Vi vill ju bara få ett barn...

Jag har funderat en hel del och krigat med dessa tankarna ett bra tag nu. Jag har varit ovillig att skriva ner det på bloggen. Tills nu. Jag har varit rädd. Osäker på om det jag känner är rätt. Så jag påminner mig själv om att jag skriver för mig själv, men även av att jag vet att mina känslor och tankar nu är ok. De är bekräftade av båda läkare och psykolog som normala. Normala för att komma ifrån mig, med min historia och bakgrund. Jag har även förstått att jag inte är ensam i dom. Att andra mammor och pappor tänkt likadant. Varit rädda för precis samma sak. Därför känner jag mig nu tillfreds med att skriva ner dom. Det kan ju hjälpa någon annan, och då hade det betytt mycket för mig.

Jag har nu gått in i vecka 19 och det är dags för rutinultraljudet nästa vecka. Då kommer vi att ta reda på vad det är för kön på kotten i magen. Och det är just det som är det svåra. Jag ska vara helt ärlig. Jag vill inte ha en flicka!
Jag tror och hoppas innerligt att det är en pojke. Så har jag känt länge. Jag har varit så säker på magkänslan, att den både har lugnat min oro och stillat mina tankar. Blockerat det jobbiga. Det har fungerat bra. För mig. Tills nyligen, då jag insett att jag faktiskt kan ha fel. Det kanske inte är en pojke. Det kanske är en flicka!

Panik.

Rädsla.

Oro.

Ångest.

Tårar som rinner okontrollerat. Varför?
Innerst inne bör ju inte kön spela någon roll. Det gör det ju verkligen inte. Vi vill ju bara ha ett barn. Ett barn som vi får behålla. Ett barn som inte dör ifrån oss. Ett litet syskon till alla tre. Det är bara det vi vill. Det absolut viktigaste! Att vi får vår regnbågsbebis. Vårt ljus och vårt nya hopp.
Men ändå… dessa känslor. De går inte att styra över. De kommer med full kraft och jag kan bara andas och följa med. Allting känns mycket lättare, rent mentalt, om det skulle vara en pojke. För jag har ju redan fått två pojkar och de lever. Min enda erfarenhet av att vänta en flicka är Freja och hon dog. Det går inte att applicera sorgen på detta barnet, det är fel, men sorgen letar sig in i allting ändå och nu har det blivit så, att sorgen blivit nästlad till vad det är för kön på bebisen. Vilket jag vet, jag vet, låter helt sjukt. Det är inte så. Men det upplevs ändå så. För mig.

Jag känner mig ganska labil i mina tankar. Allting känns dubbelt. Skräcken över att få besked att det är en flicka, samtidigt som jag i hjärtat också kan känna som en liten, svag ljusglimt om det skulle visa sig vara en lillasyster till. Det är så tokigt, jag vet. Känslorna går åt alla håll. Men jag försöker lära mig att låta det vara så. Låta tankarna komma, acceptera dom, låta dom gå vidare. Om och om igen.

Jag är rädd för kommentarer. Kommentarer som menar väl men som ändå gör ont. Vad folk tror eller känner på sig är sin ensak och det är helt ok. En magkänsla är inget annat än en magkänsla. Men ibland känns det som om en del hoppas att det ska vara en flicka, för att de tror att det hade varit det bästa för mig. Det jag vill. När det egentligen bara är det bästa och lättaste för dom. Jag försöker att inte bry mig, att inte ta åt mig. Men många ord går rakt in i hjärtat och svider, samtidigt som de är menade endast för att vara snälla. Jag umgås inte med idioter. Jag har bara fina, underbara och vackra själar omkring mig. Personer som älskar mig och som bara menar väl. Verkligen. Och jag förstår att man inte vet vad man ska säga. Jag förstår att det är svårt. Jag har själv uttryckt mig så till andra mammor innan jag själv visste vad jag pratade om. Innan jag förlorade Freja så trodde jag naivt att man någonstans ”kom över det”. Vilket är urbota korkat. Men jag tänkte ju också så. För jag var naiv, jag var lycklig och jag hade aldrig förlorat ett barn. Jag har en helt annan insikt idag. Förståelse för de som har utsatts för det värsta som kan hända en förälder, men också förståelse för de som inte har det. Jag känner mig klokare. Bättre, än innan. Även om jag nog vill påstå att jag varit en hyfsat snäll människa även innan också, men mina tankebanor har förändrats. Till de bättre. Även om det innebär att det är fullständigt kaos i huvudet på mig, och att jag kan vara superglad ena sekunden för att sedan bli livrädd och skitledsen i nästa. Över samma sak! Det låter galet, men det är precis rätt.

Så. Jag behövde få ner dessa tankar jag har haft. För att kunna fortsätta i sorgeprocessen och för att kunna bearbeta reaktionerna efter vi varit på ultraljudet. Jag känner i hjärtat att det inte spelar någon roll om det är en flicka eller pojke. Det är så jag känt förut. Men rädslan och sorgen målar upp en bild som inte stämmer med verkligheten, och det är den som jävlas med mina känslor. Det är den bilden som måste bort, och den kan bara försvinna efter att jag fått beskedet. Först då kan jag gå vidare.
Jag vill ju bara få ett barn.

Inte idag.

Idag ska jag sträva efter att hålla mig aktiv, rent mentalt. Kroppen kan jag inte räkna med, den gör ont och ömmar i fogarna. Varje steg jag tar numera känns. Så det har blivit värre. För bara någon vecka sedan fick jag ont först efter en ansträngd dag, då jag rört på mig mycket. Numera vaknar jag och känner av det redan när jag satt mig upp i sängen. Det är tråkigt. Det är förlamande att vilja saker med en kropp som vägrar lyda order. Eller… inte vägrar, jag kan ju röra på mig, men det är inte längre värt det.
Idag vaknade jag med världens klump i magen. En känsla av sorg och att någonting fattas mig. Idag känner jag så tydligt hur mitt hjärta är splittrat och hur det skriker efter försoning. Jag saknar henne något otroligt. Tårarna bara rinner och det gör så förbannat ont inom mig. Psykiskt.
Jag orkar inte vara ledsen. Jag vill inte vara ledsen nu. Jag vill inte sörja. Jag vill skjuta allting åt sidan och spara det till ett annat tillfälle. Ett bättre sådant. Ett tillfälle som jag innerst inne vet inte existerar. Det kommer alltid att göra ont. Det kommer aldrig att ”gå över”. Smärtan jag känner efter henne kommer aldrig att förminskas, aldrig att försvinna, aldrig att ta slut. Så länge jag älskar henne kommer jag också att sörja henne. 
Kan man sluta älska någon? Kan man sluta älska sina barn? Nej.
En dag får jag träffa henne igen. Jag tillåter mig att känna viss tröst och lindring av tanken. En dag. Men inte idag.

Vigseln!

Häromdagen fick jag bilderna ifrån vigseln. Den har jag helt missat att skriva om. Men numera är vi i alla fall gifta. Man och fru. Vi vigde oss borgerligt den 21 maj, det datum då Freja var beräknad att födas. För att hedra hennes minne och för att visa att kärleken övervinner allt. Vi hade jättetur med vädret, det var varmt, men utan att vara kvävande. Min syster och hennes pojkvän var vittnen och bara de och fotografen (Eda Gulbay som du hittar här) var med oss inne hos vigselförrättaren. Det kändes bättre och mer än vad jag hade trott. Alla ord hon sa, om kärlek, relationer, om respekt och stöd genom glädje och sorg, framgång och motgång gjorde mig tårögd. Träffande. Freja var med mig i allt den dagen. Jag kände det. Och även om sorgen gjorde ont så tog den aldrig över lyckan jag kände den dagen. Vigselförrättaren antog att vi väntade vårt första barn och blev lagom överraskad när vi avslöjade att det faktiskt var vårt fjärde, och att vi redan hade ett 11 år långt förhållande bakom oss. Det kändes kul, som att gå emot normen och vad alla ser eller förväntar sig när de träffar oss första gången. Jag gillar att gå emot normen. Att överraska.

Alla vänner och familj som väntade utanför. Så oväntat men inte mindre uppskattat. Ni är underbara. Tack för att ni gjorde dagen till ett oförglömligt minne för oss.
Efter vigseln tog vi bilder i Kungsparken, den plats där jag och Nille träffades för första gången. Det kändes också viktigt. Sen checkade vi in på Hotel Noble House, där vi fick ett helt fantastiskt fint rum med underbart mottagande. Rosor och alkoholfri cider och öl. Mina kollegor känner mig och jag kände mig så otroligt lyckosam. Ett fint kuvert med hälsningar, chokladdoppade jordgubbar, godis, choklad och nötter. Det var pricken över i. Vi blev verkligen bortskämda. Och sängen... åh, den var helt underbart skön!
Vi hade bokat bord på Elysée där vi åt en kombinerad fondue med alla tillbehör vi kunde komma på. Sen tog vi en drink i baren på hotellet och knallade sedan iväg på bio. Kvällen avslutades i sängen med ett leende på läpparna. En lyckad dag, och precis så som vi ville ha den. Lugn. Tillsammans. Utan barnen, haha. Lillasyster och pojkvän fick leka familjeliv och tog hand om pojkarna hela lördagen och halva söndagen så vi kunde verkligen koppla av. Vi fick mycket tid för bara oss själva. Och tid för att ligga i sängen och zappa med fjärrkontrollen. Sånt man aldrig hinner som småbarnsförälder. Hjälp, vad vi saknar det. Nu har vi i alla fall en anledning att fira och göra om detta varje år härefter. Jag längtar redan till vår bröllopsdag nästa år. 

Bildbomb från delar av dagen.

 

Ogift brud.

 

Snart dags.

Svullna gravidfingrar och en vigselring, då får man kämpa lite.

 

 

Klänning från Liquorbrand - Skulls and roses.

 

 

Älskade pappa & mamma.

Lillasyster och Dennis.

Dennis med båda mina småsystrar, precis som det brukar vara.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brutalt tvång, Bärbuskar & en annorlunda morsdag!

Loke har feber. Haft hela helgen och näsan den rinner med tjockt grönt. Stackaren, i denna värmen är det inte lätt. Jag har fått sitta med honom ute på altanen sena kvällar för att svalka en aning. Nätterna är kantade med gråt och febernedsättande. Men det är ok. Han är ok. Jag är såklart trött när jag blir väckt, men jag tänker på vad som komma skall och jag jämför med hur Loke sov för bara drygt ett år sedan. Då vaknade han runt 15ggr varje natt. Jag också, såklart. Det var terror, men vi överlevde det också. När jag tänker efter finns det inte mycket som jag känner att vi inte kommer klara av längre. Förutom förlusten av ännu ett barn. Det är min största oro och min värsta fasa. Bara tanken på det är fruktansvärd och får mig att krascha mentalt. Jag överlever det inte. Jag kan inte ens föreställa mig det. Likväl, hände det en av mina änglamammor som jag lärt känna. Hon förlorade nyligen sitt andra barn, som dog i magen bara någon vecka innan beräknad födelse. Det är hjärtskärande och jag har gråtit många tårar för henne och för hennes nu två små änglapojkar. Samtidigt är hon min hjälte. Jag ser på henne och känner både mod och hopp. Hon är så jävla stark att jag får gåshud. Hon är stark för att hon tvingats så brutalt till det. Det är orättvist.

Trädgården fortsätter att växa och utvecklas. Det är min fristad, som jag så många gånger berättat om. Jag glömmer saker, jag kopplar bort tankarna. Jag njuter och jag trivs. Jag rensar ogräs i den mån kroppen orkar med, det är inte mycket, men lite är ändå lycka.

I odlingslådorna har mycket kommit upp och rädisorna har vi redan börjat skörda. Helt underbart. Jordgubbarna tynger ner plantorna med stora klasar och Viking frågar ungefär en gång i halvtimmen om de är mogna ännu. Häromdagen rensade vi rent runt hallonbuskarna och till min glädje har de kommit massvis med nya skott. Jag hoppas på en ordentlig bärsommar och då ska jag lära mig att göra både saft och sylt. Amerikanske blåbär, gula hallon, hösthallon, jordgubbar "maxim", jordgubbar "pink panda", smultron, röda vinbär, svarta vinbär, vita vinbär, krusbär och björnbär. Allt detta växer i vår oas till trädgård. Har jag missat några bär? Vad finns det mer? Jag vill odla allt!

"Svarta" och ljuslila tulpaner som jag planterade i höstas.

 

 

Katterna trivs i värmen, även om de emellanåt gärna håller sig inomhus trots att dörren står öppen. Det är bara Mithras som nästan alltid är ute. Han är sjuk. Hans ena lunga är vätskefylld och den andra har bara viss funktion. De tror att det är någon form av tumörer, men det har inte gått att se helt klart på röntgen. Han går på vätskedrivande och har gjort så i ett halvår nu. Han verkar inte må dåligt, men föredrar som sagt att hålla till utomhus, vilket jag låter honom. Där kan han andas frisk luft och få njuta av sin sista tid i livet med precis allt som naturen har att erbjuda. Han håller bara till i trädgården och kommer alltid in på kvällen när jag kallar. Älskade Mithras, som jag kommer sakna honom när han inte längre finns med oss. Jag försöker att uppskatta honom mer just nu. Vill att han ska få ett så bra liv som möjligt. Någon gång tar tiden slut, och jag känner mig förberedd på det.

Skrället, Zeke och Mithras.

Morsdag måste jag berätta lite kort om också. Den dagen började i panik. Under natten vaknade jag av fruktansvärda smärtor i magen. Det krampade och gjorde så ont att jag inte kunde andas. Smärtan drog igång alla känslorna jag fick när jag födde Freja och jag kände nästan likhet med den förlossningssmärtan jag upplevde då. Men smärtan klingade av och jag somnade om. Vaknade av Viking som väckte mig på morgonen, gick upp och satte på en film till honom och gick på toaletten. När jag kröp tillbaka ner i sängen kom allting tillbaka. Smärtan högg tag i mig och jag fick panik. Jag väckte Nille och sa att jag hade ont och att jag måste åka in. Han drog på barnen kläder och packade ut oss i bilen. Klockan var nog strax efter 6 på morgonen. Det kändes bättre i magen när jag kom fram till KK, men jag visste ändå inte om det bara var en snäll vilopaus och om smärtan skulle komma tillbaka snart igen. Jag visste att det var tidigt i gravidieten, så inget kan med andra ord göras för att förhindra om något går fel. Men ovetskapen tär på mig och jag måste få veta. Hade jag börjat öppna mig? Hade kottens hjärta slutat att slå? Var det påbörjat missfall? Etc.
Jag fick en säng, en filt och en kräkpåse. Urinprov, Hb och CRP togs. Det enda som visades var mitt fortsatt låga järnvärde, som ändå var helt ok enligt mig. Jag låg strax över 100, och jag brukar sjunka ner till 80 innan jag lyckas få upp det igen.

Jag fick vänta i nästan 2 timmar, sen fick jag träffa läkaren. Frågor. Svar. Nervositeten kröp över hela mig. När jag lade mig i stolen för att läkaren skulle göra vaginalt ultraljud på mig, kom tårarna. Då kom ångesten, och jag insåg att nu kanske jag hade förlorat detta barnet också. Tänk om inte hjärtat slår? Mina tårar bara rann och jag kände frukatnsvärd skuld över att jag inte vågat älska detta barnet så öppet som jag gjort med de andra. Ångest över att jag försöker förtränga att där finns en liten i magen. Endast för att skydda mig själv. Smärtan i att förlora gör för ont för att jag ska kunna känna glädje. Men att känna skuld är ju också ett sätt att känna kärlek.
För varje sekund som läkaren drog ut på tiden föll fler tårar och jag kände hur livet rann ifrån mig. Läkaren var mycket noggrann och tystlåten. Jag klarade inte av att se på henne tillslut. Ville inte att mina ögon skulle tolka in något. Men… sen visade hon mig. Kottens hjärta slog. Livmodertappen var lång och helt sluten. Där fanns gott om fostervatten och moderkakan såg fin och stor ut. Inga blödningar. Inga hematom. Inga konstigheter alls. Kotten sprallade till och jag fick som ett hårt slag mot själen. Lättnad. Glädje. Oro. Ångest. Skuld. Kärlek. Tacksamhet. Förlåtelse.
Smärtan kunde hon inte riktigt förklara, mer än att det berodde på graviditeten, men att allting ändå såg bra ut. Om det vill sig illa, så vill det sig illa och det finns ingenting som de kan göra för att stoppa, mer än mildra smärtan. Får jag ont igen får jag absolut komma in, men det är inte förrän i vecka 18-19 som de faktiskt kan gå in och försöka försluta tappen tex. Gör man det för tidigt är det nästan garanterat med missfall pga att man är där inne och ”petar” ändå. Information som känns bra för mig att veta. Information som jag egentligen redan vet om. Men jag behöver få det bekräftat. Om det finns belägg för oro eller tvärtom.
Så Nille hämtade mig och där hemma möttes jag av blommor och frukostbullar. Resten av söndagen spenderades med nära vänner och deras barn. Grillkväll med bad och bubblor i trädgården. En fantastisk eftermiddag som jag uppskattade enormt även om jag stundvis var ganska så trött, både i hjärta och kropp.
Idag är jag i vecka 14+5. Nu vill jag att tiden ska gå fort. Jag vill våga älska, längta och känna glädje över det lilla livet.