Naken vinner & Tid tillsammans!

Jag känner mig nöjd. Faktiskt ganska så nöjd över vardagarna nu. Vi har fått in bra och fungerande rutiner. Vi hjälps åt med alla sysslor och med barnen. Det känns bra. Våra upplägg skapar lugn och frid mot slutet av dagen, och det känns även som att vi lyckas tillgodose flera utav våra behov och intressen tack vare all planering. Vi har en vardag som fungerar, men som också ger oss mer än bara alla ”måsten” uppfyllda. På kvällen delar vi upp sysslorna, olika efter humör och behov. Det är aldrig ”bara jag” eller ”bara han” som kan läsa saga, städa köket osv. En kväll kan börja med att en av oss röjer upp i huset medans den andre borstar tänderna och förbereder barnen för natten. Balder lägger vi ofta förs eftersom han brukar vara så trött. När alla tre sover, går vi ner i arbetsrummet en stund. Jag syr och Nille spelar datorspel. Sen avslutar vi kring 21-22 tiden, och då tar en av oss och diskar flaskorna till Balder (den sysslan brukar vi dock fightas kring då det är så förbannat tråkigt) den andre, vinnaren ur striden alltså, hänger upp tvätt, tömmer kattlådorna eller går ut med soporna. För att nämna några saker. Vi avslutar ofta kvällen med att kolla något avsnitt av en serie tillsammans i soffan. Eller så bygger vi lego. Ibland vill jag måla och då kör Nille långspel istället, eller så renoverar han. Alltid finns det något att göra. Runt midnatt går vi och lägger oss.
Vi lyckas få tid till varandra också och det tror jag är oerhört viktigt. För alla förhållanden, och framförallt när man har barn och när tiden är ytterst knapp. Det är många sysslor och många bitar som ska falla på plats innan man har tid för att rå om varandra. Så känner i alla fall jag. Men jag är också en sådan människa som inte kan slappna av ordentligt om jag vet att det står disk i köket eller att tvätten behöver hängas upp. Varje torsdag är det airsoft, och det är fantastiskt att vi kan komma iväg tillsammans på det. Världens bästa svärfar tar alltid hand om barnen. I spel får vi utlopp för sociala möten, viss träning samt adrenalinkickar och vi har alltid roligt. Alltid. Airsoft är något vi pratar mycket med varandra om här hemma.
Men för att återgå till allt det där vardagliga som man måste hinna med och som tar så mycket tid och energi, det tycker jag ändå flyter på ganska bra nu. Där är alltid saker att göra och vi kommer aldrig ikapp. Det funkar liksom inte längre att skjuta upp saker till morgondagen för då är man snabbt efter och sysslorna hopar sig om varandra. Men, jag är nöjd. Nöjd för vardagen fungerar ändå och jag trivs.

Kärleken som jag känner för Balder fortsätter att växa. Även om det fortfarande kan vara svårt. Den var aldrig helt självklar från början. Inte för att den inte har funnits, utan tvärtom. Av rädsla för att bli totalt knäckt, ifall något skulle hända honom. Av oro och sorg har kärleken hämmats. För hur överlever man mer trauma? Reser jag mig upp igen? Hur finner jag styrkan att kämpa vidare, när jag redan slits mellan livet och döden i tankarna?
Barnen. Jag lever för barnen. Egentligen för så mycket mer än dom, om jag tänker efter. Men det gör man ofta inte när man är desperat. När man mår dåligt. När man är på botten. Knäckt. Förstörd och utesluten. Då ser man inte hela bilden. Verkligheten. Så det är värt att påminna sig själv ibland. Vad man lever för. Vad är meningen med ens liv? För det ska vara mer än att överleva! Det måste det. Det kan vara överlevnad i jakten på något. Med ett mål i livet. Något att längta efter, se fram emot eller sträva efter. Min överlevnad låg i önskan i att bli gravid igen. Den jakten tog ett år. Sen var nästa steg att både jag och bebisen skulle överleva graviditeten. Det tog 9 månader. Knappt. Och nu är lilleman 4 månader. Jakten på något är utbytt mot små vardagliga förväntningar, såsom längtan efter helg, en biofilm, semester eller vännerna som ska komma över på middag. Små, banala, icke livsnödvändiga saker. Små icke livsnödvändiga händelser som utgör livet! Som ändrar allting från att överleva till att leva.

 

Min paint by numbers som jag håller på med. Lär vara färdig om ett år, men skitsamma. Det är väldigt rogivande. :)

Legobygge - millenium falcon.

Jag har haft svårt för att sörja på sista tiden. Svårt att tillåta tårarna. Fast jag känner att de kommer, att det bubblar inne i bröstet, så släpper jag inte ut det. För där är inte tid. Jag kanske är mitt uppe i något. Oftast. Och det blir så tydligt för mig, att det är nu jag överlever. Det är detta som tiden har åstadkommit. För lite mer än ett år sedan så hade jag aldrig kunnat hindra en kollaps. Kom det över mig så gjorde de det med full kraft och jag hade ingen möjlighet att värja mig. Jag var undergiven till sorgen. När den tog sitt fasta tag om mig så tvingades jag släppa allting i den stunden. Av den anledningen kunde jag inte planera in tex en fika några dagar fram, för jag kunde omöjligt veta hur jag skulle må just den dagen. Jag kunde inte laga mat, det blev för många stressmoment vilket alltid utlöste känslor och en kollaps. Att umgås med vänner var också svårt. För jag kämpade med min överlevnad. Sorgen styrde mig och jag hade ingen kontroll.
Idag är det väldigt annorlunda. Sorgen leder mig fortfarande, men jag kan kontrollera den. Nästan alltid. Även fast jag inte vill. För jag saknar att få gråta. Att få känna och svepas med i känslorna som härjar. Jag mår bra av det. Även om det är skitjobbigt. Det känns sällan bättre efteråt heller. Men jag är rädd för vad det kan leda till. Att jag bygger upp och bygger upp, men aldrig släpper ut. Det är svårt att förklara…
De senaste dagarna har jag dock kunnat gråta igen. Där har funnits tillfällen där jag redan varit lite labil och som en blixt kommer verkligheten ikapp mig då. När jag stod framför blommorna inne på Ica Maxi. Tulpanerna var så vackra, klar lila, och det är för alltid förknippat med Freja. Eller när stora pojkarna var på dagis, Balder sov i vagnen och jag var plötsligt helt "själv". Då är jag inte stark längre. Igår kväll kom tårarna igen och jag grät mig till sömns mot Nilles axel. Varför hon? Varför? Hon var ju fullt frisk. Många prematurer överlever. Varför gjorde inte hon det? Hur kan livet vara så grymt!

I söndags var en av mina texter med i Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad samt lokaltidningen. Både webb och papperstidning. Så roligt, men skrämmande. Jag är alltid så öppen på bloggen, blottar mig utan att tänka efter. Men med tidningen når man ju ut till så många fler och jag blev plötsligt lite obekväm. Rädd. lite väl naken. Dock fick jag enorm respons på inlägget och det vändes snabbt till något positivt, för mig. Även om texten är tragisk så är den sann och det värmde att så många delade, läste, kommenterade och mejlade. Min text var toppdelad och blev en av de tre största artiklarna på sociala nyheter. Jag ville och vill fortfarande öka förståelsen för hur det är att leva med sorg, och ju mer naken jag är desto mer har jag att vinna. Kan jag hjälpa så mycket som en människa med att känna sig mindre ensam, eller en annan att känna mer tacksamhet till livet, så är det värt det. Då är det värt allting och Frejas liv får ytterligare en mening!Att döma av alla svar jag fick så lyckades jag. Tack till er! Tack från djupet av mitt hjärta. Inte bara har jag bekräftat er utan ni har även bekräftat mig. Att det jag känner inte är något konstigt eller annorlunda. Vi är inte ensamma (tyvärr).

"När jag höll henne för sista gången var hon kall" - Sydsvenskan 

 

Viking är så stor nu. Han städar sitt rum ibland för att överraska mig, göra mig glad, och jag minns hur jag själv gjorde det som liten. För jag visste hur glad min mamma blev. Han erbjuder sin hjälp ibland. Kan tömma diskmaskinen åt mig när jag matar Balder. Imorse drog han fram frukost helt själv. Plockade fram skål, sked, öppnade mjölken, blandade oboy och tog fram flingor. Hjälp! Vart tog min lilla kille vägen? I början av veckan tappade han även en tand som varit lös ett tag. Han ställer nästan alltid upp för Loke också. När Loke är ledsen eller bråkar om något så försöker han ofta trösta. Hjälper honom med kläderna, att starta rätt program på ipaden och så vidare. Han förvånar mig med sin omtänksamhet. Det är sådan skillnad nu mot hur det var i höstas, när han var extremt trotsig. Men han verkar ha kommit ur det nu. För det mesta.
Loke då? Ja, Loke är som Loke är. Han lever upp till sitt namn. Han är ganska trotsig ännu, men även han har ett hjärta av guld och vill gärna hjälpa till. Ibland glömmer jag dock att han faktiskt bara är 3 år. Han kan mer än vad Viking kunde när han var lika gammal, men han är fortfarande liten. Det är svårt emellanåt att möta barnen i de olika åldrar de är i. Jag ska försöka att bli bättre på det. 

Duktig, desperat idiot.

Vem kom på fingerfärg? Måste vara djävulens påfund, och jag måste vara en fullständig idiot som överhuvbudtaget gick med på att köpa det. Eller desperat. Desperat idiot, där har ni mig. Fast jag har förstås mina anledningar, jag ska förklara. Samtliga ungar i huset är sjuka, inklusive jag. Halsont, hosta, feber och täppta, snoriga näsor. Vi är inne på andra veckan, men jag tror det börjat vända. Balder har dock nått sin topp först nu. Han är rosslig i andningen, hostar och har mycket slem i hals och näsa. Han äter inte som han brukar och min alltid så nöjda bebis har varit mycket missnöjd. Gråtit och varit trött och hängig utan att få någon bra sömn. Det är tråkigt att vara sjuk. Sjuk, men med ändå pigga barn. Viking och Loke alltså. Pigga, sjuka barn. Det måste vara mina pojkar som myntat det uttrycket, för de är minsann inte ett dugg hängiga trots alla symtom. Bara gnälligare, mer missnöjda och rastlösa. Skönt på sätt och vis, men just idag hade jag mer än gärna välkomnat en feber som slog ut dom båda två så att vi kunde ligga på soffan och glo disneyfilmer hela dagen.

I alla fall, det är tråkigt att vara sjuk och jag började känna mig smått stressad över att inte få någonting gjort. Så igår kände jag in barnen och, de var som sagt pigga, men även på relativt bra och ”trevligt” humör (mao bör man ta tillfället i akt och uträtta ärenden). Så jag chansade och körde iväg och besiktigade bilen. En stor stresspunkt som nu kunde strykas, och bilen blev godkänd så när som på en lampa som behöver bytas, men ingen ombesiktning krävs som tur är. Barnen var riktigt duktiga och varken skrek eller bråkade under tiden vi väntade på bilen. Det var här någonstans jag lovade att vi skulle köra till en pysselbutik, och att de skulle få välja varsin grej därifrån. När det är sjukstuga hemma så blir det en hel del skapande och målande, så att handla lite nytt roligt pyssel kändes faktiskt klokt. Vi hann inom Stoff och Stil en snabbis också och jag fick köpt lite mer muddtyg och jogging till kommande klädprojekt till barnen (bockar av ännu ett ärende från min milslånga checklista). Sen körde vi mot panduro som utlovat. Det första som barnen plockar på sig när vi kommer in i butiken är ett paket med rosa prinsessballonger. Ja, jävlar vad kreativt, tänkte jag. Men vi kom i alla fall ut därifrån med lite 3d klistermärken med bilar, klippdockor, penslar, prinsessballonger och FINGERFÄRG! Barnen var lyriska och jag själv insåg att jag skulle få bita i det sura äpplet senare. 

På kvällen körde jag in med Balder till akuten då han fick 40 graders feber och andningen kändes oroväckande. Jag stod länge och velade om ifall jag skulle köra in eller ej, men kom fram till att man inte kan åka in en gång för mycket. Fast. Jo, det kan man tydligen. Jag körde till Malmö då det är närmre än Lund och jag räknade väl ändå med att få komma till ganska så fort iom hans ringa ålder på 4 månader samt att det är RS tider. Jag fick dock vänta i en timme i ett halvfullt väntrum på att ens få träffa en sjuksköterska som kunde ta en saturation och andningsfrekvens på honom. Saturationen visade på 91% vilket inte var särskilt optimalt. Då var han ändå upprätt och vaken och jag tyckte inte att han lät så illa just då heller. Hon tyckte absolut att han skulle få inhalera, med tanke på hur mycket slem som satt i halsen på honom, och vi fick komma till ett eget väntrum. Klockan var då 22.30 och en annan sjuksköterska tog över och de pratade snabbt om att det lät som ”RS-andning”. Men men… där satt jag, tills klockan slog 01:40. I väntan på läkare som skulle ordinera inhalation som de sa var nödvändig. Jag ringde in sköterskan och sa att jag funderade på att köra hem, varpå hon tyckte att jag skulle vänta eftersom han behövde inhalationen. Fast, om han verkligen behöver den här inhalationen så borde väl läkaren ha varit här och gett honom den vid det här laget? Tyckte jag. Hon hade inget bra svar, mer än att de hade mycket att göra inatt. Det förstår jag. Till hundra procent, verkligen. Det handlat om prioritering och det är självklart att den som är i störst behov av hjälp ska få den också. Men, jag ifrågasatte om det verkligen var så nödvändigt för Balder att ha den här inhalationen. Speciellt då det kunde dröja många timmar till innan läkaren skulle få tid för oss. Vi kunde ju lika gärna vara hemma. I en säng. Hon kunde inte heller lova oss att han skulle få inhalera eftersom det är läkarens bedömning, och bara deras rekommendation och jag insåg plötsligt att här kunde jag alltså sitta hela natten och vänta på en läkare som, när han träffar oss, eventuellt bara kommer skicka hem oss. Den chansen var jag inte intresserad av att ta, men jag lovade att vänta en stund till ändå. Klockan

02:45 började Balders feber komma tillbaka och jag bestämde mig för att köra hem. Utan att en läkare kikat på honom. Men min egna känsla gjorde mig lugn. Jag var inte orolig längre och jag vet hur jag ska ta hand om honom på bästa sätt. Jag kan göra allt som de ändå skulle göra på sjukhuset, även det medicinska, förutom just inhalationen. Men den var ju knappast akut nödvändig ändå. Så vi åkte hem. Klockan var nog 03:20 innan jag fick krypa ner under täcket. Balder sov gott och jag med fram tills kl 6, då tjatet och frågorna om fingerfärgen ekade vilt. Efter en termos kaffe och nattning av Balder igen så plockade vi alltså fram skiten. Av med kläder och fram med våtservetter och en god portion tålamod. Jag skojar inte, men fingerfärg måste vara en pedants värsta mardröm. Jag har själv fått skruva ner mina renhållningsprinciper sen Viking föddes, så jag är väl ganska van vid smuts och kladd vid det här laget. Men alltså. Fingerfärg? Duktig, desperat idiot. Det kliade för tusan i hela min kropp av att se dom hålla på och jag fick snällt backa och bara låta bli att försöka hålla efter. Barnen hade väldigt roligt i alla fall och det är ju därför man gör det. Det är därför den här idioten helt plötsligt var en väldigt bra mamma trots allt. Lagom till när Balder vaknade igen hade Loke förvandlat sig själv till Hulken och var grön från fingerspetsarna upp till axeln. Sen började saneringen av halva huset. Där fanns plötsligt fingerfärg på hela toalettstolen, vasken, skåpet till vasken, badrumsdörren (här fick jag tillfälle att demonstrera för Loke hur man kan öppna en dörr med hjälp av foten istället för kladdiga händer). Färgen fortsatte vidare ut i hallen på byrån (!?) och på golvet i vardagsrummet samt stolarna de suttit på när de målat. Hur kan det komma mer färg på allting annat än på pappret som de målar på? Jag förstår inte. Det är ett jäkla mysterium alltså.

Just nu längtar jag till kvällen. Efter att barnen är nattade ska jag beställa hem en massa tyg från USA som tröst för en jobbig vecka. Det ser jag fram emot. Fram till dess ska jag nog lyckas överleva. Sömnbrist är jag ganska härdad av efter Lokes första 1,5 levnadsår. Det är han som har satt ribban för vad jag orkar med. Han vaknade mellan 15-25 ggr varje natt. Det var terror, och jag är så tacksam över att den perioden är över och att barnen ändå sover ”hela nätter” numera. För allting under Lokes nätter är överkomligt. Med hela nätter räknar jag allting under 5 uppvaknanden, vilket känns ganska rimligt. Loke vaknar kanske 2 gånger varje natt och vill ha vatten, bäddas om, gå på toaletten eller bara är lite ledsen. Viking sover för det mesta utan att vakna, men ibland har han mardrömmar eller växtvärk osv. Balder vaknar bara för mat och det är maximalt 2 ggr per natt. Det är helt ok. Men jag är trött, såklart, det kan jag inte förneka. Allting hade dock varit lite, lite lättare om inte min burk med Nutella var slut också. Jävla skit. 

 

 

En tid med tankar.. och troll!

Det var längesedan jag skrev. Eller egentligen inte. Jag har skrivit för mig själv den senaste tiden. Känslor och tankar som jag haft behov av att få ner i ord. Till en levande text. Då har jag snabbt plockat upp telefonen och låtit fingrarna skriva ner allt som stormat. Det är nödvändigt för mig. Det är en del av min överlevnad. Jag vet det nu. Ibland känns det som om jag ska spricka eller bli tokig om jag inte får sorterat alla intryck och tankegångar. På just den biten känner jag mig själv väldigt väl.
Jag har, som många av er redan vet, återtagit airsoften. Trots att min barnmorska rådde mig att vänta. Jag kunde inte. Jag behövde spela. Behövde få komma ut i miljön och få känna mig som ”mig”. Det är som en drog, och jag vet att jag ibland tjatar eller ältar det, men jag mår verkligen bra där ute. Det är nog den enda gången som jag känner genuin lycka. Bara och endast det. Lycka, utan att en massa andra känslor ska komma emellan och sno plats. För vanligtvis går känslorna in i varandra, det blir dubbelt. Glädje blir snabbt sorg, tacksamhet förvandlas till skuld, och aldrig får jag lov att känna bara lite åt gången. Men i spel så stänger jag av på ett sätt som jag inte lyckats med tidigare. Inte sen Freja dog. Det är därför jag behöver det så mycket. För jag kan vila lite ifrån livet. Från verkligheten, den som gör ont. Men också såklart för att det är en jävligt rolig sport med grymt härliga människor.

 

Barnen utvecklas så enormt mycket nu. Alla tre i olika faser och åldrar. Jag kommer på mig själv, flera gånger om dagen med att skriva ner saker de gör eller säger. Man vill minnas allt. Dyrbara ögonblick som man får vara snabb om man ska fånga. Jag har min ”samling” och jag längtar efter att få skapa med bild, text och färg. Så att barnen själva kan se, när de blir äldre.
Tillexempel tror Viking fortfarande att det är Freja som gör så att det börjar snöa, hon trollar. Loke förstår inte vad jag menar när jag förklarar att öronen går sönder när man skriker för högt.
- Men mamma, de är ju hårda! Säger han och drar lätt i öronen på sig själv.
Deras kommentarer är något jag kommer sakna desto äldre de blir. Och deras sätt att svara mig inför vissa frågor. Jag kom till exempel in på toaletten i morse och upptäckte att någon tömt Nilles rakgel över hela duschen, golvet och elementet. Blågröna, fluffiga och härligt doftande korvar över hela badrummet. Inte så härligt egentligen. Gick ut och frågade pojkarna VEM som hade lekt med pappas raklödder på toaletten. Båda två var snabba med att svara "vad sa du?" och "det var inte jag!" Oskylda som små lamm tills jag spände ögonen i dom, då sa båda två förlåt. Båda två!? Har de alltså börjat hitta på hyss tillsammans nu också, känns farligt. Vem vet vad de kan hitta på för jävelskap när de börjar samarbeta. Och snart är det en till som ansluter, eller snart och snart, han är visserligen fortfarande bebis. Men han fortsätter att växa och imorgon blir han 4 månader. Jag kollar ofta på honom när han sover, stannar upp och bara känner och tar in. Känner värmen och kärleken, den som gör sådär ont i hjärtat. Ofta ler jag, men ibland kommer tårarna och jag gråter. Det får vara så. Balder är väldigt speciell för mig. Men jag älskar honom varken mer eller mindre än de andra barnen. Men han har förändrat mig, till viss del, och det är nog bra.

 

 

 

Balder väger runt 8kg nu, så klår inte Mithras på sina 12kg ännu. Katterna har för övrigt fått sig en ny klätterställning. Den förra, lilla ”pinnen” är ju som en tandpetare i jämförelse med monstret jag beställde. Men oj, så bra det blev. Alla nöjda, utom möjligtvis mannen som inte visste om att jag beställt hem en sådan pjäs.
- Vad kostade den???
- Jo, men… vad kostar ett paket cigaretter? 50kr? 60kr? Låt säga du röker ett paket i veckan, vad blir det på ett år då?
- Runt 3500kr…. ?
- Precis! Så teoretiskt sett skulle jag egentligen kunna köpa ett klösträd till…
Sen slutade konversationen. Visst är den fin i alla fall? Katterna var en aning skeptiska till en början. Zeke gick först runt och jamade och var orolig hela kvällen (den kattfan tål ju inga förändringar överhuvudtaget) innan han gav den ett försök. Mithras är tung och gammal och fick ha en pall för att själv ta sig upp till första liggkorgen, men sen låg han där hela kvällen. Skrället, den lilla energiska plågan, han var ju höjdrädd och tyckte inte alls det var roligt att sitta för högt upp. Eller så var det bara osäkerhet, för nu har han klättrat både upp och ner och i sidled på den tjocka stammen. Kan man så ska man.

 

 

Under månaden som gått har vi hunnit med en hel del besök och roliga sociala umgängestillfällen. Både för barn och vuxna. Vi har även städat av ungefär hälften av alla bollar i bollhavet. Ett projekt som tar säkert 2 veckor att genomföra, men det behövs. Barnen är väldigt hjälpsamma när det gäller deras lekrum och de torkade och städade flitigt. Någon timme om dagen, sen hade vi en playdate med Emma och hennes flickor och då gav vi upp och slängde tillbaka resten av bollarna i poolen igen.

 

Mike och Nille meckade och fixade lite med våra leksaker.

Rocky & Skrället.

Fin-middag med massa goa ungar.

Fika hos Linda som bjöd på dinosauriekex till barnens stora förtjusning.

 

 

Jag har även färgat håret igen. Upp och ner ser jag nog ut som ett sånt där troll man lekte med när man var liten. Detta var efter blekning och innan färgning.

Älskade faster från Norrland kom ner på en snabbvisit.