Finns de inte då så finns de inte alls.

Dagligen får jag känslor och tankar som jag vill få ner i text. Meningar spelas upp i huvudet och jag tänker att ikväll ska jag skriva. Sen blir det ändå inte av. Det tar enorm energi att sörja. Under mina leenden och skratt så vaktar sorgen. Den slukar all min ork och all min överskottsenergi. Jag går på reserver.

Det är tråkigt när kvällen kommer, när barnen har somnat och jag själv är så slut i huvudet att jag bara längtar efter sängen. Kan inte tänka.

Att sörja tar energi.

Energi jag inte har.

Energi jag inte vill ge bort.
Det är viktigt, alltid, oavsett vem man är eller var i livet man står, att tänka på sig själv. Förr gjorde jag ofta saker, fastän jag egentligen inte ville. Ställde upp med diverse olika projekt, umgicks med människor jag kanske inte i hjärtat ville vara med, men för enkelhetens skull och för att inte såra någon annan, så gjorde jag det ändå. Men jag har lärt mig. Idag är jag bättre på att säga ”nej”. På att tacka ”nej”. Bättre på att värdera min egen tid högre än alla andras. Det borde fler göra. Livet är för kort för att göra saker som man inte mår bra utav.  

Vänner ska man värna om. Men man ska inte fortsätta vara vänner bara för att man en gång har varit det. Livet förändras. Relationer utvecklas. Jag är inte samma person idag som för 8 månader sedan. Eller för 5 år sedan. Är du det? Måste man vara vänner ändå?
När Freja dog förändrades allting. Hela vårt liv som vi byggt upp tillsammans raserades. Det har vi sakta försökt att bygga upp igen. För varje dag som går lägger vi en ny bit. Långt ifrån alla bitar passar, så vi ändrar på oss lite till. Tills den passar. Försöker att hitta det som är vårt. I detta nya liv.

Vårt liv.

Ett evigt livspussel utan ramar.

Nya vanor, nya rutiner, nya vänner, nya känslor, nya tankegångar.
En del vänner, de som stod oss närmst, fanns inte där för oss så som vi hade förväntat oss. Medan andra, inte lika nära, tog stora kliv fram och gick rakt in i våra liv.

En naturlig rotation. Det gjorde ändå ont, och gör ännu över vissa personers avståndstagande. Men jag är inte längre arg, mer besviken. Jag kan nästan förstå. Tror jag. Det är inte lätt, och vi alla har våra egna problem, sorger eller brister som vi dras med. Men jag tycker ändå att det är tråkigt. Tråkigt eftersom vi båda trodde och hade vissa förväntningar på folk i vår närhet. När de i samband med Frejas död slutade att höra av sig blev det ytterligare en sorg att bära. 

Vi trodde fel.

Vi är inte ensamma. Så många andra föräldrar i sorg som upplever och beskriver precis samma sak. Förlust av nära vänner. Relationer som går till spillo. Varför? Blir det för jobbigt? Är det så svårt att se sina vänner falla mot avgrunden att man hellre går därifrån än hjälper denne att komma upp? Det. Förstår jag inte.

På ett sätt är det bra nu. Vi vet vilka som är våra vänner, på riktigt. När det kommer till kritan, vad har man vänner till om inte för att få hjälp och stöd i livets svåra stunder? Finns de inte då så finns de inte alls. 

De vänner jag har idag, är enormt starka individer. De har nära till känslor och pratar bara direkt från hjärtat. De har sett mig naken. Mentalt. Fysiskt. Psykiskt. De vänner jag har idag, har sett hur en del av mig dött men hjälpt mig att komma tillbaka. De har dragit i mig, slitit i mig. Tvingat mig att äta. Lagat mat åt mig. De har sett mig ramla ihop. Bryta samman. Sluta andas. Torkat mina tårar. Hällt upp mera vin till mig. Ringt samtal. Pratat för mig och åt mig när jag inte fått fram några ord. Tvättat. Städat. Passat mina pojkar. Skämt bort mig med blommor, gåvor, brev, halsband, armband, ljuslyktor. Lyssnat med stora hjärtan. Kramat mig. Tröstat mig. Vuxit själva. Sett utanför sitt egna och satt mitt välmående före deras eget. Sagt att de älskar mig. Spammat mig med sms. Mejl. Instagram. Lyft upp mig med skämt och kommentarer som de vet att de kan nå ut till mig på. De har visat sig för mig. Tagit plats och funnits där. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket ni betyder för mig. Var och en utav er. Allihop. Ni är fler än ni tror. Ni är så många som har gjort något litet, men som för mig har betytt precis allt.

Det har hänt mycket, så det blir ett långt inlägg. Eller för att jag kanske idag har ork att skriva. Jag vet inte. Jag är bara glad som får skriva av mig.

Förra veckan åkte vi till minneslunden. Farfar passade barnen. Det var befriande att få komma ut dit. Vi har inte varit där sen vi fick brevet om att vår dotter nu låg i marken. Det har inte gått. Jag har inte velat. Jag saknar henne inte mer eller mindre för det. Men förra veckan kände jag att det var dags. Att jag var redo och framförallt att jag ville dit.
Det var kallt ute, men inget regn och ingen blåst. Jag kände på något sätt frid, även om jag grät direkt ur hjärtat. Jag tittade ut över minneslunden, såg träden och tänkte att hon, vår älskade dotter, är en del av dom. Att hon finns i gräset, i luften jag andas, i fåglarna som kvittrar. Hon är inte instängd i någon kista, hon är här. Här ute bland allt annat som växer. Jag tror på det så hårt att det känns en aning lugnande i bröstet. Även om jag förbannar livet över att jag inte får ha henne hos mig. Fysiskt.
Stryka hennes panna.
Pussa hennes små kinder. Hålla hennes händer i mina.

 

 

Vi har även varit en runda på förlossningen i Malmö. Av ren slump mötte vi barnmorskan som var med under Frejas förlossning. Hon mindes mig och hon mindes Freja. Hon berättade att det var hon som hade tagit emot vår dotter när hon föddes med akut snitt, vilket jag inte visste om. Jag grät av både sorg och tacksamhet mot henne.
Sedan fick jag se tavlan. Tavlan där alla nyfödda barn märks upp med en nål. Rosa för flickor och blå för pojkar. En översikt över hela året.
Den 4 februari i år föddes det 3 flickor i Malmö. En av dom var Freja. Vår lilla flicka. En rosa nål som symbol för hennes födelse. Ett tecken på liv.
Vackert.
Sorgligt.
Omtumlande. 
Gabriella, barnmorskan, kramade oss, lyssnade, skrattade och grät. Bara vetskapen om att hon, denna människa framför mig, fått bära och hålla i min dotter kändes överväldigande.
Jag är så tacksam mot henne för att hon gjorde minnet av Frejas födelse till en positiv upplevelse för mig, även om allting gick åt helvete sen… 

Skriket inom mig.

Helt plötsligt går jag från en bra period till en dålig igen. Bara sådär. Pang. Bom. Ingen händelse eller kommentar som har utlöst det. Det bara vänder och går neråt. Sen befinner jag mig där nere, som ett bottenskrap i en värld utan färger och nyanser. Likgiltighet, sorg och uppgivenhet avlöser varandra. Ibland går de hand i hand också. Knuffas och förenas. Då och då sluter de följe med paniken. Då blir det riktigt jobbigt. Det är då det blir svart och det är då jag inte längre vill leva. Det är då de värsta tankarna kommer, de som ger mig så fruktansvärt dåligt samvete. Mår illa bara jag tänker tanken, samtidigt kan jag inte blunda för något. Jag tillåter alla känslor oavsett vilka de är. Och jag vägrar hålla tyst.
Jag är inte tyst.
Jag berättar inte allt för alla, men jag berättar allt ändå. Allt som finns. Jag delar ut små portioner till olika personer, som om mina vänner vore ett stort smörgåsbord. Där jag vet vem jag kan vända mig till beträffande de olika känslorna och tankarna. Jag kan inte vara tyst.

Det är farligt att vara tyst.
Det går några dagar, en vecka eller kanske två. Sen vänder det på en dag igen. Och helt plötsligt blir det lite bättre än vad det nyss var. Inte bra, men bättre. Det kan aldrig bli bra igen. Bra, som i att Freja hade levt. Men det behöver inte vara åt helvete hela tiden.

Sådär, håller det på. 

Nu är det dags igen. Det kom smygandes i helgen. Jag kände det, försökte att blockera, härda ut en dag till, fastän jag visste att jag snart skulle falla. Igen. Det går inte att stå emot, det blir lättare om jag bara följer med.
Det känns som att de bra perioderna grundar sig i förnekelse. Som att jag faktiskt lyckas stänga ner vissa uppenbara sanningar, blunda för dom, bara för att få lov att leva lite också. 

(Det har aldrig hänt mig. Det är inte på riktigt.) 

Jag känner ytterst lite under de bra perioderna. Jag skrattar, jag ler, jag gråter, jag blir arg eller irriterad, men bara för att i efterhand få en känsla av att allt är på låtsas. Att allting känns fel. Så falskt. Var är de genuint äkta känslorna någonstans? Varför kan jag inte skratta med mitt hjärta? Le med hjärtat? Vara arg på riktigt? Det är ungefär då mitt psyke inte orkar med att leka "vardagsliv" längre och insikten börjar komma fram i ljuset igen. Bra period slut. Verkligheten kommer ifatt mig. Hjärtat börjar blöda och jag hör min själ sitta fast i ett ändlöst skrik. Skriket från mina lungor. Från den djupaste punkten inom mig. Skriket från när hon dog.
Vågor.
... om bara Freja hade levt. Igår var det 8 månader sedan hon föddes. Imorgon är det 8 månader sedan hon dog.