Datumen förändras och dagarna byter namn.

Det har stått stilla för mig ett par dagar nu. Tiden har rusat i vanligt tempo men jag är kvar på samma plats i livet. Ingenting har hänt, förutom att datumen förändras och dagarna byter namn. Folk frågar hur jag mår, om det är bättre. Det är så svårt. Jag skulle vilja säga att vissa dagar känns det bättre. Men ”bättre” kommer aldrig att ha samma betydelse som det hade tidigare. Jag kan se till mig själv, hur jag tänkte innan vårt liv vändes upp och ner. Att ordet ”bättre” klingade i samma ställning som ”man kommer över det”. Det är fruktansvärt, på så vis, för detta kommer vi aldrig att komma över. Det kommer således aldrig att bli bättre. Ändå blir det bättre, bara ett annat ”bättre” än vad jag hade som referens tidigare. Det blir bra men aldrig helt bra. Det kommer alltid vara något som fattas. Någon som saknas. Man lär sig att hantera det, välja sina tillfällen, gråta mindre ofta. Skratta och vara glad igen. Men Freja har lämnat ett stort sår i mig. I oss. Det läker ihop, men lämnar efter sig en sårskorpa och ett ärr, som vi får leva med resten av livet.

Varje dag har jag satt mig ner och försökt skriva, då jag har miljoner med tankar som jag vill få ut. Men så fort jag sätter mig så tystnar allting och jag bara gråter. Jag orkar inte. Istället har jag tittar om gamla serier. Kuratorn tipsade om att det var en bra metod för att låta hjärnan vila lite. Att se sådant som man redan sett, där man redan vet handling och avslut. Det fungerar jättebra. Jag kommer på mig själv med att inte tänka på Freja. Hon är ju med mig dygnet runt annars ändå, men när jag tittat på avsnitten så känns det ibland som om ingenting har hänt. Nästan som om allting är bra. Som innan hon dog. Jag blir avslappnad och det är väldigt skönt att få vila tankarna en stund.
Jag kan nästan känna direkt obehag över att se fortsättningen, dvs nya avsnitt som jag aldrig har sett. Det tar emot. Det är främmande och jag vet inte vad som kommer att hända. Jag känner mig inte alls bekväm i det. Nästan rädd. Kuratorn bekräftade detta med att jag behöver trygghet. Freja togs ifrån mig lika plötsligt som hon kom och jag känner mig rädd och litar inte på livet längre. Det var inte så märkligt som det kanske kan låta. Därför kan jag inte heller planera in mer än ”bara” en dag i taget, för jag kan ju omöjligt veta hur jag mår eller vad som har hänt om en vecka eller om 10 dagar. Det känns inte tryggt alls. Det är ovisst och det gör mig rädd att tänka längre fram än att jag kan ta på det.

Jag orkar inte mer. 

Det var bara förspelet till något fruktansvärt...

Allting som finns kvar av Freja ryms nu i en låda. Hela hennes liv. Ändå fylld till bredden av minnen. Kläder. Foton. Text. Hon hann aldrig leva mer än ett drygt dygn, knappt 34 timmar, ändå lämnade hon så enormt stora hål efter sig. Det är svårt att förstå. Hur en så liten människa… Även om hon egentligen fanns med oss i flera månader, fast låg då skyddad i min mage, så är det svårt. Svårt att ta till sig att det senaste halvårets förväntningar, förhoppningar och förberedelser, har varit förgäves. Hur det bara var förspelet till något fruktansvärt. Uppladdningen till tragedi.
Nog finns där något fint minne också, som när jag fick se henne le, men nästan allt är genomsyrat och fläckat av sorg och förtvivlan. Just nu. Jag hoppas att vi längre fram i livet kan tänka på henne med lite lättare hjärtan. Se henne för den hon var, utan att främst se det ofattbara. Att hon inte längre finns.

Alla sörjer på så olika sätt. Jag har svårt för att inte prata om henne. Jag vill ha med henne överallt, i alla samtal, även om jag inte är stark nog att lyfta fram henne. Jag skriver och pratar väldigt mycket med några vänner via mejl och sms. Jag har fortfarande inte kunnat ta upp telefonen och svara eller ringa och prata med någon. Hur ska jag kunna visa mig stark för er? Jag saknar er, men jag är inte där ännu. Jag har jättesvårt för att se mig själv träffa någon. Även om jag innerst inne tror att det hade känts bra efteråt. Ni ska veta att jag vill, men att jag inte kan. För jag vet att Freja kommer bli tydligare i era ögon. Att ni kommer kunna se rätt in i mig. Se mitt svarta och trasiga inre, och jag kan inte vara stark för någon av er. Inte för någon annan. Jag har mött ett par fina vänner, oplanerat. Jag har överlevt. De har överlevt. Kramar, ord som inte går att uttala, en blick som säger att jag inte är ensam. Möten som både ger hopp, tröst och mer tårar. Jag trodde förr att tårar kunde ta slut. Men jag hade fel, och jag är ännu inte där.  

I hallen sitter tavlan med bilden på alla barnen. Alla tre. En stor canvas med mig och Nille bredvid. Hela vår familj. Vi stod och tittade på allting en stund igår, Nille och jag. Vi pratade om att det blev fint arrangerat. Nille tog upp sin hand och strök med två fingrar över fotografiet på Freja. Jag kunde inte se på honom. Det skar som en kniv i kroppen på mig för hans sorg blev plötsligt min sorg. Vår sorg. Tillsammans. Man önskar aldrig att detta skulle hända någon. Det smärtar mig att veta att han, min älskade, lider lika mycket som jag gör. 

Idag var vi på begravningsbyrån. Det var något av det värsta jag behövt göra. Någonsin. Bara att öppna den dörren och gå in. Det kändes så absurt. Så jävla fel så det går inte att förklara. Vi blev visade till ett rum där vi skulle vänta. Vi stod upp omfamnade i en kram ända tills vår handläggare kom in. Han var fantastiskt duktig och vi beundrade honom för hans jobb nu i efterhand. Det var med stor lättnad vi gick därifrån, samtidigt som den där tunga tryckande känslan i bröstet aldrig riktigt försvinner. Vi vill inte ha någon begravning. Ingenting. Jag är rädd att det blir för stort fokus på hennes död, det är ju tiden hon levde som ska förbli det största minnet. Inte tvärtom.
Han var jättetydlig och strukturerad. Han berättade hur allting kommer att gå till. Jag känner hur det tar emot att återberätta det, men samtidigt vill jag komma ihåg ifall jag någon gång glömmer. Eller när barnen blir större och de undrar. Jag vill inte utelämna något. 

Handläggaren förklarade att han kommer hämta Freja på Neonatal i Lund och att han kommer att bädda ner henne i en liten vit kista. Sen kommer han att köra till krematoriet och vara med i hela den processen. Efter det kommer han att överlämna… till kyrkogården som gör en jordfästning. När den blir av kunde han inte svara på, men vi kommer att få ett brev hemskickat från kyrkogården där det står att ”hon” nu ligger på minneslunden.
”Det kommer att vara jättejobbigt när ni får det där brevet”, berättade han, ”och det är viktigt att ni har varandra. Att ni ser varandra. Kramas mycket. Det kan man inte få några biverkningar av har jag hört.”

Vi grät båda två. Det kändes som om jag brann upp inifrån. Långsamt. En liten vit kista. För helvete! Jävla skit. Fan.

Det var enormt skönt när det var över, även om sorgen återigen hade blivit lyft till ytan. Det var skönt att ha det gjort.

Dagen har pendlat mycket i känslor. Det är skönt. Jag har kunnat vara ledsen och sen bli glad igen. Jag har kunnat bryta mig ur sorgen på ett annat sätt. Efter mötet på begravningsbyrån kändes allting skit, men när vi sen kom hem kunde jag på riktigt fälla några tårar av glädje. Jag fick vackra blommor med blomsterbud från min underbara väninna Liza från Ängelholm. Tulpaner förstås, i vitt och med olika nyanser av lila. Helt underbara! Där låg även ett litet paket och väntade på mig från vår härliga och skojfriska Alex. När jag öppnade det bröt jag ihop och tårarna bara rann, men det kändes så skönt, det var inga tårar som gjorde ont. De var av tacksamhet och glädje. Inuti den lilla lådan låg ett armband, likt de jag redan har, fast detta var med alla barnen. Frejas namn hade ett litet hjärta efter sig och en änglaberlock som det stod ”made for an angel” på. Hela armbandet sitter ihop i en ring med texten ”Forever” runt. Jag älskar det.
Jag har fått så himla fina saker från folk i min omgivning att jag känner mig bortskämd. Vänner, bekanta, familj och även från personer som jag aldrig har träffat förr. Kunder, kompisars kompisar osv. Nya vänskapsrelationer knyts och jag är så tacksam över er allihop. Ni anar inte. Jag hoppas att Freja kan vara början till en lång vänskap mellan mig och flera utav er.
Ljuslyktor, skyddsänglar, halsband med stenar i lila och vitt, armband, handskrivna brev, tända ljus, blommor, tulpaner, telepatiska kramar, upplyftande dino-sms och helt underbart stöd. Denna dagen slutar med en helt annan inställning än vad den började med. Jag känner mig just nu genuint lycklig. Ja, faktiskt. 

"Hon skulle ju inte ligga här!!”

Idag var vi och bokade tid hos begravningsbyrån. Vi fick tid redan imorgon. Efteråt körde vi förbi minneslunden där hon ska ligga. Där mormor och morfar också ligger. Det regnade ute och blåste riktigt ruggiga vindar. Vi gick bara snabbt in, stannade och tittade runt lite innan vi vände tillbaka till bilen. Vi grät båda två.
”Hon skulle ju inte ligga här!!” utbrast jag i bilen.
”Nej!!” bekräftade Nille.
Det kändes oerhört tungt. Livet blev verkligt igen, sorgen gjorde sig påmind och allting kändes mörkt och kallt. Det var direkt fruktansvärt. 
På vägen hem stannade vi till för att köpa fler tulpaner. Det ska alltid finnas tulpaner här hemma. Punkt.

Jag har haft riktigt ont i magen idag. Molande, spännande, tryckande känsla. Hade jag varit gravid hade jag varit orolig. Men smärtan i mig nu är bara smärta. Jag dör inte av den. Även om jag stundvis skulle vilja. Troskanten trycker och skaver mot ärret. Huden är ordentligt öm och känslig. Precis ovanpå ärret har jag ingen känsel. Bara obehag. Nerverna måste hitta tillbaka till varandra, var det någon från sjukhuset som sa. Det kan ta tid. Jag är fortfarande svullen också. Det ökar bara på obehaget när jag har kläder som ligger mot huden. Men jag kan röra mig mer fritt nu. Jag kan lägga mig och sätta mig ner utan att behöva förbereda mig mentalt samt få smärtlindring. Jag kan ligga på sidan också, när jag sover. Det kunde jag inte innan utan att det spände och drog i snittet och det kändes som om någon stack mig med knivar i magen. Jag blöder knappt något längre heller. Det känns förvisso skönt. Ett tecken på att kroppen faktiskt återhämtar sig. Fysiskt.

Bjuder på två bilder, den första ifrån sjukhuset och den andra är tagen igår, nästan 3 veckor efter snittet. Märkena efter plastfilmen som låg över såret finns fortfarande kvar. De kliade förstås det också och jag kliade självklart tills huden gick sönder. Vad som än kunde ge tillfredsställelse, gjorde jag. Snittet var igår ungefär 16cm brett. 

Nille var ute i trädgården innan. Slog med en slägga i en betongrabatt som vi tänkt ta bort. Jag stod och tittade på honom länge. Jag kunde både se och känna ilskan i slagen. Hur de pulserade genom marken in i huset och in i mig. Det gav mig någon slags ro. Som om jag var med honom där ute i regnet. Som att jag också fick utlopp för känslorna som kör skyttetrafik i kroppen. Låtsades att jag inte var låst i mig själv. Hade min kropp varit hel hade jag plöjt igenom hela trädgården på mindre än en dag. Kört slut på mig själv fullständigt.

Jag försöker att skriva om natten när hon dog. Jag har faktiskt kunnat prata om det också. Berättat för någon som frågat. Jag blir glad för frågorna, men jag svarar utan att känna. Som om det är en film jag återberättar. För det känns knappt och det gör inte ont. Någon annan kanske gråter, men inte jag. Skulle jag berätta. På riktigt, med alla detaljer, så som jag har det sparat i minnet, då hade jag inte stått på benen. Tanken kommer före talet och jag hade fallit i bitar innan någon hunnit förstå vad som hade hänt. Därför försöker jag skriva. Mening för mening. Med tårar som rinner. Att jag inte kan andas bakom skärmen är det ingen mer än jag som behöver se. Att jag skriker av saknad är det ingen mer än jag som behöver höra. På samma gång vill jag känna. När jag skriver så känner jag med varje liten bit av min kropp. Sätter ord på känslor. Det vill jag ska komma fram i mina texter. Så att jag kan läsa dom om och om igen. Efter två dagar, en vecka, en månad. Hur känns det då? Är det lika illa, gör det lika ont? Kommer jag framåt eller står jag bara stilla och trampar? Med mina texter kan jag se min förändring. Jämföra bra och dåliga dagar. Det kan ge mig styrka i att fortsätta. I att nå nya mål. Att se det svart på vitt. I att börja älska livet igen.

Sorgen letar sig in i allting...

När jag ser på barnen, hur de skrattar eller springer omkring och leker, så kan jag plötsligt bli jätteledsen. På samma gång som de får mig att le och känna intensiv lycka, kan jag fyllas med total uppgivenhet och sorg. För att hon aldrig får uppleva det. För att hon aldrig får vara med. Jag avskyr att sorgen letar sig in i allting jag gör och erfar. Det finns ingen flyktväg, det finns inga genvägar att ta. Jag måste igenom allting. Jag måste lära mig att leva igen.

Kuratorn sa att det första året är det absolut värsta. Med alla datum och minnesstunder. Högtider. Månader då hon kanske hade lärt sig krypa, sitta eller gå. Hennes första födelsedag. Julafton. Familjetraditioner där hon så tydligt kommer fattas i rummet. Jag skulle vilja snabbspola förbi alltihop. 

Imorgon ska vi lämna barnen på dagis och bara stanna kvar en liten stund. Hoppas att det kommer gå bra. Det är en helt ny avdelning som öppnat, så alla barnen och alla pedagogerna är nya för varandra. Förra veckan började sex barn. Om ytterligare en vecka kommer lika många till. Det känns väldigt bra. Vi är supernöjda båda två och barnen verkar trivas. Loke var väldigt ledsen första dagarna, även om vi aldrig gick därifrån. Han har haft det lite jobbigt sen jag åkte in. Plötsligt var inte mamma hemma längre, på en hel vecka. Han har skrikit när folk har kommit och skrikit när de har gått. Ovanpå det är han pappig, vilket nog är för det bästa då jag ändå inte kan lyfta upp honom längre. Jag vill inte gärna visa mig ledsen för barnen, men det är svårt då det hela tiden dyker upp situationer där känslorna vill fram. De går inte att tygla. Det går inte att ”välja sina tillfällen”. Jag kan bara välja att gå därifrån.
Jag visade bilder på Freja för Viking. Berättade om bebisen som inte längre var i mammas mage.
”Lillasyster klarade sig inte, hon dog. Nu är hon med gammelmormor, men vi kan titta på bilder på henne och tända ett ljus för henne.”
Viking har haft svårt för att lyssna längre stunder. Han har ofta sagt ”Jaha!” och sen sprungit vidare. Alltid så full av energi. Men häromdagen satt han kvar, när jag visade första bilden på henne. Han blickade ner på min mage en kort stund och tittade sedan lite sorgligt på mig. Därpå verkade han skärpa till sig och sa med bestämd röst:
”Mamma vi får åka och ta hem bebisen och vi får slå på doktorn!!” Jag kunde inte låta bli att le, samtidigt som jag på ett försiktigt sätt förklarade att det inte går, och att det inte var doktorns fel.
”Det är därför mamma och pappa är lite ledsna ibland, och kanske även arga. För att vi saknar lilla bebisen. Men det är ingens fel. Det är inte ditt fel, och det kommer att bli bra igen. Jag lovar.”

”Jaha!” sa han. Sen ville han vara med och tända ljuset och min mobil med bilden på Freja skulle tvunget ligga bredvid lyktan. Han satte det själv som han tyckte var bra. Sen sprang han iväg på nya påhitt.

Jag skrev ut massor av bilder idag. Satte i ramar. Lade ett vid minneslyktan så att Viking har om han vill titta på henne. Det är jobbigt. Jag märker det på Nille. Han är duktig på att stänga av, att vara stark utåt sett. För barnen och för mig. För att vi ska klara vardagen. Men bilderna gör att man inte kan blunda. Bilderna berättar att hon faktiskt varit här. Att hon hann bli vår dotter. Vårt tredje lilla mirakel. Och det känns för jävla orättvist att vi inte fick behålla henne. 

Kommer det finnas någonting kvar...

Jag tänker att det blir bättre. Med tiden. Jag får höra det så ofta att jag börjar tro på det. Men jag kommer på mig själv med att tänka, att det är för att hon kommer tillbaka. Freja kommer tillbaka någon gång. Då blir det bättre. För mig är det enda lösningen. Hon måste ju komma tillbaka, om det någon gång ska bli bra igen. När det går upp för mig så kollapsar jag. När jag förstår. När polletten trillar ner, som man så fint brukar uttrycka sig, då går mitt liv under. Jag dör flera gånger om dagen. Faller isär och jag orkar inte plocka upp bitarna längre. Kommer det finnas någonting kvar av mig? Med tiden?

Hur hamnade vi här? Allting var så bra. Från en dag till en annan. Allting vändes upp och ner. Gick från färg till svart. Något togs ifrån mig, något mer än ”bara” Freja. Min glädje. Min trygghet. Min tacksamhet för livet. Jag hatar livet jag lever nu. Jag avskyr mina tankar, känslor och ord. Ingenting har någon mening. Även om jag kan skratta, le och vara social emellanåt, så känns det som om ingenting av det är på riktigt. Det är bara ett naivt skådespel och jag är huvudpersonen.

Jag undrar om det blir bättre? Någonsin.
Igår var en riktig skitdag. En förbannad, jävla skitdag. Jag klarade inte av att gå in på dagis på morgonen utan fick sitta kvar i bilen en stund. Alla sociala sammanhang. Det förväntas att man är delaktig, samtalar, stöd för sina barn. Jag får panik emellanåt och måste fly undan. Orkar inte ta frågorna. Vill inte låta dom se mina tårar. Se mitt kaos. Vill låtsas som om ingenting är fel. Önskar att ingenting vore fel. Att allting var som den där onsdagen, innan hon föddes. Den känslan, humöret, styrkan i kroppen, som jag hade då. Den är så olik hur jag känner mig nu. Det är som om jag blivit en helt annan människa. 

Hur blir jag starkare av att gråta mig ut och in? Av att skrika ner i madrassen tills det slår lock för öronen och jag inte har någon luft kvar? Det blir ett vakuum där jag finner ro. För en stund. Tills verkligheten går upp för mig igen och jag känner frustrationen, sorgen och skräcken med varje millimeter av min kropp. Hur det tar över mig fullständigt och gör så ont att jag vill ge upp.
Jag önskar att jag hade kunnat döva smärtan på något sätt. Alkohol, tabletter, en bra bok, fysisk smärta, filmer, men jag kan inte. Jag kan inte. Jag är inte en sådan person. Jag känner. Jag gråter. Jag svär. Jag skriker. Jag kollapsar. Jag slutar att andas. Jag reser mig igen. Jag lär mig att hantera vardagen, som om jag aldrig levt förut. Det är svårt. Det är mycket svårare än vad jag någonsin hade trott. Min enda fördel är tiden. Tiden som jag inte kan uppskatta eller känna längre. Det finns ingen tid i mitt liv. Bara ”bra” eller ”dåliga” dagar.

Jag förbannade livet.

Mötet hos kuratorn gick bra. Med det menar jag att det kändes bra. Det var skönt att få reagera. Det jobbiga, men ändå så nödvändigt viktiga, var att samtalet var inne på Neonatal. Inne på avdelningen där Freja låg i sin kuvös när hon levde. Rummet där hon dog. Hon ligger fortfarande kvar, på avdelningen, fast i något annat rum. Jag vill inte veta i vad. Utanför dörrarna protesterade kroppen. Tårarna började rinna och jag fick den där känslan igen av att inte få någon luft. Inte för att jag bryr mig om att andas i dessa ögonblick. När jag känner smärtan hugga till så önskar jag varje gång att jag fick dö. Dö med henne. Så förbannat, jävla ont gör det. Så jag bryr mig aldrig om andningen, den blir bara en påminnelse om att jag lever.

Det var skönt att Nille var med mig. Att vi hade varandra. Han fick bli mina ögon eftersom jag valde att stänga ner allting. Tårar som rann. Stegen jag tog, utan att se. Nille är stark. Starkare än vad jag är. Rummet vi skulle sitta i var i andra änden av den långa korridoren. Det gick snabbt att gå dit. Jag började andas på vägen.

Så mycket ilska jag bär inom mig. Var kommer den ifrån, helt plötsligt. Jag förbannade livet. Jag svor. Jag väste förbannelser över hur jävla onödigt allting var. Över att jag utsattes för detta. Över blödningen i vecka 12. Så fruktansvärt elakt. Jag var ju redan orolig och mådde dåligt. Rädd över att glädja mig åt en graviditet som kanske inte skulle gå vägen. Sådan är nog många, när de väntar barn. Orolig. Rädd för att älska, för att förlora. Jag svor över att jag var tvungen att behöva gå igenom allting. Hur ironiskt och elakt att jag började glädja mig åt att jag gått in i vecka 12, över att missfallsrisken minskat, bara för att två dagar senare börja störtblöda. Onödigt så in i helvete! Hur fruktansvärt arg jag var över att gå orolig alla veckor fram tills vecka 23, innan jag på riktigt började våga vara glad och känna mig trygg med graviditeten igen. Bara för att en dryg vecka senare få nästa käftsmäll. Att föda henne 15 veckor för tidigt. Jag kan leva med det. Den ilskan. Jag kan leva med att hon föddes för tidigt. Men det blir så jävla svart när jag inte heller fick behålla henne. Dödsstöten! Hur livet fullkomligt våldtar mig om och om igen. Lämnar mig med blödande sår och ett stort hål i mitt hjärta. Ett tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas igen. För allt detta är jag arg. Vansinnig. Förbannad. Jag är inte arg på någon. Det finns ingen att skylla på. Ingen som gjort något fel. Jag är bara så jävla arg på livet.

Idag kunde jag både skratta och gråta...

Idag kunde jag både skratta och gråta med en människa jag precis mött. Jag dog inte. Jag överlevde och det kändes bra.
Det är dock svårt att veta hur jag ska bete mig i vissa situationer. När man stöter på andra människor. När man är social. Jag vill att folk ska se Freja när de ser mig. Jag vill att hon ska finnas med i vårt liv. Hon ska vara en självklarhet lika mycket som Viking och Loke. Vi mötte en man inne på Max hamburger-restaurang. Han hade arbetskläder och började av någon anledning att prata med oss. Tror det var barnen som öppnade upp för samtal, som det ofta är när man börjar snacka med folk man inte känner. Han nämnde något om småbarnslivet, tröttheten på lördagskvällarna, när bilden av Tv:n plötsligt delar sig för att ögonen går i kors. Han hade fyra barn. Jag ville så gärna att han skulle se Freja. Se att vi fattades en tredje. Samtidigt som jag aldrig hade klarat av att säga något högt. Plötsligt blir jag så medveten. Jag känner hur mitt hjärta slår och hur blodet pulserar i kroppen. Som att jag blir ett med mig själv. Med blodet som rusar och hur jag följer med i varje rörelse. Det känns som om jag ska svimma, fast ändå inte. Jag blir fullkomligt medveten om kroppen. Jag slutar andas. Håller emot känslorna. Jag vill berätta, jag vill skrika ut det till hela restaurangen. Jag har en dotter, men hon fattas mig! Hon fattas oss! Hon fattas sina storebröder! Men jag säger ingenting. Jag bara stirrar tomt framför mig samtidigt som jag känner kriget inombords. Jag blir ett skal, en rustning som måste stå emot. Håller mig stark.

Idag fick jag känna längtan. Ett projekt som ska påbörjas och som gör mig lite gladare. Vad som helst för att skingra tankarna en stund.

Imorgon ska vi på möte och samtal med kuratorn på neonatal. Efter det ska vi träffa läkaren som lade snittet. Jag har miljoner frågor och tankar, men kan inte få ner en endaste på papper. Mest av allt vill jag kanske bara höra någon annan berätta om henne.

Bloggen har exploderat. Jag har helt plötsligt fått hundratals med läsare. Skrämmande, men jag blir ändå glad. Jag uppskattar när folk vill läsa det jag skriver. Jag hoppas så att mina texter och min bearbetning av allting kanske kan hjälpa någon annan. Att jag når ut till dom som också har drabbats av fruktansvärda orättvisor. Att de kanske kan finna stöd eller något positivt i det jag skriver. Igenkännande kan räcka för att slippa känna sig ensam ibland.

Jag får många kommentarer och stödjande ord. Det betyder jättemycket för mig. Många tackar för att jag delar med mig. För mig känns det jätteviktigt! För mig är skrivandet ett sätt att komma vidare och bearbeta alla händelser. Varje mening som blir nerskriven läser jag hundra gånger eller tills jag kan acceptera det och gå vidare. Försöker att få ner bit för bit i text, som ett sätt att läka successivt. Vissa saker kan jag inte skriva om ännu, som natten när hon dog. Det kommer att göra ont och det kommer att ta all min energi, men jag vet att jag någonstans på vägen kommer att börja må bättre. Jag kommer dit. Jag märker redan skillnad. Som att jag kan se färger i livet igen, för bara någon dag sedan var allting grått.
Tack för att ni läser och ger feeback!

Frejas förlossning. Den dagen hon levde.

På uppvaket låg jag fram till klockan 2 på natten. Jag tyckte det var fruktansvärt. Jag var så törstig att jag trodde jag skulle dö. Kroppen gjorde förbannat ont och de fick fylla på med mer och mer morfin. Små doser som tillslut blev jättemycket. Men jag hade ändå ont. Livmodern drog ihop sig. Snittet. Tarmarna. Törsten. Varför fick jag inte dricka?! Jag fick böna och be om lite i taget. ”Risken är att man mår illa”, sa någon. Nu i efterhand kan det göra mig förbannad. Var det allt?? Vad hade det spelat för jävla roll? Det värsta som hade kunnat hända är att jag hade kräkts? Den risken hade jag tagit.

Jag besvärades av klåda. Kroppen kliade fanatiskt. Det gick inte att tillfredsställa. Tårna kliade, hälarna, armvecken. Knäna. Halsen. Jag hann klia mig blodig på låren innan jag tillslut fick Tavegyl mot klådan. Jag fick fortsätta be om det under de följande dygnen. Så mycket smärta. Så mycket klåda. Så mycket morfin.

När jag kom tillbaka till kvinnokliniken väntade Nille på mig där. Jag ville gråta, men det gjorde för ont och jag fick mer morfin. Nille hade då väntat på mig i 7 timmar. Han var trött. Jag var hög som ett helvete. Somnade mitt i meningar och frågade samma saker om och om igen. Det var omöjligt att hålla en konversation med mig. Jag minns det själv. Hur kroppen släckte ner mig och allting blev dimmigt och svart. Ljuden tynades bort. Stunderna jag nickade till var korta, men likväl fanns dom där och avbröt oss i alla ord som vi behövde få säga. Jag tror att vi fick komma bort till Freja vid halv 4 på natten. Jag minns detta mycket vagt. Jag minns klådan. De osagda meningarna. Rummet fullt av folk. Glada ansikten som stirrade på mig, väntandes på reaktion. Där finns bilder tagna. Men jag minns inte att de togs. Vem som tog dom. Freja låg i en kuvös. Jag minns inte hur hon såg ut. Inte från den första gången. Jag kan se på bilderna att jag grät. Jag satt i min säng. De hade rullat in hela den stora sängen, i det lilla rummet där hon låg. Där fanns en stor pelare i mitten, orubblig. Jag minns hur de kämpade med att få in sängen. Hur de gjorde det för min skull. För att jag skulle kunna se mitt barn. De gjorde det utan att klaga. De gjorde det gladeligen. Jag minns en känsla… jag kommer inte ihåg om jag sa orden högt. Den känslan kom samma sekund jag såg henne. Tanken sa att det var hopplöst. Att hon aldrig kommer att klara detta. Hon är för liten. Så förbannat, jävla liten. Jag har pratat med Nille om detta, nu efteråt. Han hade känt precis samma sak. Kanske var det ett sätt att skydda sig? Skydda sig emot vetskapen om att detta skulle bli svårt. På alla sätt som finns. Nästan inte genomförbart. Jag vet inte.

Jag läser i mejl som jag skrivit. Jag minns inte att jag skrev dom, men jag kan läsa dom och det blir ett obehagligt bevis om hur det stod till, just då. Jag läser att jag undrar hur jag ska våga älska henne? Hur ska jag våga tillåta mig själv att våga älska henne? Hon är så liten och jag är så jävla rädd över att förlora henne. Det gör ont i mig idag att läsa det. För jag vet att hon levde när jag skrev det. Men jag vet också nu att jag redan älskade henne. Jag älskade henne från den dagen då jag kissade på stickan.

Det var torsdag helt plötsligt och jag drack massor av vatten. De skulle dra min kateter och jag var tvungen att kissa innan jag fick lämna sjukhuset. De skulle transportera mig och Freja till Lund. För den absolut bästa neonatala vården.

Jag minns fortfarande allting väldigt suddigt, men jag fick också kraftigt med smärtstillande. Tre personer fick hjälpa mig in på toaletten när jag skulle kissa. En under varje arm och en framför. Jag minns att jag nästan kissade en hel liter. Jag ville vara duktig. Visa att jag skulle klara det här jag också. Jag kände för att springa i korridoren, jag sa detta högt, och barnmorskorna gick med mig några korta steg. Det kändes som jag sprang och jag ville bara skynda mig i allt vad återhämtning heter.
Mamma kom och kramade mig. Vi grät båda två. Men vi var glada. Freja mådde under omständigheterna bra. Och hon var stor för att vara liten. Hon vägde 790gram. Inte ens ett kg.
Gabriella, barnmorskan från förlossningen, kom och hälsade på mig. Jag grät och bröt ihop i hennes armar. Det var glädjetårar. Jag blev rörd över att se henne, över att hon brydde sig om mig och ville se hur jag mådde. Hon hade vackert rödbrunt hår i en fläta.
Freja flyttades vid 9 tiden på morgonen. Jag själv fick komma efter i ambulans vid lunchtid.  

Lund. Jag fick mer smärtstillande och mer klåda. Jag åt nog ingenting. Kan inte minnas att jag gjorde det i alla fall. Men jag har säkert fel. Min lillasyster Gry kom. Nille var hemma med barnen och avlöste farfar. De gjorde ett undantag för oss. Egentligen var det bara Nille och syskon som fick lov att vistas på avdelningen. Men det var ok. Min familj var ok. Framåt eftermiddagen och kvällen körde de ner mig i sängen så att jag skulle få träffa Freja igen. Gry fick lov att följa med. Jag grät när jag såg henne. Denna gång med klarare ögon. Även om jag ännu slocknade till mitt i meningar. Tappade orden och försvann. Gry höll mig vid liv.
Denna mening gör så jävla ont att skriva, ännu värre att känna. Men Freja log. En gång. En impuls från hjärnan, blev till en grimas i form av ett litet leende. Vi såg det båda två. Flera gånger nu efter hennes död har jag frågat Gry ”Visst log hon?” som om det ger mig någon slags tillfredsställelse. Som om det avlägsnar trycket i bröstet och gör det lättare att andas för bara en sekund.
”Ja, det gjorde hon!”

Otur & Tacksamhet!

Idag roade sig Viking med att dra ut 74st våtservetter som han rullade ihop till små bollar, som han sen fyllde sitt släp med. ”Titta mamma! Kakor!” Vid första anblicken drog jag en djup suck, men lät den stanna vid just det. En suck! Vad gör det att han slösat bort ett helt paket med våtservetter, tänkte jag. Ingenting. Det sysselsatte honom och han var hur nöjd och glad som helst. Hur mycket kostar ett paket våtservetter? Drygt tio kronor. I jämförelse med alla andra dyra leksaksbilar, gosedjur eller flygplan som låter så var ju detta en jättebra och ekonomisk ”leksak”. Japp, ungen ska få våtservetter, toalettrullar och en tom petflaska läsk när han fyller år. 

Vardagen är annorlunda nu. Små steg i taget. Det känns som att man måste lära sig att leva igen. Hitta en balans i sorgen. Idag började vi inskola pojkarna på dagis. Idag tog min mammaledighet slut. Vi körde till Ikea efter förskolan. Åt lunch och gick runt där med alla de andra "lyckliga" familjerna. Kändes konstigt. Samtidigt mötte vi med stor sannolikhet fler personer som också lider förluster. Utan att det syns. Utan att någon visar det. Det ger mig hopp.
Vi köpte en fin låda som vi ska stoppa minnen i, minnen av Freja. Loke sov i vagnen hela rundan och Viking åt bara mitten på kanelbullen. Det fick oss båda två att le. En vardag, som utåt sett, är helt fri från anmärkning. 

Jag har börjat se på saker på ett helt annat sätt. Livet fortsätter, men livet är förändrat. Som om jag på ett magiskt ögonblick har fått nya ögon. Jag skulle vilja skriva ett långt inlägg om tacksamhet. Det finns så mycket som jag har att vara tacksam över. Det är bara ett fruktansvärt pris vi betalat för att få den insikten. Men om man ser till verkligheten. Vad som faktiskt har hänt. Om man tar verkligheten, den tunga sanningen och bryter ner den i alla minnen som den är uppbyggd av. Då ser man den. Tacksamheten.
Hur tacksamma vi är över att vi hann träffa Freja. Att vi inte förlorade henne redan i vecka 12.
Hur oerhört tacksamma och glada vi är över att hon var frisk när hon föddes. Att hon mådde bra.

Hur tacksamma vi är över att vi fick säga farväl. Över att hon fick dö hos oss, hennes mamma och pappa.
Vi är tacksamma över att hon fick ett namn och ett personnummer. Innan han dog.
Vi är tacksamma över att det var en infektion som orsakade att förlossningen startade.
Vi är tacksamma över att det inte fanns någonting som vi hade kunnat göra annorlunda.
För om man ser till sanningen. Om man ser till verkligheten. Då har vi möjlighet att se och känna den där tacksamheten. Det har vi inte om vi börjar klura, vända och vrida på historien. Om allting hade varit annorlunda. Om vi hade gjort något annorlunda. Om vi inte hade gjort vissa saker. Om jag hade kommit in tidigare. Om det hade kunnat rädda henne. Och så vidare. Hade vi känt tacksamhet då? Om det hade gått att ändra på verkligheten. Förloppet. Historien. Tragedin. Nej. Då hade vi istället handskats med miljoner små huggande skuldkänslor. För att vi inte gjorde något mer. För att vi inte gjorde mindre. För att jag inte körde in direkt. För att det berodde på något annat än en orubblig infektion. Om vi hade kunnat ändra förloppet, så hade vi inte känt oss tacksamma, men Freja hade likt förbannat aldrig överlevt. Det går inte att göra något ogjort. Vi skulle aldrig få henne tillbaka ändå. Därför är det tryggt att det inte finns något att anmärka på. Det ända som faktiskt fanns i Frejas liv är "otur". Simpel, jävla otur. Men det är vi tacksamma över. Fan om det hade gått att rädda henne på något sätt, om det är så att vi hade gjort något fel. Tänk att få leva med den vetskapen. Om. Vetskapen om att vi hade kunnat rädda henne. Om jag bara hade kört in tidigare, för att nämna något exempel. Nu är det uteslutet, och jag tackar läkarna för det. Annars hade jag klandrat mig själv tills döden kom och tog mig med.

Freja är borta. Det är svårt att acceptera, men det underlättar när historien blev som den nu är. Utan alla ”om”. Bara otur. Otur och tacksamhet.

Igårkväll var en extremt jobbig kväll. Jag grät konstant. Mycket som ville ut. Ändå mådde jag betydligt bättre rent fysiologiskt. Kanske var det därför jag orkade med en kollaps? Psykiskt. Det är tungt att bära som det är, men när även kroppen får kämpa så känns det ibland omöjligt att se ljuset. Den fysiska smärtan i kroppen. Den har jag ensamrätt till. Den gör att jag har svårt för att klara vardagen. De små basala och enkla momenten. Som att byta en blöja eller att laga mat. Vika in tvätten eller gå ut med soporna. Jag får inte lyfta något. Jag får inte använda mina magmuskler. Jag känner det när jag vill hosta. Jag gör ett försök, men det hugger som knivar vid ärret och jag låter bli. Små, pyttesmå saker, som ändå gör enorma skillnader för mitt mående. Att känna sig otillräcklig. Att se vad som behöver göras utan att ha varken kropp eller kraft att utföra det. 

Jag kokte makaroner idag. Snabbmakaroner på tre minuter. De stod på spisen i vatten och kokade i kanske en kvart. De blev överkokta, som en gröt, för jag kunde inte själv lyfta kastrullen och hälla av vattnet. Jag var tvungen att vänta på Nille och han var upptagen i samtal. Det ger mig en aning dåligt samvete. Om jag ska vara ärlig och erkänna det. Jag avskyr det. Därför är det så skönt när jag börjar känna att det vänder. Sakta. Som igår. Därför kunde jag ge uttryck för den psykiska, mentala smärtan på ett helt annat sätt. Med en kropp som kunde samarbeta. Till viss del. 

Jag längtar tills jag är jag igen. Tills jag är smärtfri, fysiskt. Min kropp är den värsta påminnelsen. Jag hoppas att jag längre fram kommer kunna se mig själv i spegeln utan att fälla tusen tårar. Se mig själv utan att fyllas av saknad och utan att känna mig arg. Förbannad på livet. Jag hoppas att jag kan få känna mig tacksam över mitt ärr. Att det får mig att tänka på henne, minnas henne, med ro i själen. Men nu är min kropp den värsta påminnelsen. Den absolut, svåraste och jävligaste värsta. Den har jag också ensamrätt till.

11 dagar efter Frejas födelse.

Vecka 24.

Frejas förlossning. En del av den.

På måndagen gick min slempropp. Jag har aldrig varit med om det under tiden jag väntat pojkarna, men jag har vetat att det kan hända och att det inte är någon fara. Slemproppen sitter som ett skydd och hindrar att bakterier ska komma in i livmodern till bebisen. Den kan återbildas flera gånger under en graviditet. Det är inget konstigt. Jag har dock aldrig sett en slempropp tidigare, men jag visste att det var den när jag såg den. Det går liksom inte att ta fel på.
På kvällen fick jag lite magknip som snabbt gick över. Det var inget jag lade någon större fundering kring. Tisdag. Lite mer av slemproppen kom och under kvällen fick jag ont i magen igen. Denna gång bad jag Nille kolla upp lite mer kring detta, då jag själv inte vågade gå in och läsa. Google kan vara livsfarligt och jag går alltid hellre på min egna känsla. Risken är att man hittar ”nya” symtom när man läser andras historier. Det är onödigt. Smärtan lugnade sig så fort jag satte mig ner eller ändrade ställning. I samma sekund som jag ställde mig upp så kom den tillbaka. Det var svårt att stå upprätt. Jag kände inte igen smärtan. Den var ny för mig och gjorde mig väl egentligen inte orolig från början. Men när jag kopplade samman slemproppen med smärtorna så väcktes det en viss oro i mig. Vid ett tillfälle minns jag att jag sa till Nille att ”detta känns fan nästan som värkar!” Det som höll mig lugn var dock att jag inte hade några sammandragningar. Magen förblev mjuk. När man normalt sett har värkar eller sammandragningar så blir livmodern stenhård. Min förblev mjuk, men gjorde väldigt ont vid tryck och beröring. Jag gick och lade mig med hopp om att det skulle lugna ner sig. Jag tog inga smärtstillande för jag ville vara medveten ifall läget förändrades. Klockan hann bli halv två på natten innan jag somnade. Jag minns att jag låg och velade om jag skulle åka in eller inte. Men jag var dödstrött och tänkte att om jag kan somna så är det nog det bästa trots allt. Kan jag somna så är nog inte smärtan så stark heller. Jag somnade.

Onsdag morgon. Kände visst obehag i magen en liten stund men det gick över och jag hade inte ont längre. Jag packade ut barnen i bilen och körde iväg till öppna förskolan inne i Malmö. Mötte upp Natalie och Emelie. Vi pratade. Tjejerna hade hittat ett babyskydd åt mig. Begagnat men i mycket fint och bra skick. Jag funderade på att köra förbi affären och köpa det på vägen hem, men så blev det aldrig. Kanske lika bra ändå.
Efter förskolan gick jag några korta ärenden inne på Mobilias köpcentrum. Postade beställningar, köpte ett nytt härligt tyg inne på Ohlssons som hade rea, innan jag begav mig hemåt med barnen igen. Jag hade lovat mig själv att ringa KK för att få lite rådgivning gällande smärtan och kanske även åka in för att kolla. Jag kände på mig att smärtan skulle komma tillbaka på kvällen, som om den redan låg lite bakom. Vilande. Jag oroade mig för att det var förvärkar, ofarliga men dock smärtsamma. Vad jobbigt om jag skulle behöva gå med det resten av graviditeten, tänkte jag.
Så jag ringde in och pratade med en barnmorska. Hon var inte orolig. Dels för att smärtan lugnade sig i vila, men framförallt för att jag inte hade några sammandragningar. Det var bara smärta, i all sin enkelhet. Det verkade med andra ord inte påverka kroppen mer än att det gjorde ont. Hon tyckte ändå att jag skulle komma in för en koll, men kunde inte boka någon tid. ”Om du kommer runt 5 tiden så har vi nog någon doktor som kan titta på dig” sa hon. Det gjorde mig nöjd.

Jag ringde Nille och han skulle skynda sig hem så att jag kunde komma iväg så fort som möjligt. Ungefär då började jag få ont igen. Klockan var 4. Smärtan kom och gick, men jag lyckades ändå göra middag som stod färdig på bordet när Nille kom hem. Korvstroganoff med ris. Jag smsade med Natalie under tiden och undrade om smärtan kanske berodde på urinvägsinfektion. Jag har aldrig haft det så jag vet inte hur det ska kännas, men vissa kan få ont i magen hade jag hört. Jag skulle stå på mig i alla fall. Jag skulle inte låta dom skicka hem mig utan svar, och på så vis blev det en liten lättnad att jag fick ont lagom till att jag skulle köra in. Det kom lägligt om man säger så. Det var så svårt att beskriva smärtan när jag inte hade ont så det underlättade ju för alla om jag hade ont när jag väl var där, tänkte jag. Men när klockan blev halv 5 och vi satte oss för att äta middag kom smärtan regelbundet. Gjorde mer ont. Det hann gå 2-3 minuter mellan vågorna. Jag åt snabbt och sedan bestämde jag mig för att köra in. Nille oroade sig och tyckte inte att jag skulle köra in själv, men vi hade inte så mycket till val. Jag kunde inte vänta mer heller kände jag. Han föreslog att jag skulle ringa taxi, men jag var snål och bestämde mig för att köra själv. Jag fick en smärtvåg precis innan jag skulle gå ut och hann få en till när jag hade satt mig i bilen. Smärtan gjorde mig handlingsförlamad. Sen körde jag. Det hann gå 2 eller 3 minuter mellan smärttopparna hela vägen in till sjukhuset. Jag vet inte hur jag lyckades köra bilen egentligen. Jag avfärdade varendaste tanke på att det var värkar fastän hela min kropp signalerade att så var fallet. Jag trodde verkligen inte på det. Hur jäkla mycket symtomen än kunde stämma överens så var det inte sant. Det var för tidigt. Och jag trodde på mina egna lögner. Det gjorde att jag kunde fokusera på bilen genom värkarna. Hade jag vetat om att det var förlossningssmärtor hade jag aldrig klarat av att köra bilen. Förnekelse är med andra ord ett väldigt starkt begrepp.
När jag kom fram till sjukhuset fick jag köra runt en hel del innan jag hittade parkeringsplats. En bra bit ifrån kvinnokliniken. Jag fick en smärtvåg och väntade ut den, sen skyndade jag till parkeringsautomaten. Där fick jag en till. Väntade ut den och skyndade tillbaka till bilen igen. Små delstopp på vägen. Visst hade smärtan blivit mer intensiv nu. Jag grät. Jag grät av smärtan. Men jag var fortfarande inte orolig. Jag kände bara rent överlevnadsmässigt att jag måste ta mig till kvinnokliniken. Mitt slutmål. Jag letade mig in bland avdelningarna. Hamnade fel. Jag tror det var Neonatal. En kvinna frågade vad det gällde och jag sa att jag hade ringt in, att jag hade ont och att jag bara var i vecka 24+5. Hon sa ”hit kommer du bara om du har fött” och jag kontrade med att ”ja, det ska jag ju verkligen inte”. Jag fick hjälp in på rätt avdelning, minns inte var det var, och en annan barnmorska fångade upp mig och ledde snabbt in mig på ett rum.

Klockan var runt halv 6 då. De var förbryllade. Smärtan fortsatte att komma i intervaller. De kopplade upp mig med CTG för att mäta eventuella värkar, men när smärtan kom registrerades ingenting. De var två kvinnor i rummet då. Den ena satte sig ner och räknade tiden och den andre kände på magen när jag fick ont. Jag tror hon hette Susan. Hon kände. Jag skrek. Hon såg mycket förvirrad ut. Magen var mjuk. Ingen kurva registrerades på CTG:t. Den andra sa att det var ca 2 minuter mellan. Susan sa att hon måste känna inuti mig så att inte tappen var påverkad, och jag fick snabbt dra ner byxorna när smärtvågen hade lagt sig. Jag minns hennes blick. Jag hörde det på hennes röst. Hon kände bara snabbt och konstaterade med stressad men mycket säker röst att ”du är fullt öppen, du ska in på förlossningen direkt!” Inga tvivel. Hela min existens stannade upp när hon sa de orden. Jag kunde bara protestera, samtidigt som allting föll på plats. Men jag ville inte. ”Nej, ni måste stoppa det!” bad jag. ”Lilla gumman, det är alldeles för sent för det, du ska föda barn nu!” Jag hörde oron i rösten.  Minsta lilla avvikelse fångade jag upp. Vad händer? Plötsligt hade jag två nålar i armvecken och ett sprucket kärl i handryggen på höger hand. Den ena tjejen som satte nål var nervös. Hon darrade. Jag såg det. Hon var orolig. ”Kärlet sprack”, sa hon och sökte råd från Susan, barnmorskan som verkade fatta besluten. ”Sätt en till!” Hon pratade i telefon. Jag uppfattade inte allt, men hon ringde flera samtal. Förvarnade. Kallade på folk. Larmade doktorer.  
”Vecka 24+5… helt öppen…buktande hinnblåsor… vattnet har inte gått… jag vågar inte känna mer med risk för…”
Hon vände sig mot mig och frågade efter nummer till Nille, han måste komma in. Hon ringde upp honom och sa orden. De ord som har så stark slagkraft men som ändå är så svåra att ta in.
”Du måste komma in nu, det är förlossning på gång!” Jag ville fortfarande inte tro henne. Allting var bara ett stort jävla misstag. Ett misstag!
Sen rullades jag in på förlossningen. Jag minns inte hur jag fick av mig mina kläder. Men när jag häromdagen, en vecka senare, packade upp min väska och hittade min tröja med Billy Idol blev jag glad. En liten smula av glädje. Jag gillar den tröjan, jag köpte den efter konserten på Sweden Rock Festival. Jag var helt säker på att de hade fått klippa upp den. Jag kan inte få fram något minne av att de tog den av mig. Jag kunde ju inte röra mig av smärtan.
På förlossningen fick jag lustgas. Jag var aldrig rädd. Jag var inte orolig. Jag var besviken. Jag var överraskad. Ledsen över att graviditeten skulle ta slut. Redan. Jag oroade mig aldrig över att hon inte skulle klara sig. Jag var ju över vecka 23. Mina små delmål. Patetiska, onödiga delmål. Ingenting spelade ju någon roll. Nu i efterhand. I slutändan av alltihop. Ingenting spelade någon roll. Blödningen i vecka 12. Oron. Så jävla onödigt. Allting! Fan.
Jag bad att få ringa Nille. Klockan var 17:45. Jag minns det väldigt tydligt. Han fick prata på högtalartelefonen. Rummet var fullt av folk. Jag skakade i hela kroppen. Hans pappa var på väg till honom, han skulle köra direkt när han anlände. Han hade ingen bil, den hade ju jag tagit. Inte för att han hade kunnat lämna barnen… men dock.
Nästa gång jag tittar på klockan är när Nille kommer in i rummet, då är hon 18:10. Vad som hände där mellan minns jag inte. Bara detaljer. Men jag vet inte i vilken ordning eller om det var efter Nille hade kommit. Det spelar kanske inte så stor roll, men är ändå viktiga för mig. En barnmorska hette Gabriella. Hon höll i mitt ena ben. En annan hette Cecilia, hon höll i mitt andra. Jag fick inte röra mig. Jag fick inte trycka. Jag skulle bara försöka att slappna av genom värkarna. Absolut inte jobba med kroppen. Lyssna inte på kroppen. Detta är så tvärtemot vad jag varit med om tidigare. Men jag lyssnade på dom. Jag lyssnade inte på kroppen. Allting kommer att gå bra.

En ultraljudsapparat var plötsligt där och de tittade efter hur hon låg. Hon låg på tvären. Med huvudet på min vänstra sida och fötterna på högra. Det går inte att föda henne så. Om vattnet skulle gå vet de inte hur hon ”sätter sig”. Med risk för allas liv.
”Förstår ni inte, hon vill ju inte ut, hon tar spjärn!” sa jag. Därefter kallades ytterligare en läkare in. Narkos. Kirurg. Det var min ”goda” läkare som jag benämnde honom. Han har ett utländskt namn som jag inte kan uttala. Det var han som gjorde ultraljudet på mig i vecka 12, dagen efter missfallsbeskedet. Det var han som gav mig de goda nyheterna, att hjärtat slog, att det var en frisk liten krabat där inne. Jag tyckte om honom. Jag litade på honom. De pratade om snitt. Han tog en titt på skärmen och nickade. Jag hängde bara halvt med i samtalen. Men när jag förstod att de skulle bli akut kejsarsnitt fick jag panik. Jag bönföll om att de skulle vända henne. ”Snälla!!” Men en annan läkare förklarade att det gör man inte på såhär små, det är alldeles för riskfyllt, så man vågar inte. Jag minns att jag ändå protesterade fysiskt och att de fick hålla fast mig. Sen kom en värk och jag försvann i en överdos av lustgas. Allting blev svart. När jag ”kom tillbaka” stod en man lutad över mig och pratade och jag fick avbryta honom och förklara att jag inte hade hört ett ord av vad han sagt. Han var barnläkare på neonatal. Han var en av de äldsta, bästa och mest erfarna i Malmö, fick jag veta i efterhand. Ingenting att klaga på där med andra ord. Jag minns fortfarande ingenting av vad han sa.
Jag vände mig till Nille vid ett tillfälle och sa det där med att inte namnge ett dött barn. Så fick hon heta Freja. Det är jag idag jättetacksam över.

Gabriella hjälpte mig att plocka av alla piercingar och smycken. Öronen fulla av ringar. Jag försökte att samarbeta. Jag hade valt bort kejsarsnitt alla gånger, ändå förstod jag att det var för mitt och Frejas bästa. Så jag samarbetade. Motvilligt.
Plötsligt låg jag i ett annat rum. Också det fullt av folk. Nya människor som inte hade några ansikten. Snälla människor. Men Nille fick inte vara med. Jag var fullständigt borta i smärtan, allting var en dimma. Sen försvann jag. Klockan 19:02 gick vattnet, det var då de lade snittet. Klockan 19:03 var hon ute. Någonstans efter det väcktes jag upp. De höll henne framför mitt ansikte men jag kunde inte se henne. Jag såg bara en mörk, suddig bild av någonting. Nille sa att jag pussade henne. Jag minns det inte. Sen blev allting svart igen

Vardagliga påminnelser...

Vardagliga påminnelser dyker upp hela tiden. De kommer alltid oväntat och knuffar omkull mig. Spjälsängen är uppsläpad på vinden. Men den var ändå aldrig hennes. Likväl är den en smärtsam påminnelse. Jag är så glad att jag aldrig hann bädda. Jag hann bara tvätta rent de nya sängkläderna. Men aldrig bädda. Den hann således aldrig bli hennes.
På kylen sitter ultraljudsbilder på henne. Ultraljudsbilder som visade en frisk och fin liten flicka. Jag tycker om att titta på henne. Kanske för att de väcker så starka reaktioner och känslor inom mig. Jag blir förbannad. Jag blir ledsen. Jag blir liten och vill krypa ihop i ett hörn i rummet och bara gråta otröstligt. Med knäna uppdragna till hakan. Gömma ansiktet i händerna. Blunda. Som om ingenting är på riktigt. Som om ingenting någonsin har hänt. Som att hon aldrig har funnits. Det fungerar nästan. Jag tror att det hjälper. Tills jag öppnar ögonen och ser bilderna på henne igen. Då kommer smärtan som en våg och sköljer över mig på nytt. Och jag kan inte andas. Jag sitter där med öppen mun och… kan. Inte. Andas. Det gör för ont. Som om hela kroppen paralyseras av smärtan och stannar upp. Skriket. Lungorna. Tårarna. Bara mitt hjärta som fortsätter att slå. Jag kan inte förklara. Jag kan inte sätta ord på det. Alla ska veta att jag försöker.
Här hemma står tulpanerna och fäller sina blad. Det liknar konfetti efter ett kalas, och jag låter det ligga. Jag tycker om att gå och plocka ett blad i taget. Omsorgsfullt slänga det i soporna. Det är en vacker påminnelse. En omtanke. En påminnelse om kärlek och stöd. Att så många tänker på oss. Det känns bra. Det får mig att alltid vilja ha tulpaner framme. Bredvid hennes minneslykta. Som en vacker påminnelse, utan smärta. Lila och vitt har blivit hennes färger. Lila och vita tulpaner.

Jag öppnar min mejl och får påminnelser om henne både ifrån försäkringsbolag och ifrån medlemsklubbar såsom Libero. ”Grattis, du är nu en bra bit på vägen!” stod det någonstans. Ett slag i ansiktet. Helt oförberett. Vi hann få brev hem med grattishälsningar från vårdcentral, tandläkare och någon mer också. Det gjorde ont.
Skatteverket skickade hem en anmälan om födelse. Ska man behöva namnge ett dött barn? Jag minns under förlossningen, hur jag vände mig till Nille och sa något i stil med att ”Om någonting skulle gå fel, så vill jag inte behöva namnge ett dött barn. Jag vill att hon ska heta Freja!”
Jag var aldrig rädd under förlossningen. Rädd för att hon skulle fara illa menar jag. Jag kände mig trygg, men var extremt ledsen över att hon inte skulle få stanna kvar i magen längre. För jag visste att det var tidigt. Men jag hade inga tvivel då om att hon inte skulle klara sig. Mitt mål var ju att komma över vecka 23. Nu var jag i vecka 24+5. Det var lugnt. Trodde jag.
När jag sen såg henne första gången efter narkosen brast det för mig. Jag tänkte att hon aldrig skulle klara det. Hon var så liten. Så ömtålig. Jag kunde inte rädda henne. Jag kunde inte göra någonting. Den känslan sliter stora hål i mig. Att se min flicka ligga i kuvösen, utan att kunna göra ett skit. Hon skulle vara i min mage! Bara där kan jag ta hand om henne, rädda henne. Men jag kunde inte göra ett jävla dugg. Som mamma skulle jag göra vad som helst för mina barn. Precis vad som helst! Går det att föreställa sig den maktlöshet man upplever av att se sitt barn dö, utan att kunna göra någonting. Jag skulle gjort vad som helst. Nille skulle gjort vad som helst. Hundra gånger om.

Hela min kropp skriker efter henne. Mina bröst. Min mage. Mina hormoner. Jag har svårt att förstå att jag inte är gravid. Men magen är inte stor längre och huden är som förbytt. Min kropp blir en smärtsam påminnelse om henne. Mitt ärr blir en påminnelse. Hur ska jag få vardagen att återgå när jag känner henne i min kropp varje vaken minut? Jag kan inte koppla bort henne. Stänga av. Kan inte. Vill inte.  

 

 

 

Anteckningar från sjukhuset: 2015-02-09

Anteckningar från sjukhuset: 2015-02-09

”Idag är en sådan dag då jag bara vill ligga och stirra in i väggen. Och jag gör just det. Det tog en timme för mig att samla ihop mig och få kraft att sätta mig upp i sängen och ta mina tabletter. Det tog ytterligare 40 minuter för mig att orka gå iväg till toaletten. Efter det fastnade jag framför spegeln och borstade tänderna i säkert 10 – 15 minuter. Tiden har ingen verkan. Tiden finns inte längre. En timme kändes som en minut, och en minut känns som en timme. Jag kommer inte loss. Det finns ingen mening. Hur överlever man?

Jag äter för att de säger åt mig att äta. Känner smak men det ger mig absolut ingenting. Tar emot och jag får tvinga i mig, litegrann. Har aldrig känt såhär förut. Inget sug, ingen hunger, ingen lust, bara total tomhet.
Duschade igår. Tvättade håret och kroppen. Nille hjälpte mig. Det gav mig absolut ingenting. Inte en endaste känsla av någonting. Jag gjorde det bara för att någon föreslog att jag skulle göra det. För att tillfredsställa någon annan. Samma med maten. Frukost. Lunch. Middag. Jag går inte ut och hämtar brickan. Jag lämnar aldrig rummet. De bär in till mig och de bär ut. Mitt sinne klarar inte av att gå till dagrummet. Det finns spädbarn här. Jag försökte en gång. Tänkte ta en kopp kaffe. Halvvägs fram får jag panik och tvingas vända. Jag lämnar aldrig rummet. Jag ligger eller sitter i min säng och överlever.   

Idag tog de bort agrafferna i magen. Som miljoner små häftstift. Det blir lite fulare ärr, sa dom. De var tvungna att göra ett annorlunda snitt för att få ut henne, sa dom. Därför inga vanliga stygn. Det har läkt jättefint, sa dom. Jag kunde inte brytt mig mindre.
De satte ut all antibiotika idag med. Både intravenöst och de i tablettform. Sammanlagt tre olika sorter. Man ville vara säker. De tror att en lokal infektion i livmodern har gjort att förlossningen satte igång. Mitt CRP var något förhöjt när jag kom in på kvällen den 4 februari. Sen vägrade det att sjunka, varför man satte mig på en till kur. Sen en till.
De berättar att i mitt fall, när man redan fått två fullgångna barn, och när förlossningen startar som den gjorde, så beror det i nästan alla fallen på infektion. Det är ingenting de hade kunnat förhindra eller stoppa. Det är ingenting jag hade kunnat ana, eller gjort annorlunda. Jag mådde bra. Frisk. Ingen feber eller några infektionstecken. Freja mådde också helt bra när hon kom ut. Hennes crp var aldrig förhöjt. Hon hann aldrig bli sjuk. Tack och lov. Vi hade bara otur.
Så de sätter ut all antibiotika. Fastän jag inte gått färdigt mina dagar. De menar att risken för en ny infektion är så låg, endast 3%, att det är värt att ta den. De säger att blödningarna sköljer bort allting väldigt bra. Det gjorde mig lugn. Jag tycker inte om antibiotika.

Freja finns i allting just nu. I min kropp, i mina ärr och i mina tårar. Jag bläddrar framåt i min kalender och ser henne överallt i framtiden. Jag skulle vara hemma med henne, få njuta av mammaledigheten. Pojkarna på dagis. Nu ska jag istället gå och vänta på den dagen då hon skulle födas. Nästan fyra månader fram. Femton orättvisa veckor. Jag ska gå och vänta på dagen då sjukskrivningen tar slut. Vad händer då? Ska jag jobba då? Kan jag jobba då? Min närmsta framtid var planerad och nu är allting kaos. Det stressar mig när jag tänker på det. Jag har ingen kontroll. Jag behöver kontroll för att fungera och må bra. Istället får jag ta en dag i taget. Fokusera på att överleva. Börjat skriva. Ett sätt att återfå kontrollen. En sak i taget. En dag i taget… ”

Jag skulle vilja...

Jag skulle vilja skriva ner allting i ordning, precis som det hände. Dag för dag, timme för timme. Känslor, tankar, läkarsamtal, gråtattacker. Men det är omöjligt för mig. Jag minns bitvis och skriver när jag känner att jag orkar och vill. Det går inte att försöka framtvinga en text bara för att det skulle vara lättare att läsa. Jag gör det för mig. De som vill ta del får göra så. Kanske hjälper det någon, kanske avskräcker det en annan. Jag hoppas bara att för min egen skull må bättre efter jag fått skriva av mig lite. Att även kunna ha minnen nerskrivna och sparade för framtiden är också viktigt för mig, för oss. Man glömmer så snabbt. Man förtränger. Man vrider på sanningen. Gör om den till något som går att hantera. Byter ut ord för att de är lättare att uttala högt. Jag är livrädd för det. Jag vill aldrig glömma. Jag kommer aldrig att glömma. På både gott och ont. Hade jag kunnat hade jag gjort om allting igen. Bara för att få en chans att hinna med. Allting gick så fort. Så förbannat jävla, skitfort gick det. Jag hann inte ens förstå att hon var ute förrän hon redan var död. Tragedi på tragedi. Man bara följde med. Vi hade inget annat val.

Jag skrev en del på sjukhuset. Det blev ett samtal med mig själv. Jag tycker om att läsa texterna. De är inte förvridna på något sätt. Nakna, kalla och ömtåliga. Genom att gå tillbaka och läsa kan jag se att jag går framåt. Fastän det inte syns, märks eller känns så. Dagarna flyter ihop och inatt var det en vecka sedan Freja somnade in på mitt bröst, med de små sköra fingrarna runt Nilles pekfinger. Alldeles lugn och stilla. Till synes helt tillfreds. Hon märkte nog inte ens själv när hon försvann. Hjärtat stannade någonstans mellan kl 5:10 och 5:30, fredag morgon.

Idag känner jag ilska. Jag känner mig lurad. Bestulen. Förbannad. Det är en ny känsla, även om den kommit till uttryck tidigare, så är det annorlunda nu. Ilskan är inte riktad till någon person men den finns ändå där.

Nu känns det svårt att komma vidare. I text.