Biorummet!

Här kommer en bildserie på hur vi renoverat ett av rummen i källaren till ett ”litet” biorum på drygt 12kvm. Vi började fixa till väggarna i rummet direkt när vi flyttade in, dvs för ca 1 år sedan, men det är först nu vi avslutat allting. Anledningen att det tog över 1 år att färdigställa är nog främst ekonomiskt. Biosystem, inredning, förstärkare och så vidare är ju inte billigt, men när vi fick en projektor av mina föräldrar i julklapp så kände vi att vi fick möjlighet att fortsätta igen.
Dessutom måste jag berömma min älskade Nille! Jag skriver "vi" men jag menar "han". Det är han som läst på, det är han som letat information, målat, borrat, isolerat, dragit el, kopplat, handlat, skapat... ja rubbet. Han kan ensam ta på sig äran över hela rummet. Det enda jag har gjort är att ha gett tummen upp eller ner på frågor jag fått när det kommer till smak och inredning.
Det är så galet lyxigt och vi älskar verkligen bion. Det är en helt annan känsla att titta serier och filmer nu. Here it comes…

Nille bilade och drog ny el för uttag i väggar och även för vägguttag i taket för projektor, förstärkare, blu-ray-spelare osv.
Väggarna var även delvis fuktskadade och det gamla murbruket fick hackas ner.

Bakre väggen i biorummet.

 

Elementet plockades bort och rören pluggades igen i förberedelse för ny puts på väggarna.

Ny puts på samtliga väggar i hela rummet.

Nille hade förberett och dragit el till spottar i taket

Väggarna målades sedan med matt svart silicatfärg, alla utom en, väggen där bilden ska projekteras.

Taket isolerades samt reglades och sänktes för att fälla in spottarna. Hål för dosorna sågades ut.

Taket målades svart. Ramen till spottarna och ventilationsrör sprayades med svart färg.

Svart dimer.

Mannen in action.

Markisoleringsskivor till absorbenter och plattvadd som fästes runtom.

Nille byggde en träram runt isoleringsplattorna och sedan spände vi tyg runt hela ramen.
Vi gjorde två svarta och två röda som skulle fästas på väggarna som ljuddämpare.

En av de svarta absorbenterna. Tyget är krossad sammet så det skimrar fint i olika ljus.

Kaos i garaget, Nille byggde en ordentlig och stark hylla som skulle tåla vikten av alla tekniska apparater. Hyllan fästes sedan i tre väggar, längst bak i rummet uppe vid taket.

Ett nytt, större och bättre element monterades och nya rör drogs. Dessa rör var kopparfärgade och sprayades också svarta.

 

Insidan på dörren till biorummet fick ljuddämpningsskivor påklistrade.

När hyllan var färdigmålad och monterad drogs alla kablar till högtalare och till projektorn. Uttag fanns redan i taket för att slippa massa onödiga långa sladdar. Sladdarna som drogs till högtalarsystemet gömdes bakom kabellister som svartsprayades.

När projektorn var på plats kunde äntligen bilden/duken målas på väggen. Mycket noggrann mätning och tejpning för att få en rak och jämn bild. Färgen till "bilden" var vitbruten färg med en aning grått för att "färgen" vitt ska projekteras från projektorn och inte speglas från den "vita" väggen.

Vi köpte sköna ryamattor med lång lugg från Ikea som vi lade ut över golvet. Sammanlagt fyra mattor behövdes och det blev lite skarvande vid ena väggen. Det var något dyrare än att lägga in en heltäckningsmatta, men dessa mattor var betydligt skönare under fötterna så valet var egentligen inte svårt. Dessutom kan vi lätt plocka bort mattorna om vi någon gång skulle ändra oss. Dessutom är det en matta som kan andas vilket är viktigt så att fukten inte stannar under mattorna.

Nilles vikter fick agera tyngdpress i mattornas skarvar under ett par dagar.

Fint småfixande kvar. Bland annat sattes en masonitskiva med ljudabsorbering upp framför fönstret.

En hylla sattes upp under den målade "duken" för att göra plats åt centerhögtalaren. Under centern placerades subwoofern.

Högtalare på plats, absorbenterna uppborrade och dörren ditsatt.

Pricken över i är Star Wars godisgömman på plats.

En skön och ny biosoffa där man kan kura upp sig med filtar och popcorn. Mys!!

Fokus.

Känslorna ligger nära till hands. Lätt att plocka fram, känna och reagera. Kvällarna är tuffa. Jag gråter en hel del så fort det blir lugnt. Om jag inte är sysselsatt. Så jag bokar upp mig. Hittar på saker. Trycker undan och avleder så gott det går. Det är oundvikligt oavsett. Men jag orkar inte gå ner mig. Jag orkar inte. Jag är orolig för att jag kanske kommer göra det. Inte rädd för att jag inte kommer resa mig, det vet jag att jag kan. Men det gör så ont i mig. Jag vill inte att det ska göra ont. Jag vill inte rasa ihop. Vill inte. Försöker att kämpa emot och hålla igen. En dag till.

På jobb känns det tryggt och bra. Saker att göra, fokus på annat. Samtidigt är det där jag kan få utlopp och rensa huvudet ibland när jag behöver det. Vänner som frågar, som bryr sig och som jag vet kan fånga mig om jag faller. Det kunde inte blivit bättre, med jobb. Jag som var så nervös. Som nästan hellre ville byta arbetsplats än att gå tillbaka. Det är ju där jag idag har ett av mina största stöd. Så mycket att vara tacksam över. Så många att vara tacksam över.  

Tulpaner i Frejas färger som pryder frukostbuffén. Kärlek.

Jag skäms ibland. Får ångest och dåligt samvete. Jag skriver och får så mycket respons, jag försöker att svara på allt, men ibland hinner eller orkar jag inte. Jag läser alltid, jag blir alltid berörd, men jag känner att jag vill be om ursäkt till er som jag råkar glömma bort. Till er som jag inte svarat. Det betyder inte att jag inte bryr mig, utan helt enkelt att jag inte orkat med eller hunnit. Ofta mår jag bättre efter jag fått skriva av mig på bloggen, rensat huvudet och tankarna. Då känns det jobbigt att gå tillbaka och känna, efter jag fått sådan respons. Så jag läser, tar åt mig och blir varm i hjärtat. Sen måste jag släppa det och gå vidare. Eller så svarar jag när jag är stark nog att ta upp det igen. Så jag vill säga förlåt och tack, till er. Tack för att ni finns! Ert stöd blir som små guldkorn när jag hamnar i min mörka dimma. Ni lyser upp min närvaro igen.

Vi har renoverat en del under januari. Nille har varit pappaledig och det har varit skönt för mig att kunna jobba utan att vara orolig över att dagis ska ringa för att jag måste vabba. En hel månad har jag fått arbeta, utan att vabba! Det ni, det har nog inte hänt förr, haha.

Men i alla fall, renoveringen av biorummet i källaren är äntligen färdig och vi har redan fått inviga det med ett par maffiga filmer. Det är så lyxigt. Det har kostat oss en hel del, men samtidigt är det både nytta och nöje. Förhoppningsvis höjer det värdet på huset en del också. Kommer lägga upp bilder på renoveringen i ett nytt inlägg.

Förutom biorummet har vi hittat en ny hobby. Vi har fallit handlöst för airsoft. Det är väldigt roligt att ha hittat ett gemensamt och nytt intresse, och kvällarna går mycket åt att leta och läsa om olika vapen. Det är våra fantastiska vänner Eva och Love som har dragit med oss in i airsoft-världen. Häromdagen köpte vi vårt första vapen också, så nu är vi igång på riktigt. Jag känner mig dock ganska vilsen bland alla begrepp och termer som används, men jag lär väl mig så småningom. Jag undrar däremot om där finns någon av mina vänner som spelat eller spelar airsoft? Kan ju vara så att någon gör det utan att jag vet om det. Hade varit kul att veta i så fall.
Det händer mycket i våra liv just nu, och det känns faktiskt bra. Vi behöver saker att ha fokus på. Även om vi också behöver lugnet. Fin balansgång det där. Blir det för lugnt går jag ner mig i sorgen. Blir det för stressigt ramlar jag över kanten och går ner mig då med. Men överlag känns det bra just nu. Med nya intressen och planer, och vi fortsätter att kämpa för att bli gravida. Det skulle kännas så bra om Freja fick chansen att bli storasyster en dag. Som om cirkeln blir sluten och det sista svåra med sorgen tvingas bearbetas. Våra hjärtan brinner för det.

Avsikt.

Hade för avsikt att skriva ikväll, men det låser sig. Ingenting känns vettigt eller relevant. I huvudet är det kaos och tankarna snurrar runt utan att få fäste. Jag ska nog försöka sova lite. Imorgon är det ett år sedan en mamma förlorade sin son i en fruktansvärt tragisk olycka. Denna mamman tog kontakt med mig efter Frejas död då hon kände igen sig i det jag skrev på bloggen. Vi har haft kontakt sen dess. Imorgon är det således en oerhört tung dag för henne och jag känner trycket även i mitt bröst. Jag fasar. Jag kommer att vara med henne i tankarna hela tiden. Henne och älskade lilla Edward.

Men för att ändå få ut något av detta inlägg, tänkte jag sammanfatta vad jag sysslat med den senaste tiden. För jag hade mycket som ville ut, men ibland går det bara inte och då är det inte lönt att försöka.
Så...
Jag har låtit klippa topparna ett par cm (ni som vet, ni vet att jag aldrig låter en sax komma i närheten av mitt hår, så detta är med andra ord stort). Jag har hotat barnen med att slänga bollhavet om de inte lär sig städa upp bollhelvetet efter sig. Varit på minneslunden och lämnat tulpaner, själv fast med barnen, vilket var helt otänkbart för mig att klara av för någon månad sedan. Sovit på hotell. Blivit skjuten och skjutit med softairgun. Varit på bio och sett Star Wars, inte en utan två gånger (som den nörd jag är). Varit på date med min älskade Eva och gått igenom mer eller mindre halva sortimentet i menyn på Vespa. Kelat och gosat med en miljon söta, små katter (ja, eller runt 15-20st var det i alla fall), samt tagit med mig en av dom hem och döpt honom till Skrället! Haft snöbollskrig. Blivit mulad av mina barn. Kollapsat på jobb. Skrattat så att jag nästan kissat på mig (eller jo, egentligen gjorde jag det, fast sånt får man väl inte skriva ut?). Rensat ur frys och skafferi på utgående produkter. Slängt skräp på tippen. Hoppat studsmatta och gjort både framåt och bakåtvolt (och ja, då kissade jag förstås på mig igen!!). Fastnat med bankomatkortet i en p-automat. Slagit igång larmet på bilen för första gången sedan inköp (inte med mening, dvs det var oerhört pinsamt). Tagit blodprover. Knaprat tabletter. Gjort ultraljud och kollat livmodern som fick toppenbetyg av läkaren. Umgåtts med underbara vänner. Byggt pussel. Målat. Sprungit till bussen. Jobbat och haft semester. Tänt ljus. Sovit ut.   

Labil.

Årsskiftet har varit, jag överlevde nyår också. Tårar som föll av lättnad när tolvslaget dundrade fram. Lättnad över att hela 2015 är över. Som om jag någonsin hade kunnat glömma. Jag vet inte vem jag försöker att lura. Men någon oväntad person upprepade för mig ”det blir bra”. Hon sa det så många gånger att jag tillslut trodde på hennes ord. Mina tårfyllda som tittade in i hennes beslutsamma och trygga blick. ”Det kommer att bli bra” sa hon med självsäkerhet. Jag lät lättnaden komma in och log med både hjärta och själ. Lät hennes ord få vara sanna för stunden. Smakade på livet igen. Jag har tänkt på det då och då. När det blir svårt att andas och paniken kommer över mig, då hör jag henne igen. ”Det kommer att bli bra Lova”. Jag hoppas att du vet vem du är och jag hoppas att du förstår hur mycket dina ord betydde för mig.

Någonting tar emot mig. En spärr jag satt själv. En mur jag långsamt har byggt upp. Jag är så rädd för att förstöra den, men samtidigt vill jag över på andra sidan. Känna. Gråta. Skrika. Vara ledsen. Sörja. Jag behöver gråta. Jag är så labil just nu.

Hela julen har gått jättebra, om jag får säga det själv. Jag har varken tänkt särskilt mycket eller fått tid för att känna annat än vad som pågått för stunden. Hjärtat har vilat och jag har ”levt” vardagsliv. Nästan trott på allting. Det har varit skönt. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva det, men skönt känns passande. Samtidigt brinner det inombords. Tårar och smärta som vill ut. En kropp och ett sinne som inte vill känna mer. Men det går inte att stå emot. Det vore dumt att dra ut på det länge till. På jobb häromveckan fick jag plötsligt en dipp. Den kom så oväntat och oberäkneligt att jag efteråt bara känt mig ännu mer labil. Det var fruktansvärt. Som alltid. Det känns som att bröstet fylls av sådan smärta att det inte går att andas mer. Ingen luft ut och ingen in. Kroppen vill explodera och jag spänner varenda muskel jag kan kontrollera. Händerna skakar och i huvudet hör jag mig själv skrika samtidigt som jag tänker ”det är inte sant, det är INTE sant, inte MITT barn”. Vad jag är glad över mina kollegor i dessa händelser. Någon som fångar upp mig ur mitt inre och drar mig tillbaka till verkligheten där allting är i färg. Någon som pratar oavbrutet och som intalar mig trygghet. Inga utrymmen för dumma tankar. Som förkastar de negativa och lyfter upp det jag har och måste leva för. Åh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dessa fantastiska vänner. Jag är så trygg med er. Det kunde inte blivit bättre.

Frejas födelsedag närmar sig. Jag vågar inte titta på dagarna. Räkna i kalendern. Vill helst av allt bara hoppa fram till mars och låtsas vidare som om ingenting har hänt. Som om ingenting är förändrat. Fortsätta blunda och tycka att livet är skönt. Men det går inte. Frejas första födelsedag är snart här. Den 4e februari. Jag har fått ledigt från jobb resten av den veckan. Nille också. Jag är rädd. Så förbannat jävla skiträdd är jag. Vad kommer att hända? Hur kommer jag att reagera? Hur hårt kommer jag att slå mig när jag faller? Vilka konsekvenser kommer detta att få? Jag är så rädd att jag brister ut i gråt bara av att skriva orden. Hon skulle varit här, med oss. Hon skulle firat med oss. Ätit sin första tårta. Ballonger... Freja ska få ballonger på sin födelsedag, och jag ska skicka upp dom i himlen så att alla kan se. Viking och jag ska göra en tårta tillsammans, med bara smaskigt innehåll, jag kommer låta honom välja. Tulpaner ska hon också få. Tulpaner vill jag ha, och massvis med tända ljus. Ballonger. Sorg och ett hjärta som saknar en bit. 
Jag vet inte vad vi ska göra egentligen. Men jag tänker inte låta hennes dag gå förbi obemärkt. Samtidigt så vet jag inte vad jag är kapabel till göra den dagen heller. Eller de åtföljande två dygnen. Tiden får utvisa.