Inget vågat inget vunnet!

Februari är snart slut och det börjar kännas lite mer som vår i luften. Så himla skönt att slippa alla vinterkläder. Det fodrar till att börja sy lite på killarnas vår och sommargarderob. Vette tusan hur jag ska få tid till det, men är ju lika bra att börja nu. Min sytid är begränsad till enbart kvällar dessutom, dock har man ofta annat planerat under veckorna där även kvällarna går bort på grund av middagar, besök, bio, kvällsfikor, sjukdom osv. Är jag bara hemma så syr jag, men jag är ju sällan det. Därför tar det ganska lång tid innan jag får färdigt beställningar eller andra plagg. Där finns helt enkelt ingen tid. Har även insett att allt det administrativa med att ha företag kommer att ta sin beskärda del av fritiden också. Att svara på mejl, skicka färgförslag, planera, skissa, bokföra och skicka bekräftelser tar redan stor del av kvällstiden för mig, och det lär ju knappast bli mindre av den biten när företaget väl kommer igång på riktigt. Detta väcker tankeställare hos mig, jag vill ju verkligen hinna med att sy, annars känns det ganska meningslöst. Blir lite osäker emellanåt om det verkligen är en bra ideé, men sen gaskar jag upp mig och bestämmer mig för att satsa på det i alla fall. Inget vågat inget vunnet! Eller? Ikväll är det dags för en annan kurs från skatteverket som är speciellt inriktad på momshantering. Mycket att tänka på. Efter det har jag lovat bort mig för eventuellt filmmys hos mannen. Han får numera "boka" tid med sin flickvän och kära sambo om hon ska kunna slita sig från allt som rör symaskinerna och NiViLo. 

Fick igår reda på att en av mina äldsta och finaste väninnor är gravid med tvillingar. Galet! Hon går från ett till tre, då hon redan har en dotter sen tidigare. Jag och Nille pratade en hel del om detta då vi själv känner att det varit extremt jobbigt att gå från ett barn till två. Går det ens att föreställa sig en större förändring? Uppenbarligen. Är så otroligt glad för hennes skull, samtidigt som jag kan förstå att det antagligen finns en del blandade känslor. Hade jag själv velat ha två på en gång? Hade jag orkat det? Hade jag varit sprudlande glad? Hm... den största frågan är nog om jag hade ens överlevt graviditeten. Pust, så jobbigt! Jag fick i alla fall en brinnande lust att börja sy matchande tvillingklädslar. Åh, vad jag vill sy något fint åt dessa två små mirakel!

Blev färdig med en op igårkväll. Helt underbara färger, men då kameran avskyr lila så ser tygerna därför blå ut. Suck. Dumma kamera! Har ett par onepiece till som ligger utskurna och väntar på att bli sydda i också, samt ett stort gäng dregglisar som bara väntar på namnlappar.
Lägger även upp lite annat som blivit färdigt inom den närmaste tiden.

 

 

 

 

 

En glad liten nyhet är att det underbara stjärntyget från znok (på bodyn längst ner) kommer tillbaka i tre gamla färgställningar. Kan tro jag måste ha dom allihopa! Längtar!

Tankarna i stridens hetta!

Vilken jävla morgon. Känner mig helt mör i hela kroppen. Kan redan nu berätta att detta inlägg inte är något positivt inlägg, men ofta när jag skriver är det för att jag behöver avreagera mig och som alla vet är det ju oftast när något tråkigt har hänt. Inte alltid, men idag i alla fall.

Loke skrek nonstop i 45 minuter imorse. Jag provade allt. Allting jag kunde komma på. Han skrek sådär utan uppehåll, inte som de där skriken där det helt plötsligt blir tyst för att bebisen samlar kraft utan det var ett hysteriskt skrikande utan tystnad. Jag kände mig tillslut så orkeslös, frustrerad, arg, ledsen att jag bara ville kasta ut honom genom fönstret. Inte ordagrant, men jag hoppas att ni kan föreställa er känslan av denna totala maktlöshet och vilket grepp den tar över ens handlingar. ”Hade han inte slutat skrika hade jag nog tillslut gjort något jag fått ångra” – den känslan. Fruktansvärda känsla! Vilken bra start på dagen, hela huset hade väl säkert vaknat av detta dessutom. Men jag blev smått lättad över att ingen kom och knackade på heller. Då hade känslan av totalt misslyckande känts ännu mer befogad. ”Vi ville bara kolla så att allt är ok?!” Nyfiken i en strut, klart som fan att det inte är ok när ungen skriker som han gör, men vad ska du göra åt det, undrar jag? Välvilja eller illvilja? Människor kan vara så olika, men jag vet att jag tack och lov är omgiven av flera omtänksamma grannar. Fler som bryr sig än som inte gör det åtminstone.
Jaja, Loke somnade tillslut och skriken tystnade. Dags att skynda till dagis. Redan utanför dörren börjar Viking att protestera. Han stannar, tittar och pillar på saker och ting. Drar ut på tiden. Jag drar inte i honom utan låter honom komma själv, vilket han tillslut också gör. Men halvvägs ner i trappan tvärvänder han. Nu vill han inte mer. Han halvlägger sig ner över trappstegen i betong och surar. Loke sitter på min mage i bärselen så jag har fria händer, men kan knappast lyfta upp också Viking. Försöker så pedagogiskt jag förmår att förklara för honom att han inte kan göra så här, att mamma inte kan bära honom.
”Stå upp” Ställ dig upp” ”Du kommer ramla” Vi kommer ramla båda två” ”Mamma kan inte bära” ”Snälla” etc etc. Jag känner hur totalt hjälplös jag är, mitt i en trappa, ensam med två barn som inte är medgörliga det minsta. Det ekar i trapphuset också, och jag känner mig smått olustig över att stå där och tillrättavisa mitt barn när jag vet hur ljudet går in och förbi alla dörrar. Men jag hade velat skrika på honom. Jag hade velat kasta ut även honom ur ett fönster. Snälla, gör inte såhär mot mig, jag orkar inte! 

Jag lyckas tillslut dra Viking med fötterna först, ner för den hårda trappan. Ett steg i taget med ett fast grepp om hans ena arm. Viking säger inte ett ljud utan fortsätter att sura. Han gör sig medvetet så tung i kroppen som han bara kan och mina ögon tåras av hur olycklig hela situationen är. Ner för trappan kommer vi slutligen i alla fall. Det regnar ute och Viking vägrar fortfarande att stå på benen. Jag vill lägga mig ner bredvid honom jag med. Jag stämplar ut, jag orkar inte mer. Inser snart att ända sättet för mig att få barnen ut till bilen är att ta dem dit var för sig. Så jag lämnar Viking i trapphuset. Bilen står precis utanför, men ändå så pass långt bort att jag inte kan se honom, och han kan inte heller se mig. Jag spänner fast Loke i bilstolen, låser bilen och springer för att hämta nästa drul. Han ligger kvar där jag lämnade honom. Suck. Ut i bilen och spänner fast även honom i bilstolen. Framme på dagis är jag skakig, svettig och nära till tårar på många vis. Viking säger inte ett knyst på hela vägen in, men när vi gått in på avdelningen blir han som ett plåster på mig och skriker i panik. Han vill absolut inte att mamma ska gå. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I kroppen brottas känslorna. Jag är så arg på honom, så ledsen på honom, men när han gråter och klänger sig fast vid mig vill jag bara hålla om honom och aldrig släppa taget. Jag blir tokig. Rådvill. Hjälplös. Fick tillslut lämnat dagiset till ljudet av Vikings rop efter mig. Tårarna rann på mig hela vägen ut till bilen där jag sedan ringde Nille för att få kräka av mig. Loke började självklart också att skrika igen.
Jag vet att detta inte är sista gången, och herregud detta är ju inte ens första gången det händer, men jag blir så frustrerad så att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Jag hinner ju tänka både en och två gånger att ”detta är sista gången jag går ut, jag ska aldrig mer lämna lägenheten ensam”. Typ. Knasigt, jag vet. Men sådana är tankarna i stridens hetta.

Förhoppningsvis blir det en bättre avslutning på dagen i alla fall. E kommer hit för scrapkväll och innan dess ska jag få besök av finaste kusinerna. Skönt med sällskap av andra barn, då känner man sig inte så ensam om att ha det lite tufft ibland. 

Har förresten fått tillbaka min dator nu också, så tänkte lägga in lite bilder för att ljusa upp denna annars så ofta negativa blogg. Tack för att ni står ut, läser, kommenterar och lyssnar!

Lite "nytt" sytt som jag inte publicerat här på bloggen tidigare.

 

 

 

Något som allt som oftast får mig på bra humör är att se alla de bilder som jag fått skickat till mig på era barn med NiViLo kläder. Det betyder mycket för mig. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åh, nej en "favorit" i repris?

Lyckad dag! Har funderat länge och velat lika länge, men bestämde mig äntligen för ett par veckor sedan att nu var det dags. Nu känner jag mig redo att våga ta tag i det. Jag ska ta min hobbyverksamhet ett steg längre och starta företag. Har idag varit på kurs hos skatteverket för att få lite information. Lite av mycket. Har fler inbokade kursdagar längre fram som jag ska gå på innan jag slår slag i saken. Det är ju en himla massa att lära sig, hålla koll på och få registrerat samt godkänt.
Samtidigt står vi fortfarande i "köpa-hus-tankar" och letar och hittar om vart annat. Hoppas att vi snart kommer få vårt drömpalats, även om jag har svårt för att få tidsplanen till att gå ihop: flytta, starta eget, ta hand om barn samt det sociala livet. Jaja, härligt med många bollar i luften i alla fall. Speciellt när det är roliga projekt!
Mindre kul var det imorse. Men jag får ta det från början. Häromdagen var jag, E och barnen på Ikea. Tålamodsprövning deluxe, men klarar man det kan man som förälder få en guldtsjärna. I alla fall så köpte jag ett nyckelskåp så att vi äntligen ska få lite ordning på våra nycklar. Nille borrade upp det samma dag. Så imorse kom alltså Viking gåendes med min bilnyckel. Jag låg fortfarande i sängen och blev något irriterad över denna upptäckt. Tog nyckeln ifrån honom samtidigt som jag fick syn på fler nycklar som låg på nattduksbordet. Gaaah! Förklarade för Viking att man inte får ta nycklarna och reste mig ur sängen för att gå och hänga tillbaka dem i skåpet. Skåpet står gapande tomt!!! Neeeej! Alltså vad fan, inte igen!! Detta är som sagt inte första gången! Viking har kommit över mina nycklar tidigare, första gången kan ni läsa om här! Jag blev dessutom smått ärrad efter den händelsen och nu fick jag utstå "Stress-test nycklar försvunna" nr 2! Skit! Ingen bra start på morgonen med andra ord! Där sprang jag runt som en tok, naken i lägenheten och förhörde Viking om vart han hade lagt alla nycklarna. Han förstod mig mycket väl denna gången (jämfört med sist) men allt han kunde säga var "borta" och slå ut med armarna i en oskyldig gest. Suck! Jag tror dock att samtliga nycklar nu är återfunna, men jag lär väl märka att någon fattas när jag behöver en specifikt.
En annan sak som gör mig oerhört stressad och orolig i hela kroppen, är att jag hittade korken till en av mina tjocka spritpennor. Jag har alltså endast hittat KORKEN! Gulp! Jag fasar över hur jag kanske får se nästa picasso-målning på sovrumsväggen imorgonbitti, eller hur det ritats svarta sträck på parketten i köket etc etc. Jag kommer vara nervös ända tills den där pennan återfinns. Än så länge är det "bara" Vikings ben som fått sig ett par ordentliga zebraränder, och de går ju bort, så småningom i alla fall. Men det är inte fullt lika spännande att måla om i tex vardagsrummet.

Handling istället för ord!

Precis lagom till att jag satt mig ner med kaffekoppen samt öppnat skrivdokumentet så vaknar Loke. Himla dåligt planerat! Matar honom och sen somnar han om igen, är nog lite trött idag.

Ville skriva något bra, men känner redan hur jag har svårt för att koppla av. Stressen ligger där i bakgrunden och gör sig påmint genom att pulsen aldrig går ner, samt att axlarna sitter spända uppe vid öronen. När jag försöker slappna av börjar det ömma i nacken. Hm... Jag ska nog boka in en massage snart. Har ett presentkort som jag faktiskt borde utnyttja nu innan det är för sent. Fick det i samband med Vikings födelse, det är alltså över två år sedan! Känns helt galet att jag inte tagit tag i det tidigare, jag menar det är ju aldrig fel att få massage!? Ännu ett bevis på hur dagarna fortlöper i rasande fart utan att man hinner med något annat än det väsentliga. Samma sak dag ut och dag in. Jag har börjat inse hur livet som flerbarnsförälder kan te sig. Jag kan förstår hur man förlorar sina vänner en efter en, vecka efter vecka, och plötsligt har det gått ett år utan att man har sett varandra. Man får kämpa, som med så mycket annat, man måste kämpa för det som betyder något. Dagarna här hemma är intensiva utan att för den sakens skulle innehålla mycket nya händelser. Då och då träffar man vänner på fika, åker iväg på lekplatser, storhandlar kläder, går på kalas, besöker gamla släktingar osv. Men det där spontana är borta. Jag saknar det oerhört. Även om tiden rent teoretiskt är den samma, blir många händelser stora projekt om man skulle sätta dom i verket. Varför de oftast aldrig blir av! Det blir helt enkelt för ansträngande, och förutom tiden så är "energi" också en bristvara. Ofta föredrar man kanske att träffa andra familjer, istället för den där singelkompisen som enbart vill ut och festa. Inte tvunget självvalt att det ska vara så. Men när man träffar andra som också har barn får man ett oförklarligt stöd. Ett stöd som blir en avlastning samtidigt som det fyller på energidepåerna. Man är inte ensam, man får lov att inte ha duschat, dyka upp i mjukis och utan smink, det är ok om man bjuder på middag och den består av hemköpt pizza, det är normalt att avbryta mitt i ett samtal för att säga något till sitt barn, det är också helt ok att umgås utan att "umgås". Det räcker att vara upptagen med sina barn, men tillsammans. Det ger en känsla av att ha en vänskap som är närmre än många andras.
Vi har ändå tur. Vi har ofta kvällarna fria. Vi lägger barnen runt kl 7 och då sover de för natten. Viking vaknar fortfarande och behöver napp, vatten, stoppas om eller tröstas, men annars så sover han. Loke vaknar för mat ett par gånger, men annars så sover han också. Det är lyx. Kvällen blir helig och en tid för återhämtning. Jag sitter ofta och syr då det är avkopplande för mig och Nille sitter och spelar. Ibland kollar vi film tillsammans. Det blir ändå svårt att hinna med kärleken. Båda två är trötta på kvällarna och båda två vill göra det vi känner ger mest återhämtning och avslappning. De små gesterna är de som blir mest värdefulla då. Som tex på natten när Loke ska ha mat. Medans jag sitter och matar brukar Nille ibland klia mig på ryggen. Han vet att jag älskar det. Vi säger ingenting, men den där handen som kommer upp bakom mig är väldigt varm och går rätt in i hjärtat.
Eller häromdagen när jag kände mig på gränsen till ett psykbryt. Barnen hade skrikit hela dagen, jag fick ingenting gjort och min ork låg under vad som ens är möjligt. Efter en kaotisk middag skulle barnen bada. Jag brukar sitta med barnen i badkaret och Nille passar då på att röja undan i köket och förbereda för natten. Sedan går vi upp tillsammans och så lägger vi varsitt barn kan man säga. När han är färdig väljer han istället att ta upp Loke först och natta honom direkt, för att sedan ta upp Viking och natta honom också, så kan jag få ligga kvar i badet. Det är ett annat sätt att visa omtanke och kärlek, i handling istället för i ord. För nog var det längesedan jag kom mig för att säga till honom hur mycket jag älskar honom. Det blir mest snabba kramar mellan pust och stök och städning och skrik. Jag tror att jag ska ringa honom strax, bara för att säga "jag älskar dig" och "jag älskar dig för att du bytte blöja på Loke inatt!"