Syskonvagn!

Var en runda ut på Ikea med finaste E idag. Köpte två dörrar till en billy bokhylla som vi ska hämta ikväll från en blocketsäljare. Det ska bli knytets nya förvaring/garderob. Känns otroligt skönt att ha fixat något så litet som en bokhylla. Ikväll kommer jag kunna sätta in lite kläder, små blöjor och dylikt i den. Få boa lite och samtidigt få lite mer ordning här hemma.
Lade även upp en blocketannons själv på katternas klösträd. Vi är i stort behov av plats och eftersom katterna ändå mest ligger i vår säng (eller under den) så känns det smått onödigt med en sådan stor möbel just nu. Vi tummar redan på bekvämligheten som det är. Vi gav nästan 2000kr för den som ny men nu vill vi mest ha en symbolisk summa för den. Klicka här om ni vill se klösträdet.

Vi svängde inom Barnens Hus efter Ikea också. Jag ville visa en vagn som jag spanat in och som jag vill köpa. Dock finns den bara i antingen svart eller lila. Det är lika fint vilket som men jag kan ju såklart inte bestämma mig. Vad tycker ni?

Vagnen är en Carena som är ett budgetmärke från Brio. Modellen är ny för i år och heter Double Swing Eo2 (2013). Fördelarna med denna och den tidigare modellen som finns ute är bland annat att denna har ett knäledschassi. Det går med andra ord att vinkla handtaget vilket är ett stort krav för oss då jag och Nille är så olika långa. De andra vagnarna hade jag inget bra grepp om alls och det såg riktigt dumt ut när "lilla" jag stod och slet bakom vagnen med händerna nästan uppe i huvudhöjd. Hm... nej, det funkade inte alls. En annan fördel är att suffletterna går att dra ner extra långt. Det är bra mot både vind, kyld, sol och värme. Om barnen sover i vagnen vill jag gärna, för deras skull., dra ner suffletten så att det täcker ordentligt. Jag inbillar mig att de sover mer ostört då... men jag vet inte.
Andra fördelar, men som även finns på den tidigare modellen, är hjulen som är stora och fungerar utmärkt i terräng. Den är även väldigt lättkörd då de främre hjulen är svängbara, men även går att låsa. Två stora separata korgar finns undertill och bumperbågarna går att plocka bort om man vill det. Det känns väldigt bra att ha kommit fram till vilken syskonvagn vi vill ha. Nu ska vi bara spara ihop lite pengar också, haha.

Selektiva minnen!

Idag åkte vi för att hälsa på morfar på minneslunden. Jag har velat det ett tag nu men har haft svårt att få till tid och utrymme för en sådan utflykt. Jag ville inte åka dit utan Nille. Nu blev det i alla fall av och det kändes oerhört bra för själen. Pratade med honom på mitt egna sätt och berättade hur mycket jag saknar honom. Jag vill tro att han hör mig. Platsen känns åtminstone väldigt rofylld, lugn och harmonisk. En plats full av kärlek och förståelse för livets rundgång. Minnesmonumentet var omringat av fantastiska blommor i alla möjliga färger. Så vackert alltihop. Viking sprang runt i gräset och busade. Nille höll mig i handen. Jag var glad att han följde med, jag var glad att både han och Viking var med mig. Vi saknar honom alla tre.
Morfar var den första jag pratade i telefon med efter förlossningen, om man bortser från min mamma. Jag minns det samtalet väldigt tydligt. Det är konstigt eftersom så mycket annat från den tiden är suddigt. Men att få höra hans röst då betydde i alla fall väldigt mycket för mig. Jag minns situationen runt omkring. Hur vi satt i patienthotellets restaurang och åt någon slags julbuffé. Jag hade Nilles gråa mjukisbyxor på mig och håret hängde trassligt och otvättat över mina axlar. Blek var jag också och jag hade inte sminkat mig på flera dagar. Viking, som inte hade något namn, låg ihoprullad i sjukhusets filt i en sådan plastvagn med hjul. Han sov och sade inte ett ljud under hela middagen. Jag minns att jag inte tyckte speciellt mycket om maten. Jag minns hur ont det gjorde när jag rörde mig och hur jag förflyttade mig i slowmotion. Jag har även minnesbilder ifrån de äldre gubbarna som satt bredvid oss. De var ett gäng som alla drabbats av cancer i struphuvudet och de pratade därför väldigt lustigt. Konstiga minnen. Om de är helt sanna kan jag egentligen inte garantera. Det var en väldigt jobbig tid där i början. Dimmigt. Men i mitt huvud framstår vissa minnen som väldigt tydliga. Andra händelser minns jag överhuvudtaget inte alls. Det är lustigt vad hjärnan väljer att komma ihåg och vad som får lov att falla i glömska. Selektiva minnen. Just detta minnet håller jag nära hjärtat. Jag kan plocka fram det när jag vill glädjas, men också när jag är som mest sorgsen. Väldigt mycket blandade känslor. Kanske är det därför som jag minns det så väl? Jag vill i alla fall aldrig glömma bort det.

Återuppväck lusten!

Jag sydde en mössa i dubbel jersey för någon vecka sedan. Fick ett plötsligt infall och mådde relativt bra just då så jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Det var i samband med att värmen anföll oss från ingenstans och dagis efterlyste lite svalare huvudbonader. Jag valde snabbt och utan att lägga någon större vikt på tygval då jag inte hade några direkta förväntningar. Det blev ett skogstyg som jag tycker passar bra nu framåt vår/sommar.
Resultatet blev bra och det gick förvånansvärt snabbt också. Kände mig glad och stolt över denna förhållandevis lilla prestation. Kändes som om jag precis lyckats bräcka upp en hårt kilad dörr och fått en liten glimt från andra sidan. Sedan dess har jag börjat "skapa" kläder, filtar och andra projekt i fantasin igen. Ännu är det bara små surrande bilder i huvudet, men kanske börjar jag lossa på den psykiska spärr jag haft så länge. Jag hoppas! För jag saknar att sy. Jag saknar att tycka om att sy.

Saknad, Semifinal och Sötsaker!

Schlager yra i hela Malmö! Staden lever och det är mysigt att bara se och höra allting som pågår. Det får mig att tänka att det mesta kan bli kul bara man tillåter och släpper in det i sinnet. Det är ju ganska svårt att inte bli påverkad när man arbetar och rör sig mitt i smeten. Skoj är det i alla fall. Otippat nog.
Födelsedagen spenderades på Malmö Arena tillsammans med några av mina fina kollegor från hotellet. Första semifinalen för eurovision. Vilken show det var! Magiskt och fantastiskt! Ljuden, ljusen och känslan gick rakt in i bröstet på mig och jag njöt till fullo. Det spelade ingen roll vad som spelades, vilka länder som gick vidare eller vad Petra Mede sa, men att se alla glada, entusiastiska människor smittar liksom av sig. Jag ångrar inte att jag tackade ja och följde med. Det var en häftig upplevelse!

 

 

 

 

Jag saknar Nille! Inte för att han varit borta länge, utan mest tanken och vetskapen över att han är långt borta. Det är en el-mässa i Göteborg som han har farit iväg på med sina kollegor. De blir borta till imorgon kväll. Känns lite ensamt, samtidigt som jag kan njuta av det också. Det är nyttigt att sakna ibland. Det är en nödvändig känsla för att inse att man älskar. Tror jag. Det kan göra ont men bringar samtidigt fram de fina sidorna och påminner en om vad man har. Jag hatar att ta saker för givet. Jag hatar när jag kommer på mig själv med att göra det. Jag vill lära mig att uppskatta och njuta av varje litet ögonblick. Dessa ögonblick kan vara och bli underbara minnen om man så bara vill det. Så ikväll ska jag njuta av att vara ensam och sakna Nille lite lagom, bara till den gränsen att det känns ok. Tills att det värmer i hjärtat av kärlek! Jag ska sova gott i natt också, utan att behöva få dåligt samvete över att jag snarkar (vilket för övrigt är en fruktansvärt trist biverkan av svullna slemhinnor som är en följd av att graviditeten fortskrider). Viking sover nu både tungt och tryggt. Han har gjort av med massor av energi idag. Jag har dukat fram en stor kanna isvatten, en påse chips, popcorn och en hel kasse med lösviktsgodis som jag fick i födelsedagspresent av lillasyster Gry. Allt ska finnas beroende på vad jag blir sugen på. Härligt! Tv ska visa antingen Semifinal 2 eller Hockey vm. Har inte bestämt mig ännu, men lär nog zappa mellan kanalerna i brist på beslutsförmåga. Lite spännande att se Norges bidrag till Eurovision eftersom de bor på hotellet och man kommit lite närmre dem den senaste veckan. Så, det blir en blandning av saknad, kärlek, schlager, hockey och gottis ikväll. Låt kvällen börja!

 

Substitut och en glad busunge!

Har hittat ett substitut till min syhobby nämligen att virka små amigurumi. Amigurumi betyder docka på japanska som man virkar i smått garn i alla möjliga färger och utföranden. Jag påbörjade en apa för ett bra tag sedan som jag sen aldrig blev färdig med. Nu har jag dock fått tillbaka lusten och kunde ju inte låta bli att påbörja ett nytt projekt. Denna gången ska det bli en elefant. Har kommit riktigt långt och när jag väl fått färdigt alla delarna ska jag montera ihop både elefanten och det sista på apan också! Det är så mysigt att sitta och pilla lite med det på kvällarna, när jag ändå är för trött för något annat. Får samtidigt utlopp för min inneboende kreativitet. Win!

Har även scrappat en hel del på sista tiden. Försöker komma ikapp med alla bilder jag valt ut under Vikings första år. Gjorde ett helt album med bara graviditeten och det vill jag ju såklart även göra med barn nummer två. Är bara svårt att få tiden att räcka till det också. Har suttit några kvällar tillsammans med finaste Elin och pysslat lite. Skönt att avsätta några timmar då och då till att göra något som jag verkligen älskar och mår bra av att göra. På samma gång blir det fina minnen som mer än jag själv kan njuta av. Jag är tacksam över att Nille även försöker se till att jag kan få komma iväg och scrappa lite emellanåt. Då får han samtidigt lite egentid vilket är underskattat i en stressad småbarnsfamilj. Ska lägga in lite bilder på några av de senaste layoterna så fort jag får tillfälle.

Eurovision genomsyrar hela Malmö just nu och inte minst min arbetsplats. Ett par av de deltagande länderna bor även på vårt hotell och det mesta kretsar nu kring att hålla fast vid temat. Det är både roligt och spännande samtidigt som jag aldrig varit särskilt intresserad av detta koncept. Men det är svårt att undfly eller gå miste om denna spänning och förväntan som ligger i luften. Så, även om mitt ointresse för denna musikstil inte går att ta miste på, blev jag såklart ändå glad över att få chansen att få gå på semifinalen under kommande vecka. Har aldrig varit på något sådant förut och lär väl aldrig göra det igen heller, så jag ser verkligen fram emot det. Ska få uppleva det med härliga arbetskollegor dessutom.

Viking har varit på grymt bra humör under flera dagar nu. Börjar nästan misstänka att han haft tandsprickning eller liknande tidigare eftersom det känns som om han varit gnällig jämt de senaste två månaderna. Riktigt drygt och jobbigt har det varit, men nu plötsligt verkar allting ha vänt. Han skojar och busar till tusen. Han är aldrig stilla och dagispersonalen beskriver honom som nästan outtröttlig. Han har något på gång hela tiden. Det tar på krafterna såklart, men att samtidigt se honom så glad och sprudlande ger både kärlek till själen och man får påfyllt med ny energi. Hoppas det håller i sig. Min busunge.

 

Små mirakel är inget man bör ta för givet!

Haft en underbar dag med lilla familjen idag. Började med att vi fick en hyfsad sovmorgon till 6:30. Helt perfekt med tanke på att Viking av någon anledning alltid brukar vakna runt kl 05.00 på helger och lediga dagar. Han var dessutom på strålande humör och busade runt bland täcket och kuddarna i vår säng i nästan en timme innan vi gick upp. Som avslutning pekade han på lampan i taket och sa "lampa". Äntligen!! Första riktiga ordet om vi bortser från "mamma", "pappa" och "vov vov". Vilken känsla det var, jag blev nästan lite tårögd av stolthet.
Vi drog iväg en runda till Ikea för att kika lite på sängar då vi planerar att införskaffa en ny till Viking. När lillebror/lillasyster kommer så behöver vi ju ändå en spjälsäng och det känns ganska onödigt att ha två stycken, speciellt när Viking då börjar närma sig två år. I alla fall så åt vi först en andra frukost i restaurangen då vi var där innan butiken öppnade. Medan vi drack kaffe kämpade Viking med att plocka bullsmulor på en gaffel. Mys! Väl inne bland sängsortimentet träffade vi på en ursöt mamma med sin son Taylor på två år, och båda pojkarna busade runt mellan sängarna. Nille fick agera tvåbarnspappa eftersom jag och Taylors mamma fastnade i samtal om allt mellan himmel och jord. Mycket trevligt och framförallt roligt att se hur kul barnen hade tillsammans. Längtan efter syskon känns nu ännu tydligare och lägligt. Hade ändå önskat att jag blivit gravid tidigare just för att inte ha så långt mellan dem, även om det bara blir drygt 22 månader som skiljer dem åt. Det är ju stor skillnad i utveckling när de är så små. Men jag är tacksam över det lilla livet som växer inom mig. Det är ingen självklarhet att få barn och det går inte alltid på första försöket som man fick lära sig i grundskolan. "Akta nu barn, om ni inte skyddar er så blir ni gravida!" Yeah, right! Minns hur jag fått panik vid tidigare tillfällen då jag glömt att ta min p-pilla eller då kondomen av någon anledning gått sönder. OH MY GOD, nu kommer jag att bli med barn. Mm... eller hur! Fast jag ska inte låta negativ, ibland går det faktiskt sådär lätt och enkelt. För många går det säkert också på första försöket. Men långt ifrån för alla! Jag och Nille försökte i nära på fyra år innan vi blev gravida med Viking. Det var långa månader av längtan, undran och förhoppning. Det gick så långt att vi till och med påbörjade fertilitetsutredning. Jag fick ta massor med prover olika perioder i månaden, Nille fick lämna upprepade spermaprov och jag blev kallad till en kontraströntgen av livmodern. Allting var fint! Alla prover var normala. Bra! Eller? Ändå gick det ju inte... tills det helt plötsligt nappade och stickan visade två streck. Det var ofattbart och svårt att ta in. Jag tror nästan att det dröjde ändå tills Viking var född och ett halvår till innan jag på riktigt insåg att jag nu var mamma. Kanske blir det så när man upplevt så många månader av förtvivlan och krossat hopp. Jag vet inte, men jag vill nog mest bara få ut att man inte ska ta saker för givet. Det är inte så lätt att skaffa barn som biologiböckerna berättar om. Varje liten unge är nämligen ett eget litet mirakel!

Ett annorlunda förhållande!

Jag kan se på statistiken att det är många som besöker bloggen, och det gör mig så otroligt glad. Att många fortsätter gå in och titta dagligen trots mina snåla uppdateringar. Det värmer i hjärtat och ger mig även en lätt påminnelse om varför jag skriver samt att det inte endast är för mig själv. Så tack till alla ni fina människor som väljer att fortsätta följa mig. Tack, tack, tack!!

Jag skulle kort vilja berätta om min lite udda relation till brandvarnare. Det är också något som jag tänkt att ta upp tidigare men som sen aldrig blivit av. Men nu ger jag det i alla fall ett försök.
I taket i hallen sitter vår brandvarnare, en sådan vanlig vit rund sak som jag hoppas att alla andra människor också har i sina hem. Den har i alla fall suttit där sedan vi flyttade in och jag har nog aldrig behövt pilla på den egentligen. Det brukar vara Nille som sköter all elektronik samt byte av tex batterier osv. Han har ändå ett par gånger gått igenom med mig hur man gör för att byta batteri, stänga av samt testköra brandvarnaren. Det är ju bra ifall vi båda två vet. Jag har lyssnat med ett öra. Eller... om jag ska vara helt ärlig, vilket jag har för avsikt att vara, så har jag egentligen inte lyssnat alls. Så.
Jag vet vad jag ska göra om det börjar brinna. Jag vet vart brandsläckaren som vi fått av svärmor står, och jag vet var vi har en brandfilt. Många gånger har jag också i huvudet planerat vilka saker jag eventuellt skulle kunna rädda om en brand mot förmodan skulle bryta ut. Katterna förstås. Och sedan kanske mina album med scrapbooking, där finns så många minnen. Men men... hur som helst, brunnit har det än så länge aldrig gjort. Istället har det närmaste brand vi haft, varit när katten Elvis hoppade upp på köksbordet och brände bort en del av håret på svansen över adventsljusstaken för två jular sedan. Nothing more, nothing less.

Min speciella relation till varför jag i dagsläget avskyr brandvarnare kommer sig ifrån ett par incidenter. Men ni kan vara lugna, de involverar ingen eld!
Första händelsen utspelades sig för över ett år sedan. Jag var gravid med Viking och vill minnas det som att jag var ganska långt gången. Jag hade ställt mig vid spisen för att koka lite pasta till lunch. Fläkten var igång och vattnet hade knappt hunnit koka upp när brandalarmet började tjuta. Det tog ett par sekunder innan jag insåg vad det var som lät. Ett fruktansvärt tjutande som stressade upp mig till max på bara något ögonblick. Stressade ut i hallen och in i klädkammaren för att dra fram stegen. Jag måste stänga av den fort, fort, tänkte jag. Det fortsatte tjuta. Väl uppe på stegen letade jag febrilt efter en knapp att trycka på, vad för något som helst, men det ända som syntes var en rödblinkande lampa. Jag började vrida på hela varnaren för att få loss den, men brandvarnaren bara fortsatte att snurra runt, runt sin egen axel. Skruva, snurra! Larmet gav inte vika och nu hade ett svart märke dragits upp i taket. Mina öron började göra riktigt ont vid det här laget och jag tog mig snabbt ner för stegen och sprang och letade upp Nilles verktygslåda. Jag måste få tyst på den jävla apparaten, tänkte jag. Ur lådan drog jag fram första bästa pryl jag fick tag i, en hammare. Jag återvände till stegen och skyndade upp igen. Med hammaren i högsta hugg smällde jag till brandalarmet allt vad jag kunde. Det runda vita hatobjektet drog med sig en bit av putsen i taket under sin väg in i sovrummet, där den delade sig i ett flertal mindre beståndsdelar. Äntligen tyst! Brandvarnaren var ordentligt död. När jag berättade för Nille skrattade han bara, tack och lov, och blev inte sur på mig. Vi gick sedan länge utan en brandvarnare i lägenheten och det berodde nog på ren glömska.
När Viking föddes några månader senare så blev vi påminda om säkerheten igen och köpte därför en ny för några hundralappar. Frid och fröjd. Nille föreläste för mig ytterligare en gång om hur man stängde av brandvarnaren utan att använda våld, och som sist så lyssnade jag bara med halvt engagemang. Jag uppfattade någonting om batteriet, men tänkte naivt att det tar jag som det kommer. Jag ska aldrig röra den jäkla prylen igen. Så kom det en dag när jag precis hade lyckats lägga Viking och ställt mig vid spisen igen för att koka vatten. Brandvarnaren gick igång med full kraft. Jag kände hur jag blev illröd i ansiktet och hur stressen piskade mig till att snabbt se till att få det tyst igen. Viking får inte vakna, Viking FÅR inte vakna!! Fan!! Jag rusade ut i hallen igen och slet fram stegen och kastade mig upp på den. Hur var det nu man gjorde!? Jag vred runt ett par varv och denna gången lossnade faktiskt hela saken och jag höll den nu i handen. Var i helvete var knappen!? Batteriet låg blottat men jag vågade inte röra det då några sladdar satt ihopkopplade mellan det och varnaren. Tänk om jag får en stöt! Jag tog mig snabbt ner från stegen och sprang in i vardagsrummet som ligger längst bort från Vikings rum. Nudå? Jag skakade kraftigt på varnaren och ut ramlade batteriet, men det hänge kvar i de fördömda sladdarna. Hjälp, jag vågar verkligen inte pilla på dem. Jag såg min enda utväg i att drämma hela saken så hårt jag bara kunde, rakt ner i golvet. Det gav effekt och det blev tyst med en gång! Viking sov ännu och hade alltså inte vaknat av allt oväsen. Tacksam över det och förbannad på brandvarnaren ringde jag Nille för att återigen berätta att jag förstört ett larm. Han tog det ganska bra denna gången också, men surade lite över att vi skulle behöva lägga ut ännu mer pengar på en sådan tråkig sak.
Vi köpte en ny brandvarnare och den sitter kvar än så länge. Dock började den också tjuta när jag lagade mat häromveckan, men då var tack och lov Nille hemma och kunde få tyst på den. Jag förstår att det är viktigt att ha ett brandalarm, men jag förstår inte varför den måste sitta så nära köket! Och jag förstår inte varför den väljer att hela tiden gå i gång! Jag vill flytta på den, bara en bit till längre ut i hallen, så att jag kanske kan få laga mat ostört någon gång. Eller så önskar jag mig en brandvarnare som inte reagerar på vattenånga. Jag hatar den! Jag avskyr när den skriker. Den jävlas med mig och håller på lite som om "vargen kommer". Tillslut kommer jag inte att reagera om den fortsätter såhär. Om den hade reagerat på någon verklig fara, då hade jag nog haft lite mer respekt för den. Men i dagsläget känner jag ett innerligt hat och längtar nästan tills nästa gång jag ska få chansen att slå sönder den. På samma gång förstår jag att vi då bara får köpa ytterligare en. Suck! Ja, det är ett udda förhållande minst sagt.

Verklighetens vardag!

Tiden den bara flyger förbi och jag förstår inte hur allting kan gå så fort. Jag börjar att se ett mönster. Många av dagarna ser numera likadana ut. Vakna, gå till jobbet, jobba, sluta jobba, hämta Viking på dagis, köra hem, busa och leka, laga mat, lägga Viking, kvalitetstid med mannen, sova. Sen börjar det om igen. Till och från hinns det med en fika eller en härlig date med vänner eller familj, men ofta är det också under pressade tidsramar. Är det så här det är att leva? Känns annorlunda. Känns ibland svårt att acceptera. Samtidigt ger tiden ändå inte något utrymme för förändring och vi fortsätter att vandra i upptrampade spår. Jag älskar däremot mitt jobb. Jag trivs kanonbra med mina kollegor, gamla som nya, och jag får verkligen påfyllt med själslig energi. Det är tunga arbetssysslor, mycket städning och en hel del nya rutiner, men jag känner att jag är med. Jag har kommit ikapp och nu är jag bara orolig för att halka efter. Magen växer och jag har redan börjat bli tröttare i kroppen. Men det är inte förrän på kvällen som jag inser det. Förnekelse är bra ibland. Jag trivs med att ha fullt upp, samtidigt som jag kan söka efter lugnet. Men om sanningen ska fram så blir jag ofta mer stressad när jag inte gör något. Då känns det som om jag slösar tid, tid som är så värdefull.

Jag saknar dock att skriva och jag har haft mycket dåligt samvete över bloggen. Flertalet gånger har jag bestämt mig för att skriva, men något tycks alltid komma emellan. Antingen så är det plikten, vardagsbestyren eller andra måsten, och när kvällen äntligen välkomnats så känns ögonlocken tunga och kroppen längtar efter vila och ro ifrån alla snurrande tankar.

Symaskinerna står och samlar damm och ger mig ofta mer ångest än jag behöver. Jag saknar att sy också. Dock är det en syssla som jag tacksamt väljer att vänta med. Doften av tyg gör mig fruktansvärt illamående. Bara att entra sovrummet ger mig kväljningar. Inför natten sprayar jag kudden med rogivande "pillowspray" från The Body Shop och om tillfälle funnits så har jag även försökt att vädra ut luften som stått. Det funkar, men inte av sig självt.
Tabletterna jag tar gör verkligen stor skillnad för mig och jag har inte kräkts mer än ett par gånger sedan jag började ta dem. Under den senaste veckan har jag även (vissa dagar) kunnat dra ner till enbart två tabletter om dagen istället för maxdosen på tre. Små steg i rätt riktning. Jag har också börjat dricka kaffe igen vilket jag ser som ett gott tecken på att något är i förändring. Graviditeten har nu gått in i nästa fas, den andra trimestern.