Bebis"mat", Järn & terminator-as!!

Barnen frågar och pratar mycket om bebis just nu. I ett par dagar har de kommit hem från dagis och frågat om bebisen har kommit ut. De blir alltid lika besvikna varje gång när jag säger ”nej, inte ännu”. Viking slänger med armarna och suckar och Loke fnyser till och säger ”Typiskt!”

Jag har berättat hur bebisen får mat, också med hjälp av olika barnböcker som tex de som handlar om Bebben. De vet om att bebisen får den maten som jag äter och därför måste jag äta ofta och bra mat. Till helgen försöker de truga med godis för de tycker att bebisen minsann också ska få! Gulligt. Idag gick dock Viking ett steg längre när han på fullaste allvar tyckte att det var en bra ideé om jag åt lite leksaker, för bebisen har ju ingenting att leka med där inne i magen. Hjälp!

Idag var jag hos läkaren i Lund för kontroll och uppföljning. Jag fick avboka måndagen då jag istället roade mig med att vara kräksjuk. Superkul. Tur jag har många extrakilon just nu! I alla fall så var allting bra med både mig och bebis. Vi fick ändrat snittet till en vecka tidigare, så nu är det planerat när jag är i vecka 37+3. Det känns betydligt tryggare, jag vill inte behöva komma in akut igen för att förlossningen startar. Däremot insåg jag att det redan är om två veckor. Hjälp, är jag redo? Jag blev nästan lite svimfärdig när jag insåg hur snart det är. Snart. Så jävla snart.
Mina prover var bättre, järninfusionen har fått mitt Hb att öka från 84 tillbaka till 107. Det är fortfarande lågt så jag fortsätter med mina tabletter, men det är ändå en klar förbättring. Mina depåer, alltså mitt lager av järn i plasman hade också stigit. Från 8 ändå upp till 50 där ett referensintervall ligger mellan 13-120. Jag är nöjd. Läkaren är nöjd. Dock är jag fortfarande trött och sover mycket på dagen också, samt svimfärdig om jag står för länge, men det kan också hänga samman med mitt låga blodtryck.

Well, nyss kom Nille hem från airsoftspel och jag tvingade honom att köpa hem lite choklad och chips. Jag sattes nämligen i en hemsk situation precis efter jag nattat barnen, och då kan jag behöva lite snacks som tröst. En terminator-spindel dök upp i hallen och vår monsterkatt Mithras, som är en maine coon och väger ca 12kg, slog med sina jättetassar på det aset säkert fyra gånger utan att den fick den minsta krigsskada. Fuck. My. Life. Jag hatar spindlar! Jag blev så rädd att jag trodde jag skulle föda rätt på hallgolvet, men lyckades sansa mig och fick tag i en flugsmälla. Men alltså… tre gånger, TRE JÄVLA GÅNGER fick jag slå innan han gav upp. Ååh!! Varför?! Varför händer detta alltid när jag är själv? Var är Nille när jag behöver honom? Jag skällde lite på Mithras, skrev av min skräck och mitt hat till en kollega, och sen skickade jag efter en inköpslista till Nille med uppmaningen att han inte behövde komma hem om han inte hade med sig choklad.
Så, nu ska jag frossa lite och hoppas på att mina tår rätas ut igen, de har nämligen en förmåga att krylla ihop sig som en igelkott när något överjävligt, såsom spindlar, dyker upp i min åsyn.

Jag vill våga älska.

Idag är det Lokes födelsedag. Han fyller 3 år, min lilla kille.
Idag är känslorna överallt och ingenstans. Jag har mått riktigt dåligt. Kämpat emot tårar utan reson. Gjort mitt yttersta för att inte bryta samman och skrika. Jag har klamrat mig fast vid det lilla lugn jag har kunnat ta åt mig från barnmorskor och personal, men det har inte räckt. Jag föll. Det blev svart. Jag kände det som om livet övergav mig och jag försvann ner i en dimma av hopplöshet och förtvivlan.

Jag är inte redo för ett barn, fortsätter jag att intala mig själv. Hemma i huset kunde jag leva i min egna värld där jag ständigt skjöt insikten framför mig. Tänkte att känslorna kommer med tiden. Jag behöver mer tid, för jag är inte redo, i det spåret föll tankarna.
Plötsligt raseras tillvaron för mig. En oplanerad händelse, en blödning som fullständigt rycker upp mig ur min tillvaro, bort från min säkerhet och väcker till liv alla de frågor som jag envist kämpat emot att svara på.
Här i min sjukhussäng har jag "tvingats" ta tag i allt det där obehagliga, och det blir stundvis alldeles övermäktigt. Det blir lätt missförstånd. Någon tror att jag är orolig för att jag är otrygg på sjukhus och anser att det bästa för mig hade varit om jag fick komma hem igen. Hem till där jag kan fortsätta blunda och förneka. Men de har fel. Min oro sitter i mitt huvud och det är försent att lägga locket på nu.

Jag går i korridoren och ser en nybliven mamma med sitt lilla hjärta, ett knyte i sina armar. Jag mår nästan lite illa över synen. För den gräver sig in i mitt innersta. Till det undermedvetna, det som sover och väcker till liv de känslor som jag är så rädd för att känna. Jag är så förbannat rädd för att förlora ett barn till att jag inte tillåter mig själv att älska. Det är ingen egenskap jag trivs med. Jag kämpar dagligen emot. Framför allt när det kommer till pojkarna. Jag känner hur jag brister i min mammaroll då jag lägger för stort fokus vid att analysera vad som kan gå fel, än att våga njuta av nuet och det som händer precis i stunden.
Jag vill älska! Jag vill våga leva. Jag vill mer än att överleva.

Imorse fick jag träffa kuratorn som är kopplad till kvinnokliniken. Jag har själv bett om hjälp. Jag är för svag för att spela stark. För att hålla uppe en fasad, det har gått för långt nu. På många sätt är det positivt, jag är mottaglig för hjälp. Jag inser det själv, jag ber om det och jag tar tacksam emot det.
Jag tänker ibland att om jag bara hade lyssnat och tagit till mig ordentligt av vad alla skriver eller säger så hade jag kunnat vara världens mest positiva människa idag. Så mycket stöd och fina ord som jag får höra. Och till viss del gör jag det, tar åt mig. Glädjs för ögonblicket. Känner lättnaden i hoppet som väcks och följer med på vågen ända tills jag inte inte orkar mer och ramlar tillbaka ner i det stormiga havet. Bitvis under och bitvis över vattenytan. Allt jag lärt mig är att fortsätta simma.

Kuratorn är inte bättre än någon annan egentligen, men hon har en annan kompetens och hon vet vad som är normalt och vad som inte är det. Hon kan skjutsa mig vidare om det behövs. Jag har fått uttrycka min oro över lillebror, över anknytning och att jag inte vågar tänka tanken att jag ska bli mamma igen.
Ångest. Skuld. Dåligt samvete.
Känns som att jag blottar mig totalt nu.

Kanske lossnar allt när jag får honom i mina armar? Kanske? Förhoppningsvis. Om inte, så finns kuratorn där. Hon sa saker till mig, jag nickade och sa "jag vet" och hon såg på mig och svarade "jag ser att du inte tror på det jag säger".  Jag är så genomskinlig och skör nu att det inte är lönt att fortsätta streta emot. Nu får det vara slut på det här. Nu är det min tur att få vara glad.

Så, idag har varit en jobbig dag men en viktig för mig också rent mentalt. Bebis mår jättebra och vikten uppskattas till 2,423kg. Igår fick jag en järninfusion och en spruta med B12 i låret. Nu vill vi ha upp mitt hemoglobin så att jag kan bli piggare och vara bättre rustad inför operation. Jag har även fått Folacin och Behepan tabletter som jag ska ta varje morgon. Känner mig faktiskt tacksam över att få hjälp med just järnbristen, det har jag nämligen alltid fått kämpa med. Hoppas att jag snart ska känna av effekten.

Jag har mätt tappen idag också vilken var ca 25mm, med andra ord en klar förbättring. Jag trodde aldrig att man kunde "stänga sig" när man väl börjat öppna sig, alltså om man då inte fött sitt barn förstås. Men tydligen.
Så tanken idag var att jag skulle få komma hem på permission en stund för att få fira Loke. Jag blev så glad att jag började gråta, förstås. Men när tiden närmade sig började jag få sammandragningar igen och det har jag inte haft på ett tag nu. Så jag kände att det vore bäst att avvakta. Vi firade Lokes födelsedag via facetime istället och jag kunde nästan inbilla mig att jag låg där på soffan i vardagsrummet medan han öppnade sina paket. Min stora kille. Så lycklig. Han fick bland annat en sparkcykel vilket han önskat sig länge. Nu håller vi tummarna att han inte också får en lillebror i födelsedagspresent. Dagen är snart slut.... Tack och lov.

Jag längtar inte.

Tiden bara går och jag hinner knappt med. Jag känner mig ännu mindre redo för bebis och trots alla smärtsamma gravidplågor som jag dras med så vill jag ha mer tid på mig. Men inser också att det inte är tiden som är problemet egentligen. Allting sitter i mitt huvud och jag kommer troligtvis aldrig känna mig sådär redo som man ofta blir under mer normala omständigheter. Jag längtar inte efter en bebis, jag är livrädd över att någonting ska gå fel. Jag kan inte ens föreställa mig att få en bebis just nu. Jag kan inte tänka på namn. Jag kan inte fantisera över hur han kommer att se ut. Jag kan inte längta. Jag känner mig så totalt tom emellanåt, och just den fantastiska känslan och förväntan man ”bör” känna nu saknar jag. Jag sörjer det lite faktiskt. Nille känner likadant. Han är inte heller redo.
Det har varit två ganska upptagna veckor för oss nu. Viking har varit sjuk i två olika omgångar, både med feber och kräk. Jag har varit inställd på värsta katastrof scenariot för hela familjen, men han var den enda som blev dålig. Det är jag tacksam över även om det varit väldigt synd om honom förstås. Loke har varit frisk och pigg som tusan, men ändå gnällt över att han varit sjuk. Han har tjatat att han behöver åka till doktorn, att han behövt medicin och försökt göra kräkljud. Han påstår även att han har tappat en tand, och pekar in i munnen som är helt utan anmärkning… osv. Inget av det är sant. Men han söker så mycket uppmärksamhet nu att det emellanåt blivit väldigt jobbigt. Barnen som pratar över varandra, avbryter och skriker, bråkar osv. Mitt tålamod är inte de det brukar vara och jag blir lika förbannad som de blir ledsna. Sen kommer vissa dagar då de är helt underbara. Då allting bara flyter på så som man alltid önskar att det gjorde. Barnen leker fint utan bråk, löser konflikterna själva, är trevliga, kramas och pratar utan att skrika. De dagarna försöker jag att njuta lite extra och jag försöker även att berätta för dom hur glad jag blir när de håller ljudnivån nere samt hjälper varandra i vardagen. Men de är onekligen två busbröder.

Loke fyller snart 3 år. Han pratar så mycket nu. Han har vuxit massor över sommaren, rent utvecklingsmässigt och det känns fantastiskt kul. Loke kommer vara lika gammal som Viking var när Freja föddes så han förstår betydligt mer nu än vad han gjorde då. På gott och ont. Loke förstod inte vad som hände då, medan Viking gjorde. Jag är orolig över hur allting kommer utvecklas när lillebror kommer. Förstår de verkligen? Kommer Viking att ifrågasätta varför Freja inte fick stanna hos oss? Tänk om han inte alls är beredd på att det ska komma en bebis till familjen, utan bara ett till fotografi på väggen? Mycket tankar… Att barnen är äldre nu är en fördel då de förstår mer, samtidigt är jag så rädd för att de ska bli sårade om någonting skulle gå fel. Man vill skydda dom mot allt ont. De är för små för att behöva gå igenom mer sorg och förluster.

Här hemma renoverar vi för fullt. Nille undrar ibland vad vi ska göra efter vi är färdiga med allting. När det inte finns mer att renovera, vad gör vi då? Då flyttar vi väl, eller så bara ”lever vi”, svarade jag. Det är svårt. Jag tror att mycket av hans sätt att bearbeta känslor och tankar tas i uttryck fysiskt. Framförallt nu, när det är mycket förändring på gång. Häromdagen vaknade jag av att han spacklade i nya bebisrummet. Innan jobb, och han börjar jobba redan kl 7, så detta var med andra ord ganska tidigt på morgonen. Varje dag efter jobb går han in och fortsätter. Det är tacksamt förstås, för jag vill såklart också att vi ska bli färdiga, men jag är rädd att han sliter ut sig. Men jag hindrar inte honom. Vi har känt varandra för länge nu för att veta vad den andre behöver eller mår bra av. Idag ska han måla första omgången i taket, sen tänkte jag föreslå lite lugn och ro i soffan framför film och lite gott tilltugg. En välbehövd paus för oss båda två.
Vårt nya arbetsrum som han byggt från grunden (där fanns för tusan inte ens ett rum när han började) är färdigt nu. Något småfix kvar med fönstret som ska målas och jag behöver ha upp någon hylla till, men det är sådant som får växa fram i takt med att vi ”bor in” oss där. Ska visa hela renoveringen i ett annat inlägg sen tänkte jag. 

Igår hämtade jag ut babyskyddet. Nille installerade det i bilen och lät det sitta kvar i framsätet för att vi ska känna in hur det känns. Jag kunde inte dölja min ångest över det. Jag förstod honom, men jag ville inte. Jag vill helst inte bli påmind. Jag är rädd över tankarna som kommer. Jag märker hur jag distanserar mig från allting. När jag syr kläder så tänker jag att jag ev ska sälja vidare dom sen om lillebror ändå inte får stanna hos oss. Ännu fler fruktansvärda tankar har jag men de vågar jag knappt dela med mig av. Jag inser kanske själv hur sjukt det är och vill ogärna bli dömd. Men, i korta drag går tankarna mer i att förbereda sig inför en begravning än en födsel. Vilket är absurdt, men det är min förvrängda verklighet, och den skrämmer mig inte ens.

Skitbil, skitsorg, skitkropp, skitdag.

Usch, vissa dagar vill man bara lägga sig ner på golvet och bara ligga där. Eller i soffan eller sängen, ja var helst där man helt plötsligt känner att ”NU” orkar jag fan inte mer. Jag kan inte med ord beskriva hur lättad jag är just nu, över att dagen är slut. Över att jag snart ska krypa ner i sängen. Och jag ska gråta. Bara falla ihop inombords och låta tårarna skölja nerför kinderna.
Förutom alla känslostormar som dök upp häromdagen så har det även varit en tung dag rent fysiskt. Krävande på alla sätt den kan.
Det började egentligen redan igårkväll. Jag skulle bara snabbt kolla över flyttkartongen med bebiskläder för att se att allt fanns kvar. Då brast det inom mig. Hjärtat fick sig en häftig känga och det kändes så fruktansvärt orättvist och fel. Lådan var packad för Freja. Allting i lådan har i första hand varit ämnat åt henne. Det gick inte att stå emot vågen av sorg som slog emot mig och jag satte mig ner på golvet och bara grät. Lät det komma. Efter en stund lyckades jag samla mig och kunde fortsätta, bara för att snabbt igen hindras av smärtan som högg i själen. Fan.

Lådan står fortfarande kvar idag. Öppnad men ouppackad. Där den stått nu i nästan två veckor. Eller är det kanske mer? Jag går förbi den flera gånger om dagen, utan att ägna den ett ögonblicks åtanke. Jag orkar inte.

Imorse stod vi dessutom utan frukost eftersom jag inte lyckades komma iväg häromdagen och veckohandla som jag planerat. Barnen var hemma från förskolan och de trotsar på sina egna vis just nu. När kvällen kom fanns ingen kraft kvar för att ta sig iväg till mataffären heller, så av den enkla anledningen gapade kylen i princip tom. Men jag lyckas faktiskt imorse, med en lek, med att få båda pojkarna till att klä på sig sina skor, tröjor, mössor och ytterkläder, utan frustration, skrik och bråk. De skulle till dagis och jag skulle handla! Samtidigt som jag kniper inköpslistan i handen öppnar jag dörren rakt i ansiktet på sotaren. Vafan? Idag? Han försäkrade sig om att det var idag han skulle komma och jag hade inte mycket till val mer än att släppa in honom samt dra med mig barnen in igen. Slängde iväg en och annan irriterad tanke till Nille, då det var han som tagit emot brevet och sedan lyckats förlägga det. Jag glömmer väldigt sällan sånna här saker, jag brukar ha stenkoll eftersom det är jag som står för mesta utav planeringen vad gäller barn och vardag här hemma. Men iaf, både Viking och Loke blev överförtjusta i den svartklädda mannen som rörde vid kaminen (som man absolut inte får vidröra eller öppna) och ställde hundratals med frågor. Sotaren hette Krister och Viking tyckte att det var ett passande namn till bebisen. Jag är däremot inte lika förtjust. Krister var åtminstone en duktig sotare och han var snabbt ur huset och vi kunde komma iväg.
Väl i affären tog jag det väldigt lugnt. Jag kände av stressen som varit i form av sammandragningar i magen, så jag strosade runt i lugn och ro även om jag egentligen ville hem och äta frukost så fort som möjligt. Jag var också en vända inom apoteket och handlade samt hämtade ut en babybox från Libero i förbutiken. Vagnen var fylld med varor när jag kom ut. Jag lastade in i bilen, låste bilen, gick och ställde vagnen och gick sedan tillbaka till bilen och låste upp. Dörrfan vägrar öppna sig. Jag låser igen och låser upp, men dörren går fortfarande inte att öppna. För helvete. Här står jag på Icas parkering, med en bil full av matvaror för 1500kr som inte går att komma in i. Efter flera hårda tryck på knapparna lyckades jag komma in via ena bakdörren. Jag fick klättra över barnstolar och ta mig fram till förarsätet. Alltså… denna magen och mina fogar ställer verkligen till det för mig. Jag trodde vid ett tillfälle att jag skulle fastna och dra varenda muskel och fog ur led. Det gjorde så ont! Men jag lyckades. Jävla bil helvete. Jag körde hem, parkerade, men kunde nu till min fasa inte komma ut! Jag låste upp samtidigt som jag drog och slet i dörrarna. Jag startade motorn men det gick varken att öppna eller rulla ner några rutor heller. Ingenting hände. Så jag började klättra igen och denna gången kunde jag tillslut öppna passagerardörren. Fick ut matvarorna och förberett frukost bara för att inse att klockan var närmre lunch. Hela förmiddagen hade gått och jag hade inte åstadkommit ett förbannat dugg.
Resten av dagen har den jävla bilen fortsatt med att leva sitt egna liv. Larmet gick igång vid ett tillfälle och jag hoppades nästan att det var någon människa som försökte stjäla den. Tänkte att jag minsann kunde slänga ut nyckelfanskapet också och ett litet ”lycka till”-rop över axeln. Men så var det tyvärr inte. Ingen ville sno vår bil, den bara tjöt lite för att den tyckte att det var så himla nödvändigt.
Jag fick fortsätta med att klättra in och ut ur bilen när jag skulle hämta barnen igen och jag bad snällt om att de skulle göra som de blev tillsagda för ”mamma är ganska så arg på bilen just nu och har inget tålamod kvar”. Viking tyckte dock att det var hysteriskt roligt att se mig klättra över växelspaken, ja säkert tyckte alla pedagogerna det också. Avdelningens fönster vätter såklart ut över mer eller mindre hela parkeringen. Jaja… värre saker har jag varit med om. När jag parkerat där hemma och tagit mig ut ur bilen igen (genom passagerardörren såklart) upptäcker jag att dörren på Lokes sida ej heller går att öppna nu. Suck. Får prata med honom genom fönstret att han får spänna upp sig och klättra ut på Vikings sida. Jättespännande! Samtidigt rullar Viking ner sitt fönster ett par decimeter för att ganska snabbt upptäcka att fanskapet ej går att rulla upp igen. Ge mig styrka! Nu fattas det väl bara regn också.
Nu är skitbilen inlämnad på verkstad och jag ber till övre makter att detta inte ruinerar oss. Det är bara materiella ting och det gör att jag ändå lyckas förhålla en viss distans till det, men det påverkar ändå så mycket av min vardag nu rent fysiskt. Suck. Så det är svårt att låta bli. Nu lämnar vi bilen.

Barnen har även möblerat om på sina rum idag. Alltid spännande när man går förbi och ser vad de lyckats med. Jag var för trött och viljelös för att orka ta den konflikten, så det har fått stå kvar. Nu sover barnen med sängarna mitt i rummet och det är omöjligt att ta sig fram till varken fönster eller garderober. Då måste man klättra, och det har jag gjort tillräckligt idag…

Nu ska jag vika in en proppfull Ikea kass med ren tvätt och sedan gå och lägga mig. Nille är iväg och spelar airsoft och jag är faktiskt glad över att få ha huset för mig själv. Då kan jag gråta eller snyfta utan att behöva ta hänsyn till honom. För just nu är jag bara så ledsen. På allt.
Jag har tänt flera ljus här hemma och köpt nya blommor till bordet. Jag har förutom Freja även tänkt massor på alla andra änglabarn och deras föräldrar idag. Kanske för att livet är så fruktansvärt orättvist. Hårt. Kallt och skoningslöst. Jag sörjer alla dessa barn samtidigt som jag finner stöd i änglamammorna som trots allt vet precis hur jävligt det känns. Så ikväll brinner ljusen för Freja och för Mindie, för bröderna Bumling och Krigarn. För lilla Lova och för älskade Edward. Även för Sanna som alldeles nyligen blivit en ängel och för Thius som aldrig fick uppleva denna värld. Tanken går även till Ninas lilla tvillingpojke, Wilmer, Valter, Vincent och Nicolas, samt deras kämpande och fina mammor.
Idag är det 1år och 8 månader sedan en del av mig dog.

Vaginala förlossningar & Kejsarsnitt!

Vecka 33 är vi inne i nu. Gravidmässigt alltså, och nedräkningen har börjat. Vi har fått tid för planerat kejsarsnitt också, i mitten av november kommer han att plockas ut. Jag har fått många frågor kring detta så tänkte att det kunde vara på sin plats att förklara lite mer. Jag kör på den längre versionen för jag har inte fått skriva av mig ordentligt kring ämnet heller.

Jag hade valt vaginal förlossning, alla gånger, om ni frågar mig. Både Viking och Loke  föddes vaginalt. Smärtan är så fruktansvärd att den knappt går att föreställa sig, men det är också jäkligt häftigt. Något ingen kan ta ifrån mig. Vikings förlossning tog närmre 36 timmar och slutade upp med både klipp, sugklocka, yttre press och tång. Allt som kunde gå fel gick fel, kändes det som. När han kom ut andades han inte och hade navelsträngen två varv runt halsen. Det var riktigt traumatiskt och övergick senare i en förlossningsdepression för mig. Men Viking klarade sig utan men tack och lov.

När jag väntade Loke var jag oerhört rädd inför stundande förlossning, vilket inte är så konstigt när man tänker efter. Jag fick flera gånger förfrågan om jag inte ville ha snitt istället. Jag upplevde att erbjudandet kastades i ansiktet på mig så fort jag nämnde att jag var förlossningsrädd. Nästan som att det var en lättare utväg, men jag tvärvägrade. Det är inte en lättare utväg. Jag ville ha hjälp med att komma över rädslan och minnet i bakhuvudet, inte gå en omväg runt omkring ”problemet”. Jag ville få professionell hjälp. Bästa sättet att komma över sin rädsla är att sätta sig upp på hästen igen, eller hur man nu brukar uttrycka sig. Så jag fick tillslut träffa specialistläkare och även psykoterapeut där vi gick igenom hela förlossningsförloppet i detalj med hjälp utav journalen. Jag fick även en förlossningsplan, utfärdad av överläkare, där jag skulle få komma in direkt när allting startade och bli väl omhändertagen och bli ordentligt uppföljd. När förlossningen väl drog igång hann vi inte mer än köra in till sjukhuset och sedan föddes Loke. Förlossningsplanen var det nog ingen som han läsa. Det hela tog 5 timmar, varpå 45 min var inne på förlossningssalen. Intensivt, smärtsamt, men fy tusan vad stolt jag är över att jag gjorde det. Han mådde bra och jag fick upp honom skrikandes på bröstet direkt. Där och då fick jag äntligen kliva in i den där bubblan alla pratat om. Jag kände mig verkligen som fast i ett enda långt lyckorus. Jag läkte och kom över den traumatiska förlossningen med Viking på samma gång.
Sen kommer vi till Freja. När värkarna började kunde jag inte känna igen det som just värkar. Kanske för att jag vägrade acceptera det, jag var bara i vecka 25 då och föda barn var det sista jag skulle göra. Jag vet inte riktigt, men jag minns att jag vid ett tillfälle faktiskt sa orden till Nille. ”Det här känns fan precis som värkar”, ändå förträngde jag smärtan för vad den var och körde själv bilen in till förlossningen fastän jag knappt kunde stå upp. När jag kom dit var jag fullt öppen med buktande hinnblåsor och det konstaterades att hon låg på tvären i livmodern. Det skulle med andra ord aldrig gå att föda henne normalt. Eller aldrig ska man kanske inte säga, men man visste inte hur hon skulle ”sätta sig” om vattnet gick, därför togs det snabbt ett beslut om akut kejsarsnitt. För att kunna rädda hennes liv. Jag sövdes ner och hon plockades ut. Snittet som gjordes då blev tyvärr ett T-snitt, eller såkallad ”diamantöppning”, då de hade problem med att få ut henne. Det innebär att de skär både horisontellt och vertikalt genom livmoderväggen. När man gör ett prematurt kejsarsnitt är livmoderväggen också betydligt tjockare än om ett snitt skulle göras i fullgången tid. Detta leder i sin tur till att det blir ett förhållandevis större ärr än om livmodern varit fullstor vid snittet. Problemet ligger dock i själva punkten där båda snitten möts, i själva ”T:et”. Där kommer alltid att vara en försvagning, oavsett hur grymt bra läkekött man faktiskt har där, och under ett aktivt värkarbete så riskerar livmodern därför att brista. Fucking great! När jag fick träffa överläkaren i Lund efter Freja hade dött fick jag det beskedet. Jag hade ingen aning om snittet och det blev till ytterligare en sorg för mig av att veta att jag aldrig skulle få föda barn vaginalt igen. Att alla efterkommande graviditeter kommer sluta upp i snitt. Smärtan jag kände i kroppen efter snittet var den värsta fysiska smärta jag någonsin upplevt. Kanske blev den även förstärkt av att jag inte fick behålla min dotter, det kan mycket väl vara så. Jag fick bara mer lidande ovanpå allting. Jag var sängliggandes i en vecka, men kunde sitta upp i rullstol vid tillfälle. Jag fick inte bära eller anstränga mig på ungefär tre hela månader. Jag kunde inte heller, även om jag velat. Jag fick starka morfintabletter för att överhuvudtaget fungera kroppsligt, och magen gjorde skärande ont länge. Nille fick dra ett oerhört tungt lass hemma, både med pojkarna, sorgen och vardagssysslorna. Det var tur att vi båda två var sjukskrivna, och Nille gick inte tillbaka till jobb i fulltid förrän efter 90 dagar. Ungefär ett år  senare var nästan all känsel tillbaka i magen, men fortfarande kan jag känna obehag om jag eller någon tar just över ärret.

Så jag är livrädd. Jag är så fruktansvärt rädd över att bli snittad igen att jag lyckats ganska bra med att förtränga det. Skjuta upp det mentalt. Jag har ändå fått förklarat för mig att ett planerat snitt inte innebär samma risker som ett akut, samt att det smärtmässigt inte heller är lika illa. Denna gången blir det förhoppningsvis ett snitt och inte två, samt att livmoderväggen är betydligt tunnare då det inte längre är prematurt. Det gör också stor skillnad rent fysiskt. Förhoppningsvis får jag även någonting för besväret också. Men det har jag i dagsläget väldigt svårt för att ens föreställa mig. Tyvärr. Allting jag syr, gör eller förbereder, känns mer som på rutin och för att det förväntas. Eller för att kläderna är skitsöta och roliga att skapa. Men jag kan inte se någonting. Jag kan inte se att det kommer ligga en bebis i den bäddade spjälsängen. Jag kan inte föreställa mig en liten i sparkdräkterna jag gjort, och det känns jätte tråkigt. Jag kan fortfarande se Freja i de kläderna jag gjorde åt henne. Jag kan se henne springa runt med pojkarna och busa i hennes rosa och gröna klädkombination av tyget med grodor och svampar. Eller hennes första svarta mjukisbyxor med utanpåliggande fickor av rosa giraffer. Jag ser henne i dom. Det gjorde jag direkt när jag plockade fram tygerna och började brainstorma kring vad det skulle bli. Men inte dessa kläder, till lillebror. Jag känner bara tomhet. Både jag och Nille går runt med inställningen att allting ändå kommer att skita sig. Vi vill inte göra det! Men vi känner så ändå. Jag har läst om åtskilliga gravida änglamammor som upplever precis samma sak. Det känns betryggande, samtidigt som det fortfarande är trist förstås. Jag hoppas och tror att det kommer en  vändning när allt detta är över. Att vi förstår då. För jag känner mig inte alls redo för en bebis. Jag är mentalt inte där. Fastän han buffar på, fastän han sparkar och gör sig påmind precis hela tiden. Det når ändå inte hela vägen fram. Tyvärr.

Så, långa historien gör sig alltid bäst. Det känns skönt att få det ur sig. När detta väl är över kommer jag ha fött barn på alla sätt jag kan. Traumatisk och lång vaginal förlossning, snabb och normal vaginal förlossning, urakut kejsarsnitt, och planerat kejsarsnitt. Jag hoppas att jag ändrar mina åsikter kring snitt efter detta. Men minnet av Frejas födelse är allt jag har att gå efter och det har såklart satt sina spår.

Var på kontroll hos barnmorskan häromdagen också. Mitt Hb och järnvärde har nu sjunkit ner till 91, trots att jag knaprar tabletter. Det kan förklara varför jag är så obotligt trött hela tiden. Sover kanske inte så bra heller, men den här förlamande tröttheten som kommer över mig titt som tätt är fan inte rolig alls. Blodtrycket var bra och lågt som det brukar på 100/55 och bebis har även fixerat sig med huvudet långt ner. Inte för att det spelar någon roll i mitt fall, men det är skönt att veta att han gör som han ”ska” i alla fall.

Här hemma renoverar vi för fullt. Eller tja, Nille gör. Jag försöker att göra det jag klarar av. Planera, skissa, rita, söka, ge förslag, feedback, ta hand om barnen och det runt omkring. Handla, tvätta, sy, diska, röja efter pojkarna osv. Jag har fullt upp, men jag har också en tid över åt att vila, och det försöker jag att göra. Jag har fortfarande valt att inte boka in mer än en social händelse i veckan. Hur roligt och trevligt det än är, så känner jag mig lätt kvävd över allt annat som måste hinnas med, och det med en kropp som inte vill samarbeta. Jag är faktiskt stolt över mig själv, att jag blivit bättre på att säga nej. På att lyssna på mig själv. På min kropp.

 

 

 

 

Sytt till alla tre pojkarna.