Att mata Loke!

Loke skriker. Han är hungrig. Jag förbereder flaskan till honom samtidigt som han skriker sig hes i babysittern. Aldrig kan han bli hungrig sådär i lagom hastighet, utan självklart kommer hungern i hundranittio utan förvarning. Jag kan inte heller blanda mjölken med honom på armen, så han får helt enkelt ligga och skrika tills jag är färdig. Det är ganska tufft! Han håller på i princip som om han är döende. Det är otroligt frustrerande att lyssna på. Känslorna brottas inom mig och jag får försöka övertala hjärnan att ”det inte är någon fara”. Jag vet ju att han tystnar så fort jag lyfter upp honom.
Viking leker snällt på sitt rum så jag sätter mig i köket och börjar mata lilleplutten.
Lugn och ro.
Tystnad.
I ungefär tjugo sekunder…
Viking kommer inkörandes på sin bil. Smäller rakt in i köksskåpen. Han hoppar av, gör ett gorillavrål och springer sedan iväg. Han kommer snart tillbaka med katternas leksakshus i kartong och kastar det på golvet. Jag försöker, så pedagogiskt jag bara kan, förklara för honom ännu en gång att man ”inte” får kasta saker. Han sätter sig då på bilen igen och börjar ”krocka” med kartonghuset tills det är totaltmosat mellan hans bil och diskmaskinen. Det haglar tillsägelser ur munnen på mig utan effekt. Han testar mig. Slutar köra för ett par sekunder för att sedan långsamt rulla fram med bilen över kartongspillrorna. Samtidigt ler han ett busigt leende. Inombords svär jag åt honom till förbannelse. Jag ryter till en sista gång vilket får honom att demonstrativt kasta bilen ifrån sig och gå därifrån. Han har nu hämtat legolådan från sitt rum. Farligt! Jag börjar svettas där jag sitter med Loke i famnen, helt handlingsförlamad. Men Loke förblir lugn och reagerar inte alls när Viking tömmer ut fem miljarder legobitar över hela köksgolvet. Jag suckar. Och ger upp. Det är inte lönt. Jag får städa senare.
Det är fantastiskt att beskåda hur EN unge kan göra så mycket kaos omkring sig på bara 5 minuter. Loke brukar äta i åtminstone en kvart, vilket innebär att Viking har ytterligare minst 10 minuter på sig att leka anarki.
När Loke senare har ätit upp har jag i alla fall en arm ledig och kan leda bort Viking från katastrofer. Köket är en sådan zon nu. Suck! Jag slänger ett hastigt öga på adventsljusstaken som jag pysslat ihop och som står på köksbordet, till min lättnad fortfarande helt orörd. Den är fin, men det ser helt galet ut. Den passar inte alls in i vårt stökiga kök! Ser totalt felplacerad ut. Men den gör mig glad och den får mig att orka plocka upp all skit på golvet igen. För jag vill ju att det ska vara fint omkring mig. Jag vill inte trampa på nappar, halka i smörgåsar eller gräva mig fram till kastrullerna för att det finns en barrikad av leksaksbilar framför skåpet. Så jag städar och efter ungefär tio minuter ser köket ut som vanligt igen. Drar en lättnadens suck och tänder stjärnan i fönstret.
Som pricken över i.
Nöjd.
Sen går jag in i vardagsrummet… Och det börjar om igen.

Älskade lilla Skywalker!

Idag är Loke en månad gammal. Galet vad tiden har gått fort. Känns nästan som om det var igår vi åkte in till förlossningen. Förlossningen ja... den gick hur bra som helst. Smärta från helvetet såklart men tack och lov i bara drygt fem timmar, räknat från första värken till att han var ute. Det är annat jämfört med Vikings förlossning som tog 38 timmar, men det är en annan historia.

Första värken fick jag på fredagsmorgonen kl 03.15. Det gjorde ont men gick att bita sig igenom. Jag gick upp och gick in på toaletten för att inte väcka Nille. Jag var lite osäker på om det verkligen var dags, eller så var jag bara förvirrad över smärtan som kommit sådär mitt i natten när jag sov. Jag hade ju inte räknat med att få bebis förrän veckan efter, jag hade massor att sy och fixa innan dess. Lagom förvirrad och smärtpåverkad började jag googla efter hur täta värkarna skulle vara samt hur man skulle andas genom värkarna. Allt sådant hade jag plötsligt totalt glömt bort. Efter kanske en halvtimme - trekvart smög jag tillbaka in i sovrummet. Värkarna kom dock ganska tätt och började göra mer och mer ont. När det hade gått ungefär 1,5 timme från att jag vaknat första gången, gjorde det så ont att det var svårt att ligga tyst kvar i sängen. Nille vaknade av mitt flåsande och frågade om det var dags. Vi ringde sedan in till förlossningen i Lund där vi fick prata med en okänslig och naiv barnmorska som hette Eva. Idiot-Eva, henne satt jag senare och svor över i bilen när jag hade som mest ont. Idiot-Eva ville att vi skulle vänta, fastän värkarna var täta med ungefär 3 minuter, ibland mindre. Nille fick förklara att vi hade en förlossningsplan utfärdad av Dr Molin och att vi skulle åka in i tidigt skede, även om jag bara haft värkar i två timmar. Vi kom i alla fall överens med henne om att få komma in kl 7.00. Tanken var nämligen att hinna lämna Viking på dagis och de öppnar först 6.30. Så fick det bli, men Idiot-Eva tryckte på att vi måste ringa innan vi kör för som hon beskrev det "just nu har vi plats för dig, men läget kan förändras snabbt och vi vet inte hur det ser ut kl 7." Åh, din dumma kossa, hur fan tror du mitt "läge" ser ut klockan 7 då? Det kommer också att förändras fattar du väl, jag ska föda barn oavsett om ni har plats eller ej! Detta sa jag aldrig till henne, det var bara Nille som fick höra mig gnälla över denna "Eva", som inte ens sa åt mig att ta en alvedon (som annars alltid är lösningen på allt). Jag hann få ordentligt mycket mer ont innan vi ens hade lämnat lägenheten. Det kändes som en kamp mot klockan. Kan inte dagis öppna snart! Nille packade ihop det sista till bb-väskan samt en liten väska med saker till Viking som skulle få övernatta hos farfar. Vid detta laget låg jag bokstavligen och skrek i sängen. Det gick inte att stå emot och bara andas på. Så fort en värk var över kom en ny och jag fick inget andrum. Så fort jag rörde mig fick jag en värk. Jag gick knappt att kommunicera med utan stängde in mig själv när det gjorde som mest ont. På något sätt lyckades jag ta mig själv ner till bilen och sedan bar det iväg. Viking var nog lite förvånad över att höra hur jag vrålade emellanåt. Men han var i alla fall inte rädd utan i så fall mer nyfiken. Nille ringde till förlossningen för att tala om att vi var på väg och då verkade de förstå att det var bråttom. Viking lämnades av på dagis där även farfar mötte upp för en blixtsnabb genomgång och överlåtande av Vikings saker. Nille körde i ilfart mot Lund. Det enda jag hade i tankarna var lustgas. Så fort vi kommer fram får jag lustgas och då slipper jag ha såhär ont, tänkte jag. Nille kom plötsligt på att han inte visste vad jag ville ha för smärtstillande och att det var viktigt för honom att veta detta så att han kunde stötta mig. Jag slog bort hans välvilja med att det är för sent nu, jag kommer inte få något annat än lustgas. Han svor lite över trafiken och själv kräkte jag galla i en willyspåse. Denna smärta!! Jag minns såhär i efterhand att jag ville dö. När jag satt där i bilen och smärtan bara ökade i styrka så tänkte jag att den snart skulle döda mig. Jag hann även ångra mig att jag blivit gravid över huvudtaget. Jag vill inte mer! Lite sent påtänkt kanske, haha...
När vi var 10 minuter ifrån Lund kände jag hur jag ofrivilligt ville krysta. Ungefär som om man är ordentligt bajsnödig. Då började jag få lite smått panik. Tänk om vi inte hinner fram? Nille försökte lugna mig och bad mig att vänta. Vänta (!) ?? "Han kommer NU, jag kan inte vänta!!" skrek jag. Nille svor över trafiken igen och jag är glad över att jag inte kunde se hastighetsmätaren, för hade jag gjort det hade jag säkert bett honom att sakta ner. Till och med i förlossningsarbete hade jag påpekat hans bilkörning. Stackars honom.
Nille fick parkera precis utanför ingången på ambulansparkeringen och tillsammans tog vi oss in. En undersköterska mötte oss och lyckades få in mig på ett rum. Jag hann inte uppfatta någonting förrän jag redan låg i sängen med lustgasen inkopplad. Då hade jag fått nya kläder och barnmorskan hade snabbt varit inne och känt att jag var öppen 7cm. Klockan var 7.15. Barnmorskan visade sig ha varit med under Vikings förlossning också. Hon var den första att ta emot oss då, men blev snuvad på förlossningen eftersom det hann bli tre personalbyten innan han kom ut. Jag tyckte om henne och jag var glad över att det var hon även denna gången. Fina Noraj. Nille smet ut snabbt för att flytta bilen och när han kom tillbaka så frågade Noraj vilken tid jag ville föda. Klockan var då 7.45. Nille sa klockan 8.00 och 15 minuter senare, alltså prick klockan 8,00 föddes Loke, 3960g och 52cm och alldeles frisk och perfekt! Nille fick klippa navelsträngen denna gången.
Jag fick en 2:a grads bristning och blev sydd både utvändigt och invändigt. Fosterhinnorna kom ut med moderkakan men var ofullständiga så jag fick Metergin tabletter för att vara säker på att allting skulle komma ut så småningom. De tabletterna gjorde att jag hade svåra mensliknande smärtor under de följande tre dagarna. Tur att man hade en snäll och go liten bebis att snusa på i alla fall.

 

Första två veckorna var alldeles underbara. Vi levde i en riktig bubbla. En sådan kärleksbubbla som jag aldrig fick uppleva med Viking. Loke sov som en stock hela dagarna. Jag tvingade tillslut Nille att googla på övertrötta barn för jag blev orolig över att det var något fel på honom. Bvc lugnade med att nöjda spädbarn gör inget annat än äter, sover och växer, så vi var lyckligt lottade med andra ord. Sedan blev Loke ordentligt förkyld med hosta och vi blev tillslut inlagda med honom för att ha honom under uppsikt. Hostan gjorde det svårt för honom att andas emellanåt. Men han fixade hostattackerna själv och vår oro förblev obekräftad tack och lov. Han är fortfarande hostig och rosslig men verkar för övrigt må fint. För han äter, sover och växer. Precis som han ska. 

 

Blöjor vs Hyran.

Man vet att man är småbarnsförälder när badkaret plötsligt förvandlats till tvättkorg och köksbänken belamrats av fem miljoner nappar, nappflaskor och tvättlappar. Samtidigt utgör blöjor den största månatliga utgiften näst efter hyran. Man kan även se en kraftig ökning utav antalet smutsiga kaffekoppar vilket förklaras ganska enkelt med att kaffet ersatt några utav dagens måltider. Lunch, vad är det för något? När det är mer intressant att prata bebisbajs vid matbordet än att fråga sin sambo hur han haft det på jobbet, vet man också att man lever småbarnsliv. Men det är underbart och det bekommer mig inte längre. Däremot var det inte lika kul när dagispersonalen frågade vad som hänt med mina ögon och jag slätade över det med en ögoninflammation, fastän den egentliga orsaken är sömnbrist. Då gillade jag pappas kommentar bättre. "Lova, du får lägga ner kokainet nu, för fan!!" sagt med glimten i ögat. Konstigt nog känner jag mig inte så trött längre. Kanske beror det på att jag skalat av en hel del av alla "måsten" och numera bara försöker "vara". På så sätt omvandlas varje ärende som jag hinner med att göra till något positivt. Mitt råd till mig själv, och även till andra nyblivna föräldrar, är därför att sänka kraven och alla måsten. Det kommer en tid då det kommer styra ens liv igen oavsett, så varför inte njuta av att man nu med all rätt kan skita i de vardagliga förpliktelserna.

Vikings fleecekläder är äntligen klara, dock hann jag inte med någon livebild för de fick följa med till dagis direkt imorse. Hann även klart med en verktygsbody som legat halvfärdig ett tag. Nu längtar jag bara till Loke blir lite större så att han kan använda den och de andra kläderna jag sytt åt honom. Känns knappt lönt att sy i storlek 56 eftersom de växer så fort i början. Bodyn är därför i storlek 62.

 

Tröstköp!

Ååh, jag vill! Jag vill skriva hela tiden, men får nästan aldrig tid eller ro till att sätta mig ner och börja knappra på tangenterna. Istället samlas alla tankar och händelser som jag tänkt dela med mig av på hög, och när jag nu fått tillfälle att ventilera så minns jag förstås ingenting av det jag tänkt berätta. För övrigt så minns jag inte alls mycket nuförtiden. Glömmer saker titt som tätt. Det är väl normalt när man nyss fått barn, kallas väl gravidhjärna, men jag kan nog tycka att det börjar bli lite väl jobbigt nu. Jag som brukar ha koll på allting. Har kontrollbehov, skriver listor och planerar in i minsta detalj. Nu vet jag inte ens vad vi har i kylskåpet om någon skulle fråga. När är nästa möte på bvc? Vad gjorde vi igår? Vad gör vi imorgon? Planerade sociala möten suddas bort lika snabbt som jag skrivit in dem i kalendern. Skrämmande.
Tiden då! Ja, vart fan är tiden? Vi är ovänner för tillfället och har varit det ett tag. Det är förståeligt att man inte hinner saker när man får barn, inte som man brukat göra i alla fall. Men jag kan ändå inte låta bli att sörja att min stora hobby och terapi, att sy, fått halka ner på prioriteringslistan. Om kvällarna finns det tid men då finns det inte ork. Så egentligen är det kanske inte tiden som jag ska gnälla över utan mer min mentala förmåga att orka ta tag i saker. Jag hade helt ärligt förväntat mig mer utav mig själv. Jag hade blint räknat med att hinna med en och annan beställning i veckan, samt ett par projekt åt barnen ovanpå det, men icke! Viking behöver tex fleecekläder till dagis då de har utomhusvila, och hans kläder har jag jobbat på i snart två veckor nu. Känns inte ok! En fin vän tröstade mig och försäkrade mig om att tiden kommer och jag tror på henne. Åter igen är det nog jag själv som måste sluta stressa och tona ner den inre press som jag sätter på mig själv. För i ärlighetens namn är det rätt skönt att inte göra någonting ibland. Dock tampas jag med det dåliga samvetet över allt jag lovat folk att jag ska hinna med och som jag nu börjat inse att jag inte kommer klara av. Förlåt.
Jag tröstar mig med lite tygköp och löftet om att jag kommer igen, det brukar alltid kännas bättre då.