Tårarna tog väl slut...

Har suttit ett tag nu och funderat hur jag ska börja skriva, men inser att jag inte har någon bra öppningsfras. Så det får bli lite hipp som happ. Kanske lite stavfel och/eller meningsbyggnadsfel, även om jag i princip är allergisk mot allt sådant, men jag är för trött för att anstränga mig 100% just nu.

Dagarna flyter på och jag har på något sätt kommit in i ett zombie-stadie. Man bara går och går utan att reflektera så mycket. Som om allting blir bra så fort tiden hinner gå ett tag.
Mormor lever inte länge. Det enda positiva med det är att hon är med morfar igen, och morfar slipper vara utan henne. De har varandra. Mycket mer än så kan jag inte säga. Jag tillåter inte mig själv det. Jag har blockerat och stängt av, tårarna tog helt enkelt slut. Ibland tror jag att jag inte har några känslor kvar alls, så skrämmande kan det te sig av att jag varken gråter eller berörs av det. Men det tog slut. Tårarna. Känslorna. Hjärtat orkade inte känna mer. Huvudet sprängande, ögonen för trötta för att ens kunna blunda. Livlöst, svart, tomt. Riktigt tomt! Jag har inte ens förmått sakna henne ännu...

Loke har tagit några stora kliv på utvecklingsstegen. Han började krypa från en dag till en annan, och igår ställde han sig även upp själv med hjälp av möbler. Farligt, farligt! Han är envis och väldigt stark, och jag är bara rädd för att han ska skada sig om han fortsätter i detta tempot. Men så mycket roligare det är nu. Spädbarnstiden är förbi med goda mått. Hans sömn är dock lika värdelös som tidigare och han vaknar fortfarande upp emot 20ggr/natt. Behöver jag säga att min sömn också är påverkad? Har i alla fall fått en läkartid då jag kände att jag behöver få utreda och utveckla sömnen med någon sakkunnig person. Bara för att om så få trygghet, tröst och en och annan förklaring. Emellanåt blir jag orolig, men för det mesta bara arg och frustrerad. Sömnbrist har väl den effekten på folk.

 

Har sytt lite blandat på sista tiden. Dregglisar, filtar, babynest, en kjol men också ett par vagnsdynor. Hade för avsikt att beställa av en annan person, men då vi knappast hade ekonomisk möjlighet till detta så tänkte jag att jag ändå skulle försöka mig på det själv. Materialet hade jag ju! Det blev en del skönhetsfel men det duger gott och väl åt mig, och Viking blev väldigt glad. Dynorna är vändbara och Nille valde gula stjärnor från Znok, medans jag har kärat ner mig i de turkosa/gröna vilket det därför blev på andra sidan.

 

Vill även passa på och utdela en stor och varm kram till alla mina underbara vänner, även några jag aldrig har träffat. Tack för visat stöd under den senaste tiden och för alla snälla och omtänksamma ord! Känner mig oerhört rik och bortskämd. Jag gnäller en hel del ibland, vilket säkert de allra flesta gör, men om man sätter sin situation i perspektiv med allting annat, så är jag faktiskt jäkligt lyckligt lottad! Jag har er och jag har min familj, två friska barn, mat på bordet och en säng att sova i. Nästan sova i... lite.

Explosion!

Irritation! Ilska! Ja, nu gnäller jag lite igen. Men vissa människor gör mig så fruktansvärt arg. Jag vill inte vara en sådan person som hyser massa negativa känslor om andra människor. Men just nu är det en sådan period när en och annan person lätt kan få mig förbannad. Kanske ska jag ha mens snart, eller så är jag bara less på att bli trampad på. Less på andra som uttalar sig om saker som de med absolut säkerhet inte har en aning om. En del tror att de vet vad jag vill, är bombsäkra på ett och annat, men hur kan de vara det när jag själv är ovetande om mina egna planer? Småsaker som blir stora i takt med att jag börjar grubbla och fundera kring dom. Mycket möjligt att det är sömnbristen som gör detta med mitt humör. De som känner mig får försöka att inte ta det personligt om jag beter mig illa mot dom. Om det inte är beviljat förstås. Men jag är ju inte den som hackar tillbaka, som fräser till eller säger ifrån. Jag avskyr att bråka. Jag avskyr att hamna i obekväma situationer. Men någonstans får det räcka. Jag exploderar snart, speciellt på den där bittra lilla gubben som ger mig en sur blick inne i mataffären, för att han inte kommer förbi med sin kundvagn när jag försöker styra undan med min "gigantiska" syskonvagn. Men förlåt så mycket! Eller idioten som ligger för nära bakom mig när jag kör bil genom innerstaden i laglig hastighet. Ursäkta, men jag tänker inte gasa på bara för att du vill det. Nästan så att jag hoppas att han ska köra på mig, kanske han lär sig en läxa då? Och så får jag en bra anledning att skrika på någon.
Usch... så mycket ilska. Varifrån kommer den? Vem? Vilka har fått mig att bli såhär på bristen till explosion?
Inatt ville jag kolla hur många gånger jag faktiskt blir väckt och behöver gå upp och trösta Loke. Jag kan omöjligt hålla räkningen så trött och groggy som man är mitt i natten. Så jag tog en liten och urdiskad barnmatsburk och fyllde den med mina namnlappar. Det var det bästa jag kunde komma på sådär på kvällskvisten. Sen tog jag en annan liten plastlåda som jag lät vara tom och placerade båda vid fotändan i spjälsängen. Varje gång Loke skrek och jag behövde sätta mig upp i sängen för att trösta honom så tog jag en lapp och lade i den tomma lådan. Enkelt gjort. Inatt var en "normal" natt. En natt som jag blev väckt många gånger förstås, men inte en sådan natt som får mig att gråta av utmattning och vilja kasta ut ungen genom fönstret. Typ. Jag räknade till 17 små lappar imorse. Är det verkligen normalt? Är det verkligen rimligt att en bebis ska vakna ledsen så många gånger på natten? Oavsett torr blöja? Oavsett välling och mätt mage? Är det orsaken till min ilska? Usch, snälla låt tiden gå fort.

Att drömma!

Båda barnen sover middag just nu och jag slår mig ner framför Hemnet med en kopp nybryggt kaffe. Jag älskar att drömma. Jag drömmer och planerar och funderar. Jag blir lyrisk. Jag blir förväntansfull. Hoppfull. Och nedstämd. Vill ha allt jag drömmer om. Men det är väl därför det kallas att drömma? Det är ju inte på riktigt. Men kan bli... i viss mån. Det är fruktansvärt krävande också. Det tar massor av tid och energi, men då och då dyker där upp något som gör det värt allt sökande. Jag hoppas att det kommer snart.
Insåg igår att det var fyra år sedan jag började blogga. Skrämmande. Nille trodde spontant att det var ett år sedan. Det var ganska obehagligt att räkna efter och inse att det faktiskt gått så lång tid. Det gör mig smått medveten om att ta tillvara på tiden ordentligt. Försöka se till att varje dag blir som jag vill ha den. Inte göra något som jag inte vill heller.
Loke sover väldigt dåligt på nätterna. Vaknar titt som tätt, flera gånger i timmen under flera timmar. Runt 3 sover han oftast lite bättre, men bara för att börja igen runt 5. Jag blir tokig. Jag blir knäpp. Jag blir frustrerad och arg. Ledsen och uppgiven. Varför kan han inte bara sova!? Är det inte Loke så är det Viking. De få gånger han sovit tungt och tyst så har Viking varit gnällig och krävande. Fått sova i vår säng. Jag sover inte bra alls. Ibland funderar jag på att gå upp, kanske jag kan göra något vettigt utav tiden istället? Det känns meningslöst att lägga sig ner i sängen en miljon gånger när jag ständigt måste kliva upp igen. Att bara ligga och vänta på nästa rop. Skrik. Gråt. Gnäll. Idag är det jag som gnäller. 
Har egentligen inget vettigt att förmedla med detta inlägget, mest bara ett trevligt sällskap med mig själv. Gnällandet. Med Hemnet och med kaffekoppen. Snart vaknar väl barnen igen. Jag tror jag måste drömma lite till först.