Ångesttankar och dåligt samvete tynger min vardag nu. Varje kväll tänker jag att morgondagen ska bli en bättre dag. För då ska jag inte skrika på barnen. Då ska jag leka mer med dom, pyssla eller bygga lego tillsammans. Imorgon ska jag vara mer kreativ. Vara en bättre förälder. En bättre vän. En bättre människa. Vara mer tidseffektiv och få gjort några utav punkterna på min "att göra" lista.
Varje morgon ser ungefär likadan ut ändå. Ingen förändring sker. Det är kaffekoppen, som Nille sätter in till mig innan han drar till jobbet, som får mig att gå upp. Jag har ingen lust till någonting. Ingen energi. Jag har inte ens spelat airsoft de senaste veckorna. Ingen vilja, fastän jag vet att det förmodligen hade lyft mig. Jag älskar ju det.
Det är som om psyket säger nej, som om jag straffar mig själv. Du förtjänar inte det ena eller det andra. En ond spiral. Tankarna kommer när jag är själv. I handling är jag trögstartad och får svårt att sätta igång. Jag behöver en knuff.
Jag får extremt dåligt samvete över att jag aldrig hör av mig till folk. Att jag är så dålig på att skriva och fråga hur en annan mår. Jag gör det i huvudet för att samtidigt tyngas ner av att jag borde höra av mig till den personen och den personen också, och plötsligt är det för mig övermäktigt och slutar upp med att jag inte gör något av det alls. Samvetet växer som en mörk skugga och minsta uppgift blir en stor ansträngning. Så ska det ju inte vara. Det är jag medveten om. Såhär brukar jag inte vara heller.
Det går inte att skylla på tidsbrist. Där finns mer tid på dygnet än så. Tröttheten är dock svår att bota med sömn.
Jag vill säga förlåt till mina vänner. För att jag är en sämre vän än vad de förtjänar. Alla går vi igenom kriser och problem där vi måste kämpa oss upp på fötter. Jag tror ju egentligen inte heller att jag på något sätt är unik. Eller ensam för den delen. Alla människor har nog någon gång perioder av melankoli som grundar sig i diverse olika sorger eller problem. Den enskilda individens sorg är alltid den största för honom eller henne oavsett någon annans. Det går således aldrig att mäta vem som har det värst eller vem som det är mest synd om. Vi försöker alla så bra vi kan. Vi kämpar. Min kris och sorg är min dotter. Och min period är nu. Ändå önskar jag inget hellre än att finnas där för er såsom ni alltid funnits där för mig. Vet med er att jag försöker. Att jag också kämpar precis som ni gör. Även bakom era leende ögon finns det tårar. Jag vet det och jag är ledsen för det. Jag tänker på er. ❤️
Varje morgon ser ungefär likadan ut ändå. Ingen förändring sker. Det är kaffekoppen, som Nille sätter in till mig innan han drar till jobbet, som får mig att gå upp. Jag har ingen lust till någonting. Ingen energi. Jag har inte ens spelat airsoft de senaste veckorna. Ingen vilja, fastän jag vet att det förmodligen hade lyft mig. Jag älskar ju det.
Det är som om psyket säger nej, som om jag straffar mig själv. Du förtjänar inte det ena eller det andra. En ond spiral. Tankarna kommer när jag är själv. I handling är jag trögstartad och får svårt att sätta igång. Jag behöver en knuff.
Jag får extremt dåligt samvete över att jag aldrig hör av mig till folk. Att jag är så dålig på att skriva och fråga hur en annan mår. Jag gör det i huvudet för att samtidigt tyngas ner av att jag borde höra av mig till den personen och den personen också, och plötsligt är det för mig övermäktigt och slutar upp med att jag inte gör något av det alls. Samvetet växer som en mörk skugga och minsta uppgift blir en stor ansträngning. Så ska det ju inte vara. Det är jag medveten om. Såhär brukar jag inte vara heller.
Det går inte att skylla på tidsbrist. Där finns mer tid på dygnet än så. Tröttheten är dock svår att bota med sömn.
Jag vill säga förlåt till mina vänner. För att jag är en sämre vän än vad de förtjänar. Alla går vi igenom kriser och problem där vi måste kämpa oss upp på fötter. Jag tror ju egentligen inte heller att jag på något sätt är unik. Eller ensam för den delen. Alla människor har nog någon gång perioder av melankoli som grundar sig i diverse olika sorger eller problem. Den enskilda individens sorg är alltid den största för honom eller henne oavsett någon annans. Det går således aldrig att mäta vem som har det värst eller vem som det är mest synd om. Vi försöker alla så bra vi kan. Vi kämpar. Min kris och sorg är min dotter. Och min period är nu. Ändå önskar jag inget hellre än att finnas där för er såsom ni alltid funnits där för mig. Vet med er att jag försöker. Att jag också kämpar precis som ni gör. Även bakom era leende ögon finns det tårar. Jag vet det och jag är ledsen för det. Jag tänker på er. ❤️
Jag har god lust att stänga ner bloggen. Att stänga ner hela Nivilo. Jag har knappt ork att sy längre fastän huvudet kryllar av tänkbara idéer. Jag tjatar på barnen om hur viktigt det är att äta, när de tramsar vid matbordet, ändå gör jag det knappt själv. Jag häller i mig kaffe. Jag har ingen hunger efter frukost eller lunch. Hur kan man förespråka något, vara en förebild för barnen utan att själv göra så eller "vara" det?
Snön yr ute. Det är kallt inne på sina ställen. Varje kväll tänder vi ljus och en brasa. Det värmer så mycket mer mentalt än något annat. Jag försöker ännu vänja mig vid lugnet.
