Mitt liv har länge känts som en grå dimma med inslag av små strimmor av
färg. De skiftar mellan tex rosa, gult, rött och grönt. Färger som för
mig betecknas med olika sinnesstämningar. Hoppet är ljust, och hopp med
livslust känns gult. Orange är för mig lika med stress. Det rosa och röda känns
egocentrisk och kärleksfullt och flyter ihop i levande nyanser. I huvudet skär det sig aldrig utan symboliserar bara relationer, kärlek, värme och lyftandet av mig som
egen person. Grönt är som rimmet, skönt, men känns egentligen för mig
ganska så neutralt. Varken eller liksom. En ganska tråkig känsla som jag
inte trivs med att leva i. Färger kan för mig förmedla en känsla, ett
humör, en närvaro. För mig. För mig är alla färger bättre än grått.
Jag saknar Freja. Jag tror ibland än idag, 2,5år senare, att det aldrig
har hänt. Det är alltså än idag så ofattbart att föreställa sig att hon
är död, så jag nästan får påminna mig själv. Det är så
surrealistiskt och overkligt att det inte borde få vara sant. Det är
smärtsamt och plågande, som ett evigt skrapsår i hjärtat. Ett sår som
aldrig någonsin kommer att läka. Likt en sjukdom, är sorgen. En kronisk
och obehandlad sjukdom. För alltid. För evigt. För evigt är längre än vad jag kan föreställa mig att orka överleva.
Emellanåt får jag uppfattningen av att många av mina vänner eller
bekanta känner mig bättre än vad jag själv gör. Jag vet knappt längre
vem jag är. Vilka som är mina drömmar. Jag tror inte ens att jag har
några mål i livet? Allt jag vet är känslor. Bra och dåliga sådana, och
bra och dåliga dagar. Sysslor eller aktiviteter som ger mig glädje,
lugn, lust, adrenalin eller ro. De är dessa jag lever efter.
Kortsiktigt. Utan mål. Utan en plan. Bara en dag i taget. En bra dag eller en dålig.
Bloggen har varit mitt sätt att bearbeta, få ur mig allting. Som ett klotterplank som bara får ta emot och där alla som vill kan läsa. Som att hänga upp min nakna kropp på en duk för allmän beskådning. Det är ok. Det är självvalt. Mitt blottande har räddat mig från att tro att jag hållit på att bli galen. Det har räddat mig från ensamheten.
Jag hade ingen direkt anledning till att skriva idag, orden bara började flyta ihop inom mig och jag kände starkt behov av att få yttra dom i meningar. Låt bli så också.
Vi flyttar om drygt 5 veckor. Det är ingen tid alls, samtidigt är det faktiskt fem hela veckor, vilket är ganska lång tid också. Jag försöker att hålla ihop. Mina tankar rusar från höger till vänster dagligen, och jag får känslan av att jag tappat fotfästet alltför ofta. Vad har vi gett oss in på? Varför?
Jag är orolig, nervös, rädd och ledsen. På samma gång är jag glad, hoppfull och lättad. Tiden är rätt för oss nu. Tiden är rätt. Även om vi själva inte är helt redo. Vi kan aldrig veta med säkerhet förrän vi tagit steget och gjort det. Detta blir vårt äventyr och vi är villiga att ge det en chans.
Både jag och Nille är eniga, och rädda, och osäkra. Men innan sommaren sa han till mig, att det nog kan bli skönt att få börja om. Flytta till ett hus utan vår historia. Bo i ett hus där inte alla minnen med Freja är etsade fast i väggar, golv, renoveringar och rum. Jag förstod inte riktigt vad han menade då förrän just idag. Det var en fin kollega som bekräftade mig. Som påminde mig om att vi har våra olika sätt att bearbeta förluster. Att just Nilles sätt uttryckte sig i att han gick loss med slägga, hammare, spik och murbruk. Att hans sorg på så sätt finns överallt i detta huset. I hans arbete här. Jag har aldrig sett det på det viset innan. Att det kan vara till en belastning för honom. Mitt eget agerande var totalt utelämnade, blottandet av känslor och uppgivenhet. Det är inte knutet till något specifikt, mer än trädgården. Och det är ju lite en av anledningarna till flytten. Trädgården. Den natur som visat sig få mig till ro och avslappning. Den är ju inte heller konstant och den flyttar vi således närmre. För Freja finns överallt. I gräset, i luften vi andas och i träden som växer. I jorden.
Bortsett från mina tankar och känslostormar så flyter vardagen på. Viking har börjat förskoleklass och Loke är tillbaka på dagis. Ibland åtminstone. Han trivs med att vara hemma med mig och i och med att flytten börjar närma sig, så känner jag inget behov av att truga med att han ska gå dit. Balder är 10 månader nu och utvecklas på sitt sätt. Han är fortfarande en drömbebis, även om jag har sömnlösa nätter ett par gånger i veckan. Han äter allt, då menar jag verkligen allt! Mat, dammråttor, monsterablad, kattsand, toalettborstar och grytunderlägg, så det gäller att se upp. Han väger nu 11,6kg och bidrar till en del av mina växande biceps samt min ryggvärk och sneda kropp. Jag känner mig rätt grym på det där med att bära barn på höften måste jag säga.
Idag var skolan stängd och jag och barnen tog en tur till mitt jobb och fikade med kollegorna samt fyllde i lite nya papper angående min föräldraledighet. Det var mysigt. Efter jobb körde vi förbi Malmö Airsoft då jag behövde köpa en ny killflash till mitt T1 sikte. Mitt nuvarande hade i princip smulats sönder av skott. Till helgen blir det "battle of teams 2" spel på Borrby banan och jag vill kunna använda siktet då. Viktor i butiken lät pojkarna plocka "pärlor" i deras verkstad och ljuden som de gav ifrån sig var snarlikt förtjusningen när tomten kommer på julafton.
Balder har precis sovit i en hel timme, vilket endast händer få, få gånger. Kanske han tog detta tillfället i akt för han kände hur mycket hans mamma behövde få skriva av sig? Viking har under tiden lillebror sovit försökt att skapa en tändsticksask med hjälp av tejp och en pizzakartong. Han är måttligt besviken av att det inte tar fyr medans han drar små blomsterpinnar mot plasten/tejpen. Loke har suttit djupt försjunken i ipaden och ja, det var faktiskt väldigt skönt, för jag är en sådan mamma som gärna tar till film eller musik för att få en lugn stund ibland.
Ikväll väntar middag på restaurang med två fina, gamla väninnor och glädjekontot lär fyllas på igen. Ha en fin vecka!
