 86, samt två mössor i dubbelt tyg, också i dinosaurier. Nu kan jag nöjd gå till sängs. Jag har fått lite ny energi när jag fått leka med mina maskiner.

Imorgon är det årets sista dag. Jag har blandade känslor över att lämna 2013. Nästa år håller många härliga saker i kalendern åt mig, men även ett par tråkiga. Det gör att jag helst av allt vill stanna kvar här och nu. Nu när jag känner mig nöjd.

En dag. Eller en "halv".

Torsdag 21:00: Trött. Båda barnen sover och jag vill sy, men är så fruktansvärt trött. Feber har jag också. Vi är dunderförkylda hela familjen. Jag bestämmer mig för att i alla fall sitta en liten stund vid symaskinerna och koppla bort stress och sjukdom. Jag är lyckligt ovetandes om den väntande natten.

Torsdag 22:00: Viking vaknar med feber. Han får vatten och flytande Alvedon. Han är ordentligt förkyld och har hostat hela dagen, nu kommer väl toppen av infektionen med feber. Jag går och lägger mig efter att jag varit inne hos honom. Loke ska dock ha mat så jag matar honom först, rapar och försöker få honom att komma till ro. Det tar tid…

Torsdag 22:45: Loke sover äntligen och jag kan nu lägga mig ”på riktigt”.

Torsdag 23:00: Viking börjar gråta och gny ifrån sin säng. Nille springer in och ut för att trösta honom i ungefär en halvtimme.

Torsdag 23:45: Nille lyfter in Viking till vår säng och går själv och lägger sig. Viking kommer inte till ro. Vi tar ny temp som visar att febern har stigit. Han får då Ipren också, men sover oerhört oroligt. Rullar rundor i sängen. Av och på med täcket. Byta kudde. Ligga nära mamma, ligga nära pappa. Kan inte bestämma sig. Jag lägger mig och klappar/stryker och försöker få honom att lugna ner sig. Han ligger still och blundar. Efter 20 minuter slutar jag för att själv sova, då börjar han gny igen och fäktas. Han ska ligga på tvären med fötterna i mitt ansikte och huvudet på Nilles kudde. Det GÅR INTE att somna. Även om han nog sover egentligen, men han vägrar att ligga still. Vet inte hur länge detta håller på, men jag hinner inte blunda länge innan Loke börjar skrika…

Fredag 02:30: Loke börjar skrika. Han är hungrig. Viking är inte lika varm längre, men ligger fortfarande inte stilla. Jag går upp och gör mat till lillebror som vid detta laget skriker så att Viking vaknar på riktigt. Jag matar Loke samtidigt som Viking sitter i sängen och gråter. Nille tröstar.

Fredag 03:00: Loke har ätit upp och sover igen. Jag lägger mig ner och försöker sova.

Fredag 04:15: Jag får nog av Vikings oroliga sömn och säger till Nille att jag måste få sova om jag ska orka ta hand om två sjuka barn imorgon, samtidigt som jag själv är sjuk. Vi bär tillbaka Viking till hans säng igen, för jag är övertygad om att han sover bättre där utan diverse störmoment. Han somnar direkt. Babymonitorn visar inga utslag… han ligger med andra ord stilla. Pust!

Fredag 05:30: Loke börjar gny och jag vaknar till. Väcker Nille eftersom hans alarm inte har ringt. Dags för honom att gå upp och jobba. Jag tröstar Loke och får honom att somna om och sova vidare.

Fredag 06:30: Loke börjar gny och sedan skrika. Nu är det dags för mat.

Fredag 06:45: Matar Loke i sängen samtidigt som jag hör att Viking börjar vakna.

Fredag 07:00: Loke sover vidare efter matning och jag försöker övertala Viking om hur mysigt det är att ligga kvar i sängen och gosa lite. Han lägger sig i sängen men vill leka med min mobil. Jag lägger den åt sidan och säger att batteriet är slut. Protester och gnäll uppstår och jag ger tillslut med mig och vi går upp tillsammans.

Fredag morgon och förmiddag: Efter en rent ut sagt helvetisk natt, kokar jag en hel kanna kaffe som jag sedan fyller upp i en termos. Energi i plåtflaska, nummer ett för att överleva dagen som komma skall. Viking tömmer resterna av sin chokladkalender under tiden som jag tömmer diskmaskinen. Jag känner att det inte spelar så stor roll eftersom han ändå är för liten för att förstå ”en om dagen fram till julafton”. Vad är tiden för honom?
Jag gör en macka till honom som han tar en tugga av och sedan vill han inte ha mer. Han vill ha medicin, men tempen visar ”bara” 38,3 så jag låter det vara så. Bättre kroppen får jobba mot förkylningen tänker jag.
Vi får en ganska lugn start på morgonen i alla fall. Vi busar tillsammans i hans ”riddarborg”. Ett tält som han fått av faster.
Snart vaknar Loke och jag går för att ta upp honom, byta blöja osv. När han är färdig går jag ut i köket där Viking står på en stol och har plockat ut alla kött och grönsaksbuljongtärningar ur sina förpackningar och börjat öppna dem. Vi lägger tillsammans tillbaka det som räddas kan i kartongerna och jag föreslår att vi ska kolla lite film. Det vill han och han vill se ”monster”. Jag sätter på Herkules och går sedan för att hälla upp dagens första kopp kaffe. Viking hjälper mig att hämta Lokes babysitter så att han också kan kolla på ”monster”. Loke sitter nöjd i sittern, men Viking har redan slutat bry sig om filmen. Istället har han hämtat en låda full med lego och verktyg som han häller ut över golvet framför Tv:n. Jag överväger att säga till honom när jag ser honom komma gåendes med lådan, men tänker att det ändå kommer bli stökigt under dagen. Dessutom vill jag gärna få dricka den där koppen kaffe.

När jag senare matar Loke i köket springer Viking in och öppnar kökslådorna. Han tar fram en sax som han vill använda för att klippa upp den stora 10kg säcken med kattmat som han släpat fram och lagt i hallen. Jag lyckas (heja mig) övertala honom om att lägga tillbaka saxen i lådan igen. Han tar då sina egna matbestick och går därifrån. Ok, tänker jag. Harmlöst. När Loke ätit upp går jag ut för att se efter Viking. Jag hittar honom då grävandes i kattlådan med kniv och gaffel. Jag vänder om direkt och lägger ifrån mig Loke i sängen. Sedan tar jag ett bestämt tag om Vikings midja och bär in honom på toaletten där jag tvålar in hans händer och skäller på honom. Han vet. Han VET att han inte får leka med kattlådan. Jag kunde se det i hans ögon när jag upptäckte vad han höll på med. Det är inte första gången jag säger till honom om kattlådan.

Efter den noggranna handtvätten sätter jag honom i hans säng och ber honom ”stanna där” tills jag lugnat ner Loke, som vid det här laget legat och skrikit sig röd i sängen. Jag lugnar honom med napp och snuttefilt. När jag går för att se efter Viking igen är han faktiskt kvar på sitt rum. Dock har han plockat ner den lilla krukan från fönsterkarmen och plockat av samtliga blad från den stackars växten. Kvar i sin hand håller han en liten pinne med ett rotsystem och en jordklump. Resten av jorden ligger nere bland stråna i ryamattan. Bladen har han fint samlat ihop och lagt på lära-gå vagnen. Jag säger ingenting. Tar jordklumpen ifrån honom och går och häller upp en ny kopp kaffe.

Det börjar bli dags för lunch och jag värmer upp lasagne till Viking. Loke får samtidigt för sig att han också är hungrig och börjar skrika ifrån sovrummet. Viking gnäller och är säkerligen vrålhungrig med tanke på att han inte åt någon frukost. Jag värmer självfallet lasagnen så att den blir tokhet och måste stå och svalna. Prioritera! Jag gör mat till Loke och lyckas prata med mig Viking in i sovrummet så att han får vara med under tiden lillebror äter. Det är svårt att prata ”tid” med Viking. Jag förklarar så pedagogiskt jag bara förmår att lasagnen är för varm så vi måste vänta annars bränner man sig. Vänta. ”Vänta” finns inte i hans vokabulär. Inte heller ”sista”. ”Sista” kan vara hur många gånger som helst. Det är ett ord han tar till när han vill något riktigt mycket. Tillexempel när vi var i stugan för någon vecka sedan och jag på kvällen öppnade en öl (som jag förvisso aldrig hann dricka) ville han ”Ha den”. ”Nej, Viking du får inte denna.” ”Smaka”, sa han då. ”Nej, älskling du får inte smaka denna!” Sen kom det ”Sista!!” sa han och pekade med ett finger så som jag själv brukar göra när jag verkligen menar att detta är ”sista” gången osv. Lustiga unge, du är i alla fall inte dum.

I alla fall så lyckas jag på något sätt få mat i barnen samtidigt utan att ”dela” på mig och efteråt somnar Loke nöjd och belåten. Viking leker med kaffekapslar på köksgolvet medan jag häller upp femte (?) koppen kaffe och tittar på. Ovanpå kylen står flertalet lådor med kaffekapslar som Nille fått i födelsedagspresent av mina föräldrar. Viking får en låda att leka med. Och en ”sista” låda. Och en absolut ”sista” låda. Bara för att jag ska få dricka min kopp kaffe… 

Snart är det dags för vila och jag lägger Viking i sängen utan att han protesterar. Han dricker lite vatten och somnar sedan lugnt och stilla. Loke sover fortfarande. Jag fyller på med mera kaffe från min stora termos. Sätter på en tvättmaskin och slår på datorn för att betala några räkningar som måste betalas. Njuter av tystnaden. Njuter så galet mycket! Tröstar mig med att jag knappast är ensam om att ha det kämpigt. Viking är inget överaktivt barn, bara väldigt påhittig och busig. Det är ett gott tecken. Loke är väldigt snäll och lugn. Han sover mycket. Jag är lyckligt lottad, det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara ännu kämpigare. Ändå måste man få kräka ur sig lite ibland. Få klaga på att det är jobbigt. På att man inte orkar mer. Såklart är det betydligt jobbigare när man inte själv heller mår bra. Så jag gör inget fel i att längta efter att Nille slutar jobbet. Idag längtar jag extra mycket. Idag är det fredag. Dock är jag så trött i kropp och huvud, av feber, förkylning och barnen, att jag nog får hoppa den efterlängtade julfesten som är ikväll. Jag längtar bara efter sängen just nu… och efter Nille.

Smurfar, Hypnos och Kosmos!

Sista julklapparna är färdiga och nu tar jag ”semester” ifrån symaskinerna. Lite i sista minuten då vi åker till landet på lördag. Imorgon är det julfest på mitt jobb. Det ser jag verkligen fram emot. Få träffa alla underbara kollegor igen, äta god mat och mingla runt. Vara ”mammaledig” på riktigt som jag brukar säga.

Vi har de senaste dagarna varit kattvakt åt lillasysters katter då hennes lägenhet för närvarande inte är beboelig. Två små tokiga ragdollkattungar som heter Kosmos och Hypnos. Våra egna katter är nog världens snällaste och har i princip välkomnat dessa två ”främlingar” med öppna armar (läs: tassar). Zeke och Kosmos fann varandra direkt och är nu bästa kompisar. Äntligen en annan katt som också har oändlig energi, som Zeke kan springa rundor i lägenheten med. Och tusan vad de har sprungits. Fram och tillbaka i hallen. Först kommer Zeke med den andre efter sig. Svansarna står högt. Sedan rusar Kosmos tillbaka och Zeke efter honom. Inte ett fräsande eller annat tecken på bråk, bara två knasiga filurer som leker lattjolajban. Underbart att beskåda. Till och från har det dock känts för mycket. Speciellt när man ser katter var man än vänder blicken. Kosmos är dessutom ordentligt busig och hittade snabbt vår stora kruka i vardagsrummet där han grävde ner sig. Sedan hivade han ut jord med sina tassar så det blev en fin liten hög på golvet. Viking tyckte det var jätteroligt och plockade upp jorden och lade den på hans traktors släp. Sedan körde han ut jorden i resten av lägenheten. Mycket uppskattat! Jag gav upp (som vanligt) där jag satt i soffan och beskådade allting samtidigt som jag matade Loke. På kvällen körde vi storstädning och sedan tryckte jag ner hela Vikings traktor i krukan så nu får där inte plats någon katt längre. Problemet löst.

 

 

 

 

 

Anledningen till att Elvis ser så lustig ut är för att hon blivit rakad. Hon har en tendens att få otroligt mycket tovor och får därför åka till "frisören" någon gång om året för att ta bort det värsta. Vikings kommentar när han såg henne efteråt var oslagbar. "Heeest" utbrast han! Nej, älskling det är bara lilla Elvis, jag vet att hon ser konstig ut, men inte ser hon väl ut som en häst?! Hm...

Dessa två luvjackor har jag sytt åt pojkarna i julklapp. Är så otroligt nöjd. Har länge velat göra vars en till dom i matchande smurftyg och äntligen är de färdiga. Valde en himmelsblå velour till utsidan och vita (!) kantband och muddar. Egentligen vill jag inte ha vitt då det lätt blir smutsigt, men det blev så himla rätt till dessa jackor. Nu har jag två riktiga smurftröjor till mina små smurfar. Viking fick gröna smurfar och Loke fick lila, storlek 98 respektive 68.

Osthyvlar och vitlökspress!

Julen närmar sig med stormsteg, lika snabbt som den är här är den över igen. Kanske lika bra när man ändå inte har någon julstämning. Känns som om listan för vad jag vill hinna med att göra bara blir längre och längre för varje dag som går. När ska jag hinna ikapp?
Häromdagen distressade jag Lokes fötter och gjorde små ”tassavtryck” på ljusa papper. Tänkta som minnesbilder som jag ska scrappa med. Senare. Någon gång. Har insett hur viktigt det är att sätta av tiden ibland. Om tillfälle ges att sy, pyssla, se en film eller annat rogivande så ska jag ta chansen, för man vet inte när den kommer igen. Som nu tex. Loke sover, det står disk i köket, tvätt på torkstället, tvätt i torktumlaren, sängen är inte bäddad, leksaker, kläder, prylar täcker golvytorna i stort sett i alla rummen. Men… jag sätter mig istället med en kopp kaffe och tänker att jag ska blogga lite. Kopplar bort alla måsten och krav. Jag tror det är avgörande för att inte gå under. För helt ärligt, jag hade kunnat städa hela dagarna utan att det för den delen hade fått fortsätta vara rent.
Dock måste jag sanera ett av våra skåp i vår tv-möbel idag. Nille hittade nämligen en gammal nappflaska där inne igårkväll. Fylld med något som troligtvis en gång har varit mjölk. Mums! Behöver jag ens säga att det luktade? Fy tusan! Någon (Viking) har öppnat och stoppad in den där bland alla dvd-filmerna och sedan stängt dörren igen. Han gör sådär ibland. Tar saker och lägger dom på platser där de glöms bort och ingen hittar dom. Tandborsten är ett sådant exempel. Den hittade jag inuti leksaksspisen häromdagen. Osthyvlar är en annan pryl som har en tendens att försvinna. Varje morgon hör man Nilles frustrerade stämma: ”nu är alla jävla osthyvlar borta IGEN”! Sen dyker de upp igen bara för att nästa dag vara borta på nytt. Saknar även min vitlökspress… den är fortfarande inte återfunnen.

 

 

Loke är vaken en hel del på kvällarna och oftast inte på så bra humör heller. Detta gör att mina symaskiner får vila en hel del. Ibland hinner jag med att sitta en halvtimme/timme men ofta får jag inte mycket gjort då. Jag har ändå valt att släppa på beställningsstoppet från och med januari. Istället har jag uppfört ett kösystem och kommer enbart att påbörja en beställning åt gången. När denna är avslutad går jag vidare på listan. Jag börjar inte sy något förrän jag hört med kunden om beställningen fortfarande är aktuell. Det kan ju ev behöva ändras storlekar också eftersom det tar lite längre tid för mig att bli färdig numera. Som plåster på såren när jag inte hinner sy så har jag valt att ta hem två favoriter igen. Det underbart söta Bambityget samt Bilar från Disneyfilmen ”Bilar”.

Vill även lyfta fram att jag numera mest sköter tyguppdateringar och annat jag sytt i min grupp på facebook. Du hittar den här -> NiViLo. Jag har för avsikt att ha kvar bloggen, men den uppdateras mera sparsamt just nu. Om du inte har facebook och är intresserad av något jag sytt eller vill se tyger osv så mejla mig så hjälper jag gärna till.  

"Tänk om" jag åt en gräddtårta!!

Ibland får jag lite galna tankar. De flesta känner säkert igen sig i detta och om inte så är det väl bara jag som är lite knasig. Men då får jag bjuda på det. I alla fall, ibland tänker jag att jag bara ska släppa kontrollen helt. Låta följdeffekterna få uppkomma och låta känslan av det förbjudna att sjunka in. Nu menar jag inte så illa som det kanske låter, utan jag ska försöka dra några exempel. Alla har väl sett Pippi Långstrump äta en gräddtårta? Att äta en gräddtårta för kanske 10 personer helt själv och med händerna, är att bryta mot det normala och det som kanske anses vara allmänt hyfs. Att äta en gräddtårta som Pippi gör är att göra något galet. Att släppa på kontrollen och låta det bli som det blir. Strunt samma vilka konsekvenserna blir, och strunt samma om det inte är så man gör. Jag har alltid velat äta en gräddtårta helt själv sen jag var liten och såg Pippi göra det. Men det är galet och har förblivit något man bara "tänker göra" och faktiskt aldrig skulle göra på riktigt. För vem gör så? Inte normala människor i alla fall. Det är sådant man bara pratar hypotetiskt kring. En gräddtårta är visserligen ganska harmlös, men ibland har jag fått galna tankar som mer är som plötsliga infall. "Tänk om" tankar. De kan låta ungefär såhär: (i bilen) tänk om jag bara skulle gasa för att se hur fort jag kan köra? (i båt) tänk om jag bara skulle hoppa ner i vattnet? (i sängen) tänk om jag bara skulle skita i att gå upp idag? (i köket) tänk om jag bara skulle ta och slänga denna tallriken i golvet?
Ok, jag ska väl erkänna att några av dessa förslag låter ganska extrema, men jag vill bara poängtera att det är tankar. Dessa "tänk om" tankar får nog de flesta människor, men de kommer och går och man lägger nog ofta inte ens märke till att man tänkt det. Men en gräddtårta...

"Vad gjorde du igårkväll?"
"Jag köpte en stor gräddtårta som jag åt själv med händerna. Jag började gräva i mitten och kladdade med grädden överallt."
"...okeeeej....!"

Jag vet inte om det är för att man fått barn som man börjar lägga märke till sådana "tänk om" tankar lite extra. En viktig del av barnens utveckling är just att ifrågasätta. Så, jag har låtit Viking få göra sådär som man normalt sett inte gör, vid ett par tillfällen. Ett exempel ur vardagen är när Viking upptäckte margarinet som jag måttat fram till matlagning och plötsligt ville smaka på. Först tänkte jag säga "Nej" för man äter ju inte smör sådär. Men istället lät jag honom ta hela biten på 175g och känna, klämma och slutligen försöka stoppa hela smörbiten i munnen. Han upptäckte och jag ville inte förstöra för honom med "det är inte så man gör".
Ett annat exempel var när han ville ta ketchup till maten själv. Jag såg kladdet framför mig och förberedde mentalt för ett ordentligt bad och grovstäd av köket. Men lät honom. Han klämde nog ut halva flaskan ner i tallriken innan han glatt slängde flaskan ifrån sig och tjöt "MYCKEE!! Mycke kiffi!!"
Sista exemplet handlar dock om mig själv (sen vågar jag nog inte skriva mer för ni lär tro jag är helt knäpp i huvudet då). Vi hade ätit middag och Nille stod och plockade med diskmaskinen. Vi retades med varandra och skämtade om diverse saker och plötsligt hade jag "hotat" honom med att kasta mitt vattenglas på honom. Ett tomt hot mina vänner. För inte skulle normala människor göra så? Han fortsatte duka av från bordet och jag försvann bort i tankarna på Pippi och på gräddtårtan. Sakta reste jag mig från bordet och gick lugnt fram till Nille, som stod med ryggen mot mig. Intet ont anande tömde jag hela glaset iskallt vatten i nacken på honom. Han skrek till och snodde runt medan det rann nerför ryggen på honom. Ja, ända ner i kalsongerna. Jag hade gjort det man inte gör, vilket inbjöd till ett mindre matkrig där jag blev offer för hollandaisesås på armar och ansikte. Det var lätt värt det. Det gav mersmak, att gå emot normen av det normala av hur man ska bete sig. Nästa "tänk om" kanske jag faktiskt ska utveckla. Nästa gång någon frågar mig "vad jag gjorde igår" ska jag svara, jag åt en gräddtårta...

Skål för storvinsten!

Första advent! Jag har glömt vad jag skulle skriva... som vanligt. Hm...

Ikväll är det konsert i Danmark. Volbeat ska spela och jag ska dit med pappa. Härligt! Jag har längtat. Nille har tagit ut pappadagar för morgondagen så att jag säkert kan gå ut och festa utan att behöva oroa mig för att ta hand om två barn dagen efter. Att jag sen inte heller har druckit på över ett år kan ju också vara bra att ha i åtanke. Jag är nog inte den bästa föräldern imorgon.

På onsdag åker jag med mamma och lillasyster till Ullared. Behöver lite smått och gott till hemmet, spara pengar samt bocka av en och annan julklapp. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen? Det finns ju tusen saker jag tänkt göra men som aldrig får utrymme i min kalender. Lite ångest över det har jag allt... Be om hjälp är inte heller något jag gärna gör. Jag behöver ingen hjälp. Däremot är avlastning alltid uppskattat, som när svärfar eller svägerska erbjuder sig att hämta Viking på dagis. Det är otroligt uppskattat och oerhört lugnande för mig. Det är ett projekt att hämta eller lämna barn på dagis. Det tar betydligt mer tid än jag hade kunnat föreställa mig, och ändå kan jag inte förklara hur det kan ta den tiden det tar. Man måste nog få uppleva det själv för att förstå. Är ytterst tacksam över att jag har dom i mitt liv, och för att de ställer upp för mig och barnen.

Loke är ständigt förkyld. Eller, nja. Hans näsa varken rinner eller är täppt men han hostar ännu. Han har mycket slem i halsen och en seg hosta som besvärar honom. Det är jobbigt för oss alla. Men han är ju nummer två och lär bli smittad av Viking och oss andra om och om igen. När hans tid för dagis kommer lär han ha ett immunförsvar bättre än oss allihop i alla fall. Något positivt ska väl komma utifrån detta lidande.
Loke har troligtvis också kolik. Inte sådär fasligt svår utan en mildare variant. Nästan var och varannan eftermiddag/kväll skriker han. Ibland i timmar, ibland i perioder om 20 minuter som sedan åtföljs av 5 minuter lugn och ro och sedan börjar det om igen. Det är svårt att tillfredsställa honom och man blir tillslut helt rådvill. Ingenting hjälper. Magmassage, Minifom droppar, mat, blöja, rapa, fisa, ändra ställning, gunga, vagga, rygg, mage, sidan osv. Han skriker och jag gråter. Man blir maktlös och det är förfärligt frustrerande att inte kunna trösta honom. Det är tur att vi är två. Det är en jäkla tur att vi är två. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan Nille när det är som tyngst! Babyskrik är nog det värsta ljudet som finns!
Detta tär ju såklart på oss. På vår energi, ork och på vårt förhållande. När dagarna är tillräckligt intensiva så längtar man efter kvällen och att få vila. Viking somnar som tur är ganska lätt. Hans läggningsprocedur tar sin lilla tid, men det är ju inget ovanligt. Man ska varva ner, kanske bada, borsta tänderna, byta om och läsa saga. Han ska pussas på, stoppas om och gullas med ett par gånger innan han tillslut somnar på egen hand. Andas ut. Känner tystnaden lägga sig som ett varmt täcke. Man drar en lättnadens suck. Vågar man ens tänka att man kanske kan sy lite, kolla en film eller hitta på något? Nej! För sedan är det dags för Loke att börja skrika. Men, jag ska var ärlig och säga att vi har lugna kvällar också. Bara det att det inte finns någon garanti. Vi vet inte hur kvällen kommer att se ut (eller låta) och det kan kännas oerhört frustrerande efter en intensiv dag. All vidare planering är att strunta i. Det är han som leder oss. Det är han som avgör om vi ikväll får vila, spela lite spel, kolla en film eller sy ett par byxor/tröjor. Eller om vi får stå och vagga, gunga, trösta och gråta utan effekt i ett par timmar innan man själv stupar till sängs. Livet är numera som en trisslott, fast med något bättre odds. Vi vinner ändå ett par gånger i veckan. Och ikväll har jag dragit storvinsten... Det ska jag skåla för! Och pappa med förstås!

 

 

Att mata Loke!

Loke skriker. Han är hungrig. Jag förbereder flaskan till honom samtidigt som han skriker sig hes i babysittern. Aldrig kan han bli hungrig sådär i lagom hastighet, utan självklart kommer hungern i hundranittio utan förvarning. Jag kan inte heller blanda mjölken med honom på armen, så han får helt enkelt ligga och skrika tills jag är färdig. Det är ganska tufft! Han håller på i princip som om han är döende. Det är otroligt frustrerande att lyssna på. Känslorna brottas inom mig och jag får försöka övertala hjärnan att ”det inte är någon fara”. Jag vet ju att han tystnar så fort jag lyfter upp honom.
Viking leker snällt på sitt rum så jag sätter mig i köket och börjar mata lilleplutten.
Lugn och ro.
Tystnad.
I ungefär tjugo sekunder…
Viking kommer inkörandes på sin bil. Smäller rakt in i köksskåpen. Han hoppar av, gör ett gorillavrål och springer sedan iväg. Han kommer snart tillbaka med katternas leksakshus i kartong och kastar det på golvet. Jag försöker, så pedagogiskt jag bara kan, förklara för honom ännu en gång att man ”inte” får kasta saker. Han sätter sig då på bilen igen och börjar ”krocka” med kartonghuset tills det är totaltmosat mellan hans bil och diskmaskinen. Det haglar tillsägelser ur munnen på mig utan effekt. Han testar mig. Slutar köra för ett par sekunder för att sedan långsamt rulla fram med bilen över kartongspillrorna. Samtidigt ler han ett busigt leende. Inombords svär jag åt honom till förbannelse. Jag ryter till en sista gång vilket får honom att demonstrativt kasta bilen ifrån sig och gå därifrån. Han har nu hämtat legolådan från sitt rum. Farligt! Jag börjar svettas där jag sitter med Loke i famnen, helt handlingsförlamad. Men Loke förblir lugn och reagerar inte alls när Viking tömmer ut fem miljarder legobitar över hela köksgolvet. Jag suckar. Och ger upp. Det är inte lönt. Jag får städa senare.
Det är fantastiskt att beskåda hur EN unge kan göra så mycket kaos omkring sig på bara 5 minuter. Loke brukar äta i åtminstone en kvart, vilket innebär att Viking har ytterligare minst 10 minuter på sig att leka anarki.
När Loke senare har ätit upp har jag i alla fall en arm ledig och kan leda bort Viking från katastrofer. Köket är en sådan zon nu. Suck! Jag slänger ett hastigt öga på adventsljusstaken som jag pysslat ihop och som står på köksbordet, till min lättnad fortfarande helt orörd. Den är fin, men det ser helt galet ut. Den passar inte alls in i vårt stökiga kök! Ser totalt felplacerad ut. Men den gör mig glad och den får mig att orka plocka upp all skit på golvet igen. För jag vill ju att det ska vara fint omkring mig. Jag vill inte trampa på nappar, halka i smörgåsar eller gräva mig fram till kastrullerna för att det finns en barrikad av leksaksbilar framför skåpet. Så jag städar och efter ungefär tio minuter ser köket ut som vanligt igen. Drar en lättnadens suck och tänder stjärnan i fönstret.
Som pricken över i.
Nöjd.
Sen går jag in i vardagsrummet… Och det börjar om igen.

Älskade lilla Skywalker!

Idag är Loke en månad gammal. Galet vad tiden har gått fort. Känns nästan som om det var igår vi åkte in till förlossningen. Förlossningen ja... den gick hur bra som helst. Smärta från helvetet såklart men tack och lov i bara drygt fem timmar, räknat från första värken till att han var ute. Det är annat jämfört med Vikings förlossning som tog 38 timmar, men det är en annan historia.

Första värken fick jag på fredagsmorgonen kl 03.15. Det gjorde ont men gick att bita sig igenom. Jag gick upp och gick in på toaletten för att inte väcka Nille. Jag var lite osäker på om det verkligen var dags, eller så var jag bara förvirrad över smärtan som kommit sådär mitt i natten när jag sov. Jag hade ju inte räknat med att få bebis förrän veckan efter, jag hade massor att sy och fixa innan dess. Lagom förvirrad och smärtpåverkad började jag googla efter hur täta värkarna skulle vara samt hur man skulle andas genom värkarna. Allt sådant hade jag plötsligt totalt glömt bort. Efter kanske en halvtimme - trekvart smög jag tillbaka in i sovrummet. Värkarna kom dock ganska tätt och började göra mer och mer ont. När det hade gått ungefär 1,5 timme från att jag vaknat första gången, gjorde det så ont att det var svårt att ligga tyst kvar i sängen. Nille vaknade av mitt flåsande och frågade om det var dags. Vi ringde sedan in till förlossningen i Lund där vi fick prata med en okänslig och naiv barnmorska som hette Eva. Idiot-Eva, henne satt jag senare och svor över i bilen när jag hade som mest ont. Idiot-Eva ville att vi skulle vänta, fastän värkarna var täta med ungefär 3 minuter, ibland mindre. Nille fick förklara att vi hade en förlossningsplan utfärdad av Dr Molin och att vi skulle åka in i tidigt skede, även om jag bara haft värkar i två timmar. Vi kom i alla fall överens med henne om att få komma in kl 7.00. Tanken var nämligen att hinna lämna Viking på dagis och de öppnar först 6.30. Så fick det bli, men Idiot-Eva tryckte på att vi måste ringa innan vi kör för som hon beskrev det "just nu har vi plats för dig, men läget kan förändras snabbt och vi vet inte hur det ser ut kl 7." Åh, din dumma kossa, hur fan tror du mitt "läge" ser ut klockan 7 då? Det kommer också att förändras fattar du väl, jag ska föda barn oavsett om ni har plats eller ej! Detta sa jag aldrig till henne, det var bara Nille som fick höra mig gnälla över denna "Eva", som inte ens sa åt mig att ta en alvedon (som annars alltid är lösningen på allt). Jag hann få ordentligt mycket mer ont innan vi ens hade lämnat lägenheten. Det kändes som en kamp mot klockan. Kan inte dagis öppna snart! Nille packade ihop det sista till bb-väskan samt en liten väska med saker till Viking som skulle få övernatta hos farfar. Vid detta laget låg jag bokstavligen och skrek i sängen. Det gick inte att stå emot och bara andas på. Så fort en värk var över kom en ny och jag fick inget andrum. Så fort jag rörde mig fick jag en värk. Jag gick knappt att kommunicera med utan stängde in mig själv när det gjorde som mest ont. På något sätt lyckades jag ta mig själv ner till bilen och sedan bar det iväg. Viking var nog lite förvånad över att höra hur jag vrålade emellanåt. Men han var i alla fall inte rädd utan i så fall mer nyfiken. Nille ringde till förlossningen för att tala om att vi var på väg och då verkade de förstå att det var bråttom. Viking lämnades av på dagis där även farfar mötte upp för en blixtsnabb genomgång och överlåtande av Vikings saker. Nille körde i ilfart mot Lund. Det enda jag hade i tankarna var lustgas. Så fort vi kommer fram får jag lustgas och då slipper jag ha såhär ont, tänkte jag. Nille kom plötsligt på att han inte visste vad jag ville ha för smärtstillande och att det var viktigt för honom att veta detta så att han kunde stötta mig. Jag slog bort hans välvilja med att det är för sent nu, jag kommer inte få något annat än lustgas. Han svor lite över trafiken och själv kräkte jag galla i en willyspåse. Denna smärta!! Jag minns såhär i efterhand att jag ville dö. När jag satt där i bilen och smärtan bara ökade i styrka så tänkte jag att den snart skulle döda mig. Jag hann även ångra mig att jag blivit gravid över huvudtaget. Jag vill inte mer! Lite sent påtänkt kanske, haha...
När vi var 10 minuter ifrån Lund kände jag hur jag ofrivilligt ville krysta. Ungefär som om man är ordentligt bajsnödig. Då började jag få lite smått panik. Tänk om vi inte hinner fram? Nille försökte lugna mig och bad mig att vänta. Vänta (!) ?? "Han kommer NU, jag kan inte vänta!!" skrek jag. Nille svor över trafiken igen och jag är glad över att jag inte kunde se hastighetsmätaren, för hade jag gjort det hade jag säkert bett honom att sakta ner. Till och med i förlossningsarbete hade jag påpekat hans bilkörning. Stackars honom.
Nille fick parkera precis utanför ingången på ambulansparkeringen och tillsammans tog vi oss in. En undersköterska mötte oss och lyckades få in mig på ett rum. Jag hann inte uppfatta någonting förrän jag redan låg i sängen med lustgasen inkopplad. Då hade jag fått nya kläder och barnmorskan hade snabbt varit inne och känt att jag var öppen 7cm. Klockan var 7.15. Barnmorskan visade sig ha varit med under Vikings förlossning också. Hon var den första att ta emot oss då, men blev snuvad på förlossningen eftersom det hann bli tre personalbyten innan han kom ut. Jag tyckte om henne och jag var glad över att det var hon även denna gången. Fina Noraj. Nille smet ut snabbt för att flytta bilen och när han kom tillbaka så frågade Noraj vilken tid jag ville föda. Klockan var då 7.45. Nille sa klockan 8.00 och 15 minuter senare, alltså prick klockan 8,00 föddes Loke, 3960g och 52cm och alldeles frisk och perfekt! Nille fick klippa navelsträngen denna gången.
Jag fick en 2:a grads bristning och blev sydd både utvändigt och invändigt. Fosterhinnorna kom ut med moderkakan men var ofullständiga så jag fick Metergin tabletter för att vara säker på att allting skulle komma ut så småningom. De tabletterna gjorde att jag hade svåra mensliknande smärtor under de följande tre dagarna. Tur att man hade en snäll och go liten bebis att snusa på i alla fall.

 

Första två veckorna var alldeles underbara. Vi levde i en riktig bubbla. En sådan kärleksbubbla som jag aldrig fick uppleva med Viking. Loke sov som en stock hela dagarna. Jag tvingade tillslut Nille att googla på övertrötta barn för jag blev orolig över att det var något fel på honom. Bvc lugnade med att nöjda spädbarn gör inget annat än äter, sover och växer, så vi var lyckligt lottade med andra ord. Sedan blev Loke ordentligt förkyld med hosta och vi blev tillslut inlagda med honom för att ha honom under uppsikt. Hostan gjorde det svårt för honom att andas emellanåt. Men han fixade hostattackerna själv och vår oro förblev obekräftad tack och lov. Han är fortfarande hostig och rosslig men verkar för övrigt må fint. För han äter, sover och växer. Precis som han ska. 

 

Blöjor vs Hyran.

Man vet att man är småbarnsförälder när badkaret plötsligt förvandlats till tvättkorg och köksbänken belamrats av fem miljoner nappar, nappflaskor och tvättlappar. Samtidigt utgör blöjor den största månatliga utgiften näst efter hyran. Man kan även se en kraftig ökning utav antalet smutsiga kaffekoppar vilket förklaras ganska enkelt med att kaffet ersatt några utav dagens måltider. Lunch, vad är det för något? När det är mer intressant att prata bebisbajs vid matbordet än att fråga sin sambo hur han haft det på jobbet, vet man också att man lever småbarnsliv. Men det är underbart och det bekommer mig inte längre. Däremot var det inte lika kul när dagispersonalen frågade vad som hänt med mina ögon och jag slätade över det med en ögoninflammation, fastän den egentliga orsaken är sömnbrist. Då gillade jag pappas kommentar bättre. "Lova, du får lägga ner kokainet nu, för fan!!" sagt med glimten i ögat. Konstigt nog känner jag mig inte så trött längre. Kanske beror det på att jag skalat av en hel del av alla "måsten" och numera bara försöker "vara". På så sätt omvandlas varje ärende som jag hinner med att göra till något positivt. Mitt råd till mig själv, och även till andra nyblivna föräldrar, är därför att sänka kraven och alla måsten. Det kommer en tid då det kommer styra ens liv igen oavsett, så varför inte njuta av att man nu med all rätt kan skita i de vardagliga förpliktelserna.

Vikings fleecekläder är äntligen klara, dock hann jag inte med någon livebild för de fick följa med till dagis direkt imorse. Hann även klart med en verktygsbody som legat halvfärdig ett tag. Nu längtar jag bara till Loke blir lite större så att han kan använda den och de andra kläderna jag sytt åt honom. Känns knappt lönt att sy i storlek 56 eftersom de växer så fort i början. Bodyn är därför i storlek 62.

 

Tröstköp!

Ååh, jag vill! Jag vill skriva hela tiden, men får nästan aldrig tid eller ro till att sätta mig ner och börja knappra på tangenterna. Istället samlas alla tankar och händelser som jag tänkt dela med mig av på hög, och när jag nu fått tillfälle att ventilera så minns jag förstås ingenting av det jag tänkt berätta. För övrigt så minns jag inte alls mycket nuförtiden. Glömmer saker titt som tätt. Det är väl normalt när man nyss fått barn, kallas väl gravidhjärna, men jag kan nog tycka att det börjar bli lite väl jobbigt nu. Jag som brukar ha koll på allting. Har kontrollbehov, skriver listor och planerar in i minsta detalj. Nu vet jag inte ens vad vi har i kylskåpet om någon skulle fråga. När är nästa möte på bvc? Vad gjorde vi igår? Vad gör vi imorgon? Planerade sociala möten suddas bort lika snabbt som jag skrivit in dem i kalendern. Skrämmande.
Tiden då! Ja, vart fan är tiden? Vi är ovänner för tillfället och har varit det ett tag. Det är förståeligt att man inte hinner saker när man får barn, inte som man brukat göra i alla fall. Men jag kan ändå inte låta bli att sörja att min stora hobby och terapi, att sy, fått halka ner på prioriteringslistan. Om kvällarna finns det tid men då finns det inte ork. Så egentligen är det kanske inte tiden som jag ska gnälla över utan mer min mentala förmåga att orka ta tag i saker. Jag hade helt ärligt förväntat mig mer utav mig själv. Jag hade blint räknat med att hinna med en och annan beställning i veckan, samt ett par projekt åt barnen ovanpå det, men icke! Viking behöver tex fleecekläder till dagis då de har utomhusvila, och hans kläder har jag jobbat på i snart två veckor nu. Känns inte ok! En fin vän tröstade mig och försäkrade mig om att tiden kommer och jag tror på henne. Åter igen är det nog jag själv som måste sluta stressa och tona ner den inre press som jag sätter på mig själv. För i ärlighetens namn är det rätt skönt att inte göra någonting ibland. Dock tampas jag med det dåliga samvetet över allt jag lovat folk att jag ska hinna med och som jag nu börjat inse att jag inte kommer klara av. Förlåt.
Jag tröstar mig med lite tygköp och löftet om att jag kommer igen, det brukar alltid kännas bättre då.

 

 

 

 

 

 

Vafan!? Ungens hår är ju grönt!!

Viking är mammig på nätterna. Bara mamma som gäller. Igårkväll körde vi en annan teknik där bara pappa gick in till honom. Viking skrek och ropade på mig flera gånger och jag stod utanför och bet ner samtliga tio fingrars naglar. Ett par gånger var jag på väg in men blev snabbt och diskret utsjasad av Nille, utan att Viking hann få syn på mig. Varför ska det vara så svårt att stå emot? Samtidigt hade jag gjort Nille en otjänst om jag gått in i rummet när han precis stått och förklarat för lilleplutt att ”mamma sover” eller ”mamma kan inte nu” osv. Det tog inte lång tid, även om det kändes som en evighet, tills han faktiskt gav med sig och kunde komma till ro. Nille gick in till honom ett par gånger efter varandra då han pep till, men han insåg ganska snabbt att jag inte skulle komma och att pappa gick lika bra. Det har varit en mycket jobbig tid senaste två veckorna. Kantad med sjukdom, trots, stress och gravidkrämpor. Viking har haft kladdiga ögon, plötslig 40,7 graders feber, dregglat som tusan och varit otroligt gnällig och krävande. Nätterna har varit katastrof! Tro det om man inte mår bra, då får man gnälla. Men jag har inte heller mått toppen och bitvis har det känts som om jag använt mina absolut sista krafter för att ta hand om honom. När Nille sedan har kommit hem från jobbet har jag brutit ihop och gråtit av utmattning. Han stannade hemma med mig ett par dagar, lite utspritt, för att kunna ge mig avlastning och samtidigt vara rättvis mot Viking. Det gör så ont i mig att se Viking sträcka sina armar mot mig, vilja komma upp i min famn, och neka honom detta för att ”mamma kan inte, mamma har ont”. När han själv drar fram skor och ytterkläder och pekar på dörren och gnäller ”ut ut” och jag även då får neka honom eftersom jag knappt klarar av trapporna i egen person. Än mindre vågar jag gå ut med honom själv just nu. Jobbiga dagar har det varit. Är så glad att jag har Nille. Han har verkligen varit ett enormt stöd för mig.

Idag är Viking på dagis igen. Peppar peppar, jag är så fruktansvärt nervös och stressad över att få det där samtalet från dagispersonalen att ”Viking mår nog inte så bra”. Det skulle inte förvåna mig. Det känns som om han har varit på dagis ungefär varannan vecka sedan han började där i våras. En vecka sjuk, en vecka dagis, en vecka sjuk osv.. Det är ju samtidigt förståeligt men just nu hade det varit jäkligt bra om han kunde hålla sig kry tills lite efter lillebror har kommit. Blir tungt när det hopar sig och allting kommer på en gång. Men hej, det är väl så det är att vara småbarnsförälder!

En lustig historia vill jag i alla fall bjuda på. Under veckan som varit har Vikings hår ändrat nyans. Från vitblond till aningen gråare och för att sedan bli alltmer grönt. Först skyllde vi på ljussättningen, men sedan blev det alltmer tydligt. Håret var blågrönt på honom. Varför? Den enda anledningen vi kunde komma på var hans mössa. Men jag tvättar alltid mina tyger innan jag syr i dom. De ska inte färga av sig! Men hans mössa är grön, det måste vara den. Tog fram en annan mössa som jag sytt som är blå. Kanske, tänkte vi, kan det vara så att när det regnat och mössan blivit blöt så har den färgat av sig då. Hm… så igår åkte vi en runda till Mobilia för att köpa en ny jacka till Viking. Inne i affären var det varmt så kläderna fick ju åka av. Den blå mössan också. Men herregud!! Håret är ju super grönt! Vad fan har vi gjort? På med mössan igen! Vi framstod som två idioter till föräldrar som färgat sin sons hår grönt! Åh, vad jag skämdes över de blickar vi hann få. Väl hemma igen gick tankarna på högvarv. Uteslutningsmetoden. Båda mössorna blev kastade i tvätt och sedan skulle jag tvätta håret på honom noga, noga. Undrar vad de kommer säga på dagis? Men jag badade med honom och tvättade hans hår åtskilliga gånger, både med barnschampo men också med mitt egna, samt en gång lite försiktigt med ett mjällschampo. Totalt tvålade jag, masserade noga och tvättade ur håret sju gånger. Det gröna försvann inte helt, men tonades ner en aning. Nille och jag hade vilda funderingar kring varifrån han fick det gröna håret ifrån. Att det dessutom blev värre och värre för varje dag som gick vittnade ju om att vi inte hade hittat orsaken. Jag tvingade honom att googla på ”grönt hår” och ”sjukdom”, för lilleplutt var ju trots allt oerhört gnällig och hade haft diffusa febertoppar osv. Långsökt, jag vet. Sedan slog det mig plötsligt, även om det kanske var ännu mer långsökt, att Vikings påslakan och örngott var nytt. Svart bomull med vita fina moln på. Använt en gång förut och var definitivt tvättat innan användning, men kan det inte vara så att svart blir grön/blått vid fällning? Och har inte Viking haft feber och svettats mycket på sin kudde? Och om inte annat har han åtminstone dregglat ner den på kvällarna så att den varit ordentligt fuktig och vi fått ta ur innerkudden och torka den? Jo. Men ändå långsökt. Vi bytte ändå till andra sängkläder (vita) och lade allt annat i tvätten. På kvällen gjorde jag ett test. Jag lade först den gröna mössan i blöt och kramade ordentligt. Klart vatten… Jag tog då den andra mössan och gjorde samma sak. Klart vatten… något grumligt kanske, men den var å andra sidan inte tvättad på länge. Sist tog jag örngottet med de svarta molnen. Handfatet blev gråblått. Här har vi det!! Här är orsaken till Vikings grönblå hår, utbrast jag! Inte konstigt att han blivit mer och mer grön i håret när han legat fler och fler nätter på en sådan färgpaljett. Är väldigt glad över att ha hittat orsaken, det hade vi annars grubblat länge på och Vikings hår hade förmodligen fortsatt att bli mer och mer grönt.  

Gnällröv.

Trött. Tröttare. Tröttast. Tung och otymplig. Jag orkar ingenting. Vill bara sätta mig och sy lite kläder till pojkarna. Det enda som får mig på andra tankar där jag slutar tänka på smärtan. Har klippt ut massor, men overlocken krånglar såklart och står nerpackad i bilen redo för att åka på service. Typiskt. Tur att jag hann färdigt med alla beställningar i alla fall. Till råga på allt har Viking kladdiga, röda ögon och är hemma från dagis. Dubbelt jobb. Hur är det meningen att man ska orka ta hand om ett barn om man inte ens kan ta hand om sig själv? Bara undrar. Jag vet ju att jag har satt mig själv i den här situationen, men kan ändå inte låta bli att fundera över det. Man kan ju aldrig veta hur man kommer må. Om man blir sjuk, om något olyckligt händer i vardagen, om ekonomin kraschar, förhållandet blir lidande osv? Det går knappast att försäkra sig mot allting ju? Finns de som har det tusen gånger värre än jag, vad har de för alternativ? Finns det några livlinor egentligen?
Känner mig smått isolerad i min kropp. Får panik emellanåt. Svårt att anpassa sig även om det kommer smygande. Det är ju förändringar som inte är medvetna eller önskade. Gnäll, gnäll, jag vet. Men just nu struntar jag i om jag är dryg eller löjlig. Gnällig eller fånig. Tröttsam. Tråkig. Bör hålla klaffen. Etc. Må så vara, men jag har ont och jag är fett trött på att vara tjock och hormonell. Punkt.

- Mamma kör fort!!

Det är nog många inlägg som jag börjat med att nämna om tiden, att den går så himla fort. Men det gör den faktiskt, och det är nog extra märkbart när man har barn. Det händer stora grejer i utvecklingen hos Viking med bara dagars mellanrum. Fantastiskt!

I början av sommaren kunde han inte säga mer än ett par enstaviga ord och knappt det. Går man tillbaka en månad från nu, så började hans ordförråd fyllas på i rasande takt. Nu säger han nya saker varje dag. Alldeles speciellt fantastiskt är det ju såklart när han börjar lägga till ord efter varandra. Igår i bilen sa han sin första ”riktiga” mening.
- Mamma kör fort!
Jag höll nästan på att köra av vägen så överraskad jag blev. Stolt till tusen också, även om det kanske inte är den bästa meningen ”att mamma kör fort” som man vill att han ska säga till andra människor, haha. Men det väcker en tanke om att man nog får passa sig lite för vad man säger här hemma. Han fångar upp allt och sen kommer det när man minst anar det. På dagis hade han uttryckt att ”mamma sjuk” flera gånger. Det är tråkigt att han ska behöva lida för att jag inte orkar med honom. Jag har dock aldrig sagt till honom att jag är ”sjuk” utan bara att ”mamma har ont”. Då är det ganska fantastiskt att han gör den kopplingen själv mellan orden ”ont” och ”sjuk”. Jag har försökt åtaliga gånger att förklara för honom att det ligger en bebis i magen, men jag tror att det är alldeles för abstrakt för en 21 månaders att förstå. Han har förstått vad bebisar är, att bebisen ska sova i spjälsängen, att de små napparna är bebisens osv, men när jag pekar på magen och uttrycker ”bebis” då blir det nog konstigt i hans tankar. Vem kan klandra honom? Är det inte ganska så absurt egentligen? Att det faktiskt kan finnas en bebis inuti ens kropp?? Jag fattade själv inte det när jag väntade honom i alla fall.

Ärlighet varar längst! Eller?

Jag ska vara ärlig, det brukar jag försöka att vara. Jag ska vara naken, det brukar uppskattas. Blotta känslor, verkligheten som den faktiskt ser ut. Här finns ingen förskönad bild av någonting och jag vill inte få någon att tro något som inte är sant och äkta.

Jag har gått upp 20kg. Det måste vara en hel del vätska för senaste veckan ökade jag nära på 1kg varannan dag. Var annan dag! Fingrarna ömmar och det tar emot att knyta handen. Ungefär som att man legat konstigt och blodet försvunnit ur den delen av kroppen, och när det ska rinna till igen börjar det kännas smått abstrakt och obehagligt. Det är jag det. Fingrarna alltså, från morgon till kväll.

Imorse ringde inte Nilles väckarklocka och han vaknade vid samma tid han brukar gå hemifrån. Snabba ryck. Snabba ryck finns inte med i min vardag längre. Det är helt enkelt inte genomförbart. Simple as that. Jag gjorde mitt bästa med att hjälpa till i alla fall. Viking fick ny blöja, kläder och lite mammagos, en macka och han klagade inte. Efter knappt 10 minuter är både han och Nille redo att sticka. Efter knappt 10 minuter känner jag hur tårna har börjat skava mot varandra och ser samtidigt stödstrumporna ligga och hånle mot mig på sängkanten. ”Där ser du vad som händer om du glömmer oss!! viskar dem”. Fan, tänker jag. Vinkar av familjen och känner illamåendet smyga sig på i samma veva som jag låser dörren. Lugnet har lagt sig och kroppen börjar göra sig påmind. In på toaletten, kräks upp vattnet jag hivat i mig under natten och morgonen. Det är precis som det ska vara. Går in i sovrummet och sätter mig i sängen. Lyckas dra på mig strumporna, det är ett nödvändigt ont. Men att klä på mig resten av kläderna är alldeles för ansträngande bara i tanken, så jag väljer att lägga mig ner och försöka sova lite till istället.

Att ta sig ur sängen är ett stort projekt för mig. Naket och ärligt. Det känns som att någon har tagit en slägga och drämt mig rakt i underlivet. Alla benfragment är lösa och skaver, trycker och gnider sig mot varandra. I huvudet kan jag både se och höra hur de krasar framför mig. Bilden motsvarar hur isflaken ligger i ojämna bitar och trängs om platsen i havet. Det är mitt bäcken det. Jag får bita ihop för att inte börja gråta eller skrika varje gång jag behöver vända mig i sängen. Det är svårt. Smärtan är fruktansvärd. Som om allting har gått sönder inuti mig, och det är helt normalt.
En väninna till mig blev också sjukskriven för foglossning i början av sommaren. Foglossning och förvärkar. Det blev inte godkänt av Försäkringskassan. Jag ska vara tacksam, jag är tacksam som fick beviljat ¼ dels sjukskrivning. Jag har ju endast foglossning och inga förvärkar. Tack Försäkringskassan! Ni bidrar till att öka på den ekonomiska press och stress man så självklart borde få slippa när man redan mår dåligt. Bra jobbat!

Humöret är en bergochdalbana som aldrig hade blivit erkänd av någon myndighet i hela världen. Denna attraktion hade gett folk skador för livet. När jag hämtar Viking på dagis kör jag på en mindre väg där man ofta får släppa förbi bilar, stanna själv eller köra. Det är trångt och man turas åt. En billist som jag stannat för vinkar ett tack samtidigt som han kör förbi mig. Jag blir så rörd att jag blir tårögd och får ta ett djupt andetag för att inte börja gråta. Samtidigt kan samma händelse, där billisten bara kör förbi mig utan att ”tacka”, leda till att jag blir så förbannad att jag vill vända om och jaga rätt på idioten och banka i honom ett och annat om hur man uppför sig i trafiken. En balansgång som heter duga, där pendlingen sker med några sekunders intervall. Jag ska inte köra bil längre heller. Inte egentligen. Inte långa rundor åtminstone. Blodtrycket ligger på 90/40 och till och från tappar jag fokus och måste lägga mig ner för att inte försvinna bort. Inte dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska bli ett problem. Fast det är ju ett friskhetstecken att ha lite lägre blodtryck, så jag ska känna mig tacksam. Tack kroppen!

Vill be om ursäkt för mitt bittra och gnälliga inlägg. Eller? Nej, jag har egentligen bara återgett en del av vardagen så som den ser ut just nu. Utan att överdriva. Naket och ärligt. Äkta. Men ett barn är värt allt och jag känner kärleken genom all ångest och smärta. Det gjorde jag aldrig när jag väntade Viking. Men det är en annan historia. En historia som återföljs av förlossningsdepression och svårigheter att förstå att jag nu blivit mamma. Nu är det annorlunda och jag älskar båda mina barn. Hela tiden!
Ska bara lära mig att älska mig själv också, sen kan jag sväva på rosa små moln som alla andra lyckliga familjen gör. Låter som en plan. Eller? Naket och ärligt? Jag tycker det låter som skitsnack… Inte helt äkta i alla fall.
Jag är nu gravid i vecka 38 (37+0). Drygt 20 dagar kvar till beräknad födelse.

Läkarsamtal!

Lite snabb uppdatering kanske kan vara på sin plats. Har nu fått gravdiditetspenning vilket innebär att jag kan vara hemma resten av tiden fram till bebis kommer. Känns behövligt och fantastiskt skönt faktiskt, även om jag stundvis saknar att inte ha ett jobb att gå till. Dock fyller jag vardagen med tusen saker ändå och har fullt upp från morgon till kväll. Men det är så det är och det gör mig absolut ingenting.

Jag syr väldigt mycket just nu och får in en hel del beställningar i jämn takt. Känns otroligt roligt och det fyller såklart upp en hel del av min fria tid just nu. Därför har jag inte heller varit så aktiv på bloggen. Ber om ursäkt för det. Ni hittar mig numera även på facebook där jag i första hand lägger upp allt skapande. Tidsfråga helt enkelt. Gruppen hittar ni här -> NiViLo.

Har varit på läkarsamtal hos specialist för kvinnor med olika förlossningstrauman. Kändes lugnande även om jag nog hade förväntat mig lite mer återblick. Läkaren räknade dock med att en ny ”bättre” förlossning kommer läka såren efter den första, och jag kan väl egentligen bara hoppas och hålla med honom. Kanske är det inte nödvändigt att gå igenom Vikings förlossning mer. Inte just nu i alla fall. Det kommer när tiden är redo som en fin människa sa till mig. Och då kanske jag är mer öppen för alla minnen som just nu finns bakom stängda dörrar.
Läkaren hade lite olika alternativ för mig och styrkte alltihop med en hel del vetenskap. Det gillar jag. Det känns trovärdigt och betryggande. Äkta och på riktigt. Jag nekade kejsarsnitt. Det är inget alternativ för mig. Jag vill kunna föda normalt. Däremot finns det en hel del tecken och normala parametrar att följa under ett förlossningsförlopp. Redan efter 3-4 timmar kan man se om det följer det normala och förväntade förloppet som det bör göra när man föder barn. Läkaren förklarade allting väldigt professionellt med slutsats att vid upptäckt av minsta lilla avvikelse från det ”normala” skulle beslut om kejsarsnitt tas då istället. Detta för att helt kunna garantera mig att jag inte ska behöver uppleva en liknande förlossning till. 7% av alla förstföderskor får en komplicerad förlossning liknande min, förklarade han. Dock inte fullt lika långdragen men ändå. Motsvarande procentsats för omföderskor är 1%. Risken är med andra ord inte särskilt stor, men jag ska inte behöva riskera att hamna inom den där procenten ändå. Jag är lugnare i sinnet nu. Det som oroar mest är nog bara möjligheten att få komma till på en förlossningsavdelning. Vill väldigt gärna föda i Lund som förra gången. Tur på sätt och vis att det nästan är två hela månader kvar innan det är dags. Då har nog läget på förlossningsavdelningarna lugnat ner sig lite.

Varför sa jag så?

Ibland hatar jag mig själv för saker jag säger. Som tex under helgen när jag satt en eftermiddag och scrappade hemma hos E. Båda två är gravida och huvudsamtalsämnet är därför nästan bara graviditeterna. När vi sitter där och pysslar brukar jag även få ont efter ett tag. Jag får skruva lite på mig och försöka hitta en bättre ställning. Det är den dumma foglossningen som brukar förstöra för mig när jag antingen scrappar eller syr. Men nu i helgen så hade jag inte haft ont alls. Vi satt där i nästan fem timmar och skapade och det fanns inga jobbiga smärtor som gjorde sig påminda. Superhärligt! Det är dock här jag förstör allting genom att säga att jag faktiskt haft det ganska snällt nu i ett par dagar och att det känns mycket bättre i höften. Dumma mig! Fan. Därför upplever jag nog idag en av de värsta dagarna på länge, rent smärtmässigt. Varenda litet steg jag tar är direkt plågsamt. Klarade mig igenom arbetet men det var efter det började det ila till ordentligt. Suck. Varför sa jag något så dumt som att det började kännas bättre? Brukar alltid vara så. ”Bara det inte regnar imorgon!” Imorgon vaknar jag till regn. ”Vi har i alla fall tur att vi är friska!” Dagen efter hämtar jag Viking från dagis med snorig näsa. ”Om vi gör såhär så räcker pengarna säkert till löning!” Två veckor innan lön tvingas vi ”låna” från sparkontot. Ja, ni fattar poängen va? 

 

 

Blev färdig med en beställning på luvjacka och tillhörande leggings häromveckan. Ett underbart set i leopard och rosa i storlek 86. Tufft och sött på samma gång. 

Sydde även en t-shirt i ett av de nyanlända tygerna från Lillestoff. Små gröna krokodiler. Fantastiskt! Har även påbörjat en body till bebis i magen i detta tyg. Dock kommer lite annat emellan så jag hinner inte klart med den så snabbt som jag trodde (men jag har ju gott om tid på mig). Viking behöver nya shorts och sen har jag en väntande beställning på en annan luvjacka som ska till utlandet, närmare bestämt till Belgien. Första beställningen som går utanför Sverige, om man bortser från en jag hade på gränsen till Norge. Roligt är det i alla fall, och samtidigt lite nervöst.

Impulser.

Har beställt alldeles för mycket tyg de senaste veckorna. Har tömt min lilla burk med sypengar illa kvickt. Men så himla roligt det är att komma hem och få tygpaket var och varannan dag. Häromdagen kom det ett stuvpaket med enfärgad jersey som jag beställt från Kameleont. Toppen! Alldeles nyss fick jag paket ifrån Znok. Mina älskade Vikingar har hittat hem. Underbara färger och fantastisk mjuk kvalitet. Det kliar i fingrarna att sätta igång, tråkigt bara att de måste tvättas först. Kunde såklart inte hålla mig till ett tyg från Znok heller utan köpte lite av ett isblått tiger-tyg. Färgen är verkligen riktigt isblå och ljuvlig.

Vikingar - grön.

Tiger - isblå.

Under gårdagskvällen påbörjade jag en ny beställning på luvjacka som jag tror kommer bli riktigt tuff på en söt liten tjej. En sådan hade jag själv velat ha eller göra till en framtida dotter. Mer än så vill jag inte avslöja ännu. Wait and see!
Fick också impuls på Batman när jag hittade ett jersey tyg med Batman motiv i "livsfarliga gruppen" på facebook. Jag visade tyget för Nille som tveklöst klickade i "KÖPER" och så var det med det. När det kommer till Batman och andra seriefigurer eller dylikt så har han en öppen plånbok och jag får fria köpmöjligheter. Fantastiskt! Det lättar lite på det dåliga samvetet av att ha handlat för mycket och "lånat" från gemensamma kontot. Men men, detta väckte i alla fall den sovande "batman-lusten" och jag gick för att plocka fram det Batmantyget jag köpte för ett tag sedan, men som jag inte hunnit sy och klippa något i. Resultatet blev en t-shirt med raglanärm till Viking med svarta ärmar och gula kantband. Nille vara storförtjust och jag måste medge att jag själv blev väldigt nöjd. Viking fick den imorse att ha på dagis. Passade utmärkt, även om jag tror att jag i fortsättningen ska satsa på att göra lite bredare tröjor till honom, han är ju faktiskt ganska så stor och satt.

 

Lite andra tyger som jag glömt att lägga in på bloggen är dessa som jag köpte på Gittes tygkälla förra veckan. Mycket i turkost och lite cupcakes förstås. Har du hittat några favoriter?

Flirtande ugglor - turkos.

Flugsvampar - turkos.

Vita stjärnor - turkos.

Cupcakesmix - ljusgul.

Cupcakesmix - ljusrosa.