Sommarfest!

Under helgen som var hade vi vår efterlängtade sommarfest i trädgården. Vi ville fira att vi gift oss och bjöd in ett stort gäng människor, närmare 100 personer slutade det upp i, och då bjöd vi ändå inte alla. Någonstans måste man dra gränsen och vår gräns tänjde vi på tills vi insåg att nu klarar vi nog inte mer. Men fy tusan så roligt det var. Det var många veckors planering, mycket pengar utlagda och en hel del slit, arbete och fixande men värt varenda krona och sekund.
Det absolut viktigaste för mig var att alla gäster skulle ha trevligt. Att folk skulle ha roligt och njuta och ingenting skulle kännas jobbigt för någon. Därav valde jag ”ledig” som dresscode på festen, det vill säga att folk fick komma precis som de är eller ville. Det var uppskattat! Ingen bordsplacering och inga andra krav heller. Min farmor höll ett kort och koncist tal med öppningsfrasen ”Det här är farmor in da house”, och belyste bara kärleken och hur vi kämpar genom både glädje och sorg. Det var fint. Vilken lyckad kväll det blev. Alla som jag pratade med var supernöjda och maten som min mamma stod för blev en enorm succé. Min mamma är helt enkelt bäst!
Sista gästerna rullade ut från trädgården 02:40 med varsin bukett heliumballonger i handen och det blev en lagom avslutning på natten. Pojkarna sov till kl 8:00 dagen efter så vi fick ändå ett par timmars sömn. Helt klart värt det.
Vi fick en hel del i bidrag, som vi önskat, men även upplevelser, övernattning på spahotell, personliga tavlor och fint porslin. Vi fick även ett sötmandelträd och ett Ginkgo biloba träd som härstammar från dinosauriernas tid, riktigt coolt och så roligt med annorlunda sorter, och bladen på Ginkgo´n ser dessutom ut som små änglavingar.

Vi fick även ett gäng olika alkoholhaltiga och exklusiva flaskor för framtida "date-nights" som vi såklart får spara tills bebis är född. Av ett större gäng vänner och airsoftspelare fick vi också varsin cyklone granat. Inte alla som fått en granat i bröllopspresent minsann, haha! 

Jag har försökt att tacka alla personligen som kom, men jag har inte hunnit med varenda en. Och hur jag än uttrycker mig så känns det ändå aldrig som att det blir tillräckligt ändå. Jag är så himla glad, nöjd, lycklig och tacksam! För sällskap, presenter och för att ni tillsammans gjorde denna dagen till ett helt underbart och oförglömligt minne för oss. Tack snälla!!
Jag är också stolt över att vi tillsammans lyckades ordna en sådan här stor tillställning. Inte utan hjälp förstås, men ändå. Att vi (jag) orkade. Många gånger tänkte jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet, jag var så rädd för att något inte skulle bli bra. Att folk skulle bli missnöjda, att festen inte skulle motsvara deras förväntningar, att drickan skulle ta slut, att maten inte skulle räcka, att vädret skulle vara skit, att någon skulle börja bråka osv. Det var till och med så frustrerande ibland att jag började längta tills festen var över. Men allting var tipp topp! Det kunde inte blivit bättre, och under själva dagen så släppte jag på allt och bara njöt till fullo.
Jag vill även tacka mina fina kollegor Ellenor och Hanna som hjälpte till under flera timmar med att se efter buffén och dryckesbordet. De plockade, diskade, städade undan. Kokade kaffe, fyllde på faten med mat, höll det snyggt och ordentligt samtidigt som de var trevliga och själva också kunde ha trevligt. Jag är så tacksam för deras hjälp! De gjorde att jag kunde släppa kontrollen och bara vara social och mingla runt. De skötte allting runtomkring istället för mig. Guld värt! 

Om jag skulle påpeka något så är det att jag önskar att jag hade fått mer tid att spendera med en hel del av er. På sånna här tillställningar blir det svårt att räcka till. Vi var ju ändå värdparet men satt eller stod nästan aldrig tillsammans, utan åt separat och minglade runt på olika håll. Vi ville ju få umgås lite med var och en av våra gäster.Det var svårt och där var ett par stycken som jag önskar att jag hade fått mer tid ihop med. Men, de har förståelse och det är omöjligt att hinna med alla. Tyvärr. Det verkade ändå som att alla hade det trevligt på sina håll. Många av våra vänner har blivit introducerade inför varandra vid tidigare tillfällen, tex möhippan och svensexan, grillkvällar och klädpartyn som jag hållit i. Detta under kort tid vilket har lett till snabba vänskapsband mellan en del av mina vänner. Detta är förstås jätteroligt och gör det lättare för fler trevliga tillställningar framöver. "Okända" ansikten var inte främlingar för varandra och det blev ytterst lite presenterande kors och tvärs. Det skötte sig själv och stämningen var avslappnad och bekväm.

Bilderna som kommer är i en enda salig blandning, men så får det bli.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dukarna bestod av totalt 37m lila krossad velour och gjorde att dukningen kändes lite extra lyxig. Ljuslyktorna hade jag och min väninna E själva pysslat ihop av snören, band och dekorationer på ihopsamlade glasburkar från ett flertal olika familjer. Pengar sparade och en fin detalj som gjorde det personligt. Vi lånade även ihop två extra kylar som vi kunde förvara dryck och mat i, varav den ena fick stå ute och agera ölkyl. Vi frös in vatten i fryspåsar och satte all alkoholfri dryck i en låg och bred back från IKEA. Det vattnet innehöll fortfarande is på förmiddagen dagen efter. Lyckad kylning var a och o en sådan varm dag som det var på lördagen.
Stolar och bord hyrde vi ifrån Kävlinge till ett ganska bra pris och tältet lånade vi av mina nästkusiner. Även där pengar sparade. Alkoholen inhandlades i Tyskland och den fick vi i bröllopspresent av "farfar" och all buffémat som mamma gjorde blev deras present till oss, helt fantastiskt smidigt. För hur jäkla roligt det än är att ha fest, så är det inte gratis. Kanske det är en av anledningarna till att det var så viktigt för mig att alla skulle vara nöjda. Tack vare det kändes varenda spenderad krona värd sin vikt i guld!

Dagarna efter festen har handlat om att återställa hemmet och kroppen till det "normala" igen. Det är fortfarande en hel del kvar att göra. Porslin som ska tillbaka till sina rätta ägare, dukar som tvättas, glas som diskas, vaser, tältet ska plockas ner och det temporära masonitgolvet som vi lade i "lekrummet" (för att skydda parketten) ska fraktas hem till mina föräldrar på släp. Värmen har förstås gjort att vi varit segare än vanligt och min kropp fungerar inte riktigt längre så som jag vill. Men, vi har semester, vi kan slappna av och ta det lugnt. Vi har ingen stress längre. Däremot hoppas vi hinna med att påbörja renoveringen och byggandet av ett nytt arbetsrum på bottenplan. Garaget ska delas i två och när vi gör det, kommer vi samtidigt att frigöra ett till sovrum på ovanplan. Familjen växer ju. Men men, imorgon blir det grillkväll med flera fina vänner som "klickat" ihopa på festen och på lördag är det dags för nytt bröllop då min älskade Emma ska gifta sig. Underbart, nu är det mycket kärlek i luften!

Preggosaurus!

Barnmorskebesök i veckan. Skönt att få prata av sig lite, känna att någon håller koll på mig och på graviditeten. Känns som att jag emellanåt glömmer bort att tänka på att jag är gravid, och det är egentligen bara positivt, för det innebär att jag faktiskt mår helt ok de dagarna. Smärtmässigt, både fysiskt och psykiskt.

Kontrollerna då! Jo, blodtrycket var lagom lågt som det brukar vara, 100/50 och järndepåerna (P-Ferritin) är förstås tömda. Tror mitt värde låg på 5 av ett referensintervall mellan 13-148 ug/L. Inte mycket att hänga i granen med andra ord. Dock var mitt Hb fortfarande över 100, närmare bestämt 107 och har således bara sjunkit från 110 från förra mätningen. Det är bra. Jag utgår alltid från graviditeten med Viking då jag låg ändå nere runt 80 i Hb, och allt därefter är jag nöjd med. Jag har faktiskt varit duktig och tagit mina järntabletter varje dag också, sen vecka 8 ungefär. Borde ta fyra om dagen, men har hittat en balans med att kunna ta en om dagen som fungerar. Biverkningarna från järntabletterna är förutom förstoppning också förstärkt illamående, och då jag ännu kräks och får medicin mot det så är järntabletter knappast något jag föredrar att stoppa i mig.

Däremot var mitt urinprov inte helt bra, det visade på ketoner, och hur mycket jag än har kräkts tidigare graviditeter så har jag aldrig haft ketoner i urinen förut. Min barnmorska reagerade ganska starkt på provet och tittade på mig med stora ögon, som om hon förväntade sig att jag skulle ramla ihop när som helst. Men jag mådde ”bra”. Hon frågade om jag inte äter ordentligt, men det gör jag och frukosten hade jag fått behålla med. Vi skyllde ändå på kräkningarna eftersom jag senast spydde upp lunchen dagen innan provet, men nu i efterhand blev jag orolig. Hur kan det visa sig så pass långt efteråt? Det har ju aldrig gjort det innan? Någon av mina fina sjuksköterskekompisar som vet? Ni som känner mig.

Jag har även gått upp runt 12kg nu och det känns väl sådär. Det är ganska mycket för att bara vara halvvägs, men å andra sidan så har jag svullnat enormt i fingrar, ben och armar. Redan i vecka 15 tror jag att jag hade gått upp 9kg och då är ju bebisen inte mer än 10cm lång och väger knappa 70gram. Så… med det sagt, det är mest vätska i min kropp just nu. Senaste veckorna har vikten stannat av lite mer, vilket kanske vittnar om att hela min kropp redan är sprängfylld med blod och vatten ända ut i fingerspetsarna. NU kan jag väl knappast svälla mer? Förutom vad lillebror ska väga förstås. Pust… tungt är det ändå såklart. Med Viking gick jag upp 19kg totalt och med Loke 23kg, men med honom var startvikten aldelles för låg, bara 49kg vilket innebär att jag i slutändan hamnade på samma förlossningsvikt på båda pojkarna. Min idealvikt är 52-53kg och det har jag haft turen att lyckas gå ner till igen efter alla barnen. Trots att jag inte har ammat. Min ämnesomsättning är nog en av de få sakerna jag faktiskt tycker om med min kropp. För jag kan äta bara godis om jag så skulle vilja, och vågen står ändå stilla. Det andra positiva, till följd av graviditeten, måste vara brösten som ökat från A till stor C. Det är åtminstone kul, att få ha bröst igen. Det tycker mannen också (harkel harkel).

Foglossningen är dock ganska så illa nu. Jag har fått hjälp med kryckor. Smärtan förstör ändå så mycket. Hela vardagen blir bitter och negativ när jag har ont i kroppen. Det är svårt att kunna glädjas åt de små sakerna då. Vissa dagar känns de bättre än andra, men det värsta är när jag vaknar på morgonen och jag redan har svårt för att stödja på benen. De dagarna är skit. Då kan jag inte prestera någonting alls och jag får mer eller mindre avboka och skjuta fram mina planer helt. Att gå med smärta sätter perspektiv på ett och annat också. Jag känner starkt medlidande med några av mina vänner som kämpar med dagliga smärtor och som tyvärr kommer att tvingas göra så livet ut. Jag känner mig med ens tacksam och kan trösta mig med att "min" smärta i alla fall försvinner. Det gör inte deras. Ni ska veta att jag tänker mycket på er.

Fick förresten ett gravidryck häromveckan. Åtminstone vill jag nog skylla på hormonerna. Fick för mig att bleka håret och bli blond igen, så det gjorde jag. Rundade av hos frisören med att lägga i lite blonda slingor samt en toning (?) för att ta bort det gula som lätt blir av att man bleker sönder håret. Nu är jag nöjd… fast ändå inte. Jag blekte för att jag egentligen överväger att färga håret starkt ceriserosa. Likt det jag hade när jag träffade Nille. Det var några år sedan förstås, men jag har saknat det i många år, men inte kunnat färga det pga jobb. Trist när sådant ska styra ens utseende eller personlighet. Av samma anledning avvaktade jag länge med att tatuera armarna, tills Freja dog och allting förändrades. Idag tänker jag att jag aldrig ska känna mig hindrad över att göra något som hjärtat vill, om det så är att tex färga håret eller tatuera sig. Man lever bara en gång och livet är kort och ömtåligt. Omgivningen får anpassa sig därefter, eller så löser jag det på annat sätt. Det är min tur nu.
Köpte förresten en tröja som bäst beskriver mig just nu, Preggosaurus. Och nedan bjuder jag på en bild på det gula, efter tredje blekningen, haha. 

 

Förresten, om Viking (som nu utvecklats till en mini-tonåring på 4,5år) berättar för någon att ”mamma stängde in honom i en garderob full med spindlar, för att han skrek så högt att grannarna nog fick tinitus”, så är det faktiskt sant. Lika sant är det om han berättar, att mamma och pappa har vapen och tycker om att skjuta på varandra, och att pappa en gång sköt mamma så det kom massor med blod rakt i pannan, så ja, det är också sant. Men, när mina föräldrar passade pojkarna så förklarade Viking för dom att hans mamma faktiskt är hans bästa vän. Faktiskt. Bara så att ni vet. Så… då var det ur världen. 

Halvvägs igenom!

Nu är jag halvvägs igenom graviditeten. Det känns förstås bra, samtidigt så kan jag fortfarande inte riktigt våga tro på det. Känns ibland som att allting bara är på låtsas. Som ett skådespel. Ungefär som att man drar en lögn i ansiktet på folk som frågar något om graviditeten. För jag är inte riktigt där ännu. Jag är inte trygg. Jag är nu i vecka 20+3.

Freja föddes i vecka 24+5, då 85% av prematurfödda överlever och klarar sig. Men 15% gör det inte. Freja tillhörde de ynka procenten och blev bara drygt två dagar gammal. Jag hann knappt förstå att hon var född förrän jag tvingades inse att hon dog. Allting gick så fort. Timmar intrasslade i ett enda töcken. En dimma av morfin, smärta, blod och sorg. Och där någonstans fanns jag. En del av mig dog där med henne. Jag har försökt att beskriva känslan. Hur den fullständigt slår mig sönder och samman. Hur den får mig att skrika mig hes och vända kroppen ut och in. Det får inte hända. Det händer inte. Jag upplever det nu. Det är ännu ofattbart, det är inte logiskt överhuvudtaget. Att tvingas gå igenom det vi gjort.Jag har skrivit om natten när hon dog här (för de som undrar och orkar läsa, inga detaljer dolda).

Jag skrek för mitt liv. Jag skrek för Frejas. Jag skrek och svor och förbannade livet. Det gör jag än idag. Inget kommer någonsin att bli som det en gång varit. Jag är så ledsen i hjärtat. Jag är så förstörd.

Trasig.

Jag saknar henne. Idag skulle hon varit 1år, 5 månader och 10 dagar gammal. Hur hade hon sett ut idag om hon hade levt? Jag ruggar till den insikten. Var är hon nu? Varför fick inte hon leva? Hon var helt perfekt. Så oförstörd. Oskyldig. Ibland önskar jag att det var jag som dog och inte hon. Även om jag vet att det är fel. Ingenting i detta är ok. Ingenting är rätt eller fel. Det finns ingen guide för hur man ska fortsätta leva. Man bara gör det. Eller inte.

Jag saknar mitt icke-gravida-jag. Jag har aldrig tyckt om att vara gravid. Jag mår fortfarande illa och kräker, även om det dämpat sig lite. Kan ju vara medicinerna som faktiskt hjälper nu också. De fungerar även ångestdämpande utan att vara till fara för kotten i magen. Det är bra. Det har kommit flera tillfällen där jag känt mig låst. Tillfällen då jag velat göra något destruktivt. Vad som helst för att få bort den psykiska smärtan som gjort sig tillkänna. Men allt jag kan göra är känna och gråta, fastän jag inte vill.

Jag försöker att sysselsätta mig med saker som jag tycker om. Saker som gör mig glad. I hjärtat. Men det är också svårt när kroppen inte orkar längre. Vissa dagar har jag så ont i fogarna att jag inte kan gå. Jag kan inte stödja på antingen det ena eller det andra benet. Det är fruktansvärt och redan 100 ggr värre än vad jag upplevde det som under tiden jag väntade pojkarna. Foglossning i alla ära, men nu kan jag inte ens gå. Jag har fått hjälp med bälte och nu även kryckor. Akupunktur är nästa steg, men inget läkarna velat rekommendera mig iom mitt bagage. Jag vill inte heller ta några risker så jag avstår hellre. Tyvärr.

Rutinultraljudet gick jättebra. Överlag. Jag hade dock panik i bilen påväg in till sjukhuset. Alla minnen med Freja som legat undanstoppade i någon hjärncell, vaknade till liv igen och plågade mig. Jag grät och skakade i hela kroppen när jag kom fram. Nille mötte upp mig och vi gick tillsammans in. Allting är i samma byggnad som där Freja låg och där hon dog. Samma byggnad som jag låg i efteråt, utan hopp eller livslust. Det är klart att allt sådant känns. Det har trots allt gjort permanenta avtryck i själen på både mig och Nille. Men… likväl är vi här igen. Kanske får vi ett bättre avslut denna gång. Kanske får vi faktiskt med oss en bebis hem?

När jag väl fick lägga mig på britsen kändes allting genast mycket bättre. Jag var inte orolig, inte en enda gång. Jag har aldrig trott att det kunde varit något fel på något av mina barn. De har alltid visat på friska och ”stora” bebisar, helt normalt. Så även denna gång. Jag har aldrig fått missfall, men har istället fått kämpa länge för att lyckas bli gravid, med alla fyra barnen. Kanske därav jag känner mitt lugn i frågan? Att när jag väl äntligen blivit gravid så är det en stark och bra graviditet? Kanske. Frejas födelse berodde i alla fall på andra faktorer. En överansträngning. Ett brustet kärl i min kropp. Gammalt blod. Bakterier. Sådant småcelligt som en infektion som tvingade min kropp in i för tidig förlossning. Inget som hade kunnat stoppas. Ren jävla otur!

Men, oavsett utgång och oavsett hur det går denna gång så ska Viking, Loke och Freja få en lillebror. En välmående kille, som det ser ut. Ett nytt steg i processen är taget. På något sätt blir det lite mer verkligt nu. Lite. 

Blod, Svett & Tårar!

Det kändes skönt att få skriva av sig på bloggen häromdagen. Alla tankar som jag dragits med länge vad gäller kön på bebisen. Jag har verkligen våndats. Men, nu känns det mycket, mycket bättre. Jag är betydligt mer förväntansfull inför ultraljudet imorgon, än vad jag känner mig orolig över vad det kommer visa för något. Pojke eller flicka, det känns som att det faktiskt inte spelar någon roll alls längre. Även om jag fortfarande tror att det är en pojke. Nu när jag fått ventilera ut känslorna så har jag också någonstans lyckats bearbeta dom, försonats med dom. Nu är jag bara nyfiken och glad. Det är stort för mig och jag försöker att ta tillvara på sinnesstämningen till fullo.

I fredags körde vi upp till mina föräldrar som bor i skogen mitt i Skåne. Mamma och pappa skulle passa barnen då vi bokat en airsoft bana i Vinslöv hela lördagen. Detta har varit planerat sen ett tag tillbaka och jag hade naivt hoppats på att jag inte skulle vara så ”gravid” som jag faktiskt är när det var dags för spel. Kroppen är som sagt inte min bästa vän för tillfället och jag känner mig ledsen över att jag inte kan röra mig eller aktivera mig så som jag vill. Oavsett skulle det bli riktigt roligt att få komma iväg, umgås med härliga människor och få se nya banor.
Vårt lag M.P.U och ett annat skojfriskt gäng slöt upp och blev totalt runt 16 personer. Vi samlades utanför en stor gammal lagerlokal som byggts om för airsoftspel. Totalt sex våningar, varav spel på två. Det var en hel del trappor samt miljoner olika vinklar att skjuta eller skjutas ifrån. Det var svårt när man inte kände till banan, men det gav många nya adrenalinkickar just på grund av det också.
Jag var inte med i alla spel, men kunde ändå prestera och bidra på olika sätt. Det var riktigt roligt.
Vi grillade också och det blev en hel del taktiksnack och återberättande. Det känns bra att de andra spelarna inte heller tar hänsyn till mig eller till mitt tillstånd. Det har jag personligen sagt ifrån om. Jag blir inte annorlunda behandlad bara för att jag är tjej, och inte mindre skjuten för att jag är gravid. Det är på lika villkor, bortsett från att jag får betydligt mer förståelse om jag avstår spel för att jag är trött. Det är jag tacksam över. Jag var orolig i början över att berätta för killarna att jag var gravid, jag var rädd för att ingen skulle vilja spela med mig när de fick veta. Men jag har bara fått positiva kommentarer. Att skämta om mig på min bekostnad tycker jag också är helt ok, det är i välmening och känns bara kul att man är på samma nivå som de andra. Jag kommer fortsätta att följa med på alla airsoft-event, samt spel på torsdagar, just för stämningen, miljön och de fantastiska människorna inom sporten. Även om jag inte kommer att spela längre. Airsoft-snack är ju också roligt, samt att få mecka lite med alla vapen och tillbehör. Riktigt nördigt, jag vet, men det sticker jag inte under stol med.

Jag känner mig lika trött i kroppen idag som jag gjort de andra dagarna. Har inte mer ont heller, vilket känns bra. Jag tog det lugnt och jag lyssnade på kroppen och på mig själv. Jag tog inte ut mig fullständigt och det är tacksamt. Dock har jag en hel del fina blåmärken. Rumpan är prickig och låren lila. Undrar nästan om alla vapen kronade max 110m/s med tanke på följdeffekterna. Eller så beror det helt enkelt på att jag har mer blod i kroppen, samt vätska och hormoner.
Vi körde lite olika spel, presidenten, på tid och utan. Snabba spel, inga liv, med två knack osv. Vid ett tillfälle var jag ensam kvar i laget, då de andra blivit utskjutna. Jag hörde Nille ropa och fick på så sätt förspång då han röjde sin position, vi spelade mot varandra den rundan. Jag tog mig framåt, redo för att komma åt honom från ett annat håll än framifrån. Dum som jag är gjorde jag tabben och bytte aldrig magasin som jag brukar göra innan jag rushar in i en väntad strid. Jag dök således upp från sidan med klar sikt på Nille som hukade sig bakom en oljetunna. Men han var inte ensam. De var tre personer kvar i motståndarlaget och alla var ute efter mig. Jag tryckte av och sköt ett par snabba skott sedan låste sig vapnet för magasinet var tomt. Nille hade vid det laget hunnit vända sig mot mig och sköt mig rakt i pannan. Vilken adrenalinkick, även om jag förlorade. Dock tog träffen illa, precis ovanför skyddsglasögonen och under baklavan som jag dragit ihop till pannband. Det såg betydligt värre ut än vad det var och Nille hade lite ångest och dåligt samvete efteråt. Antar att vi är kvitt nu, eftersom jag i tidigare spel skjutit honom med full-auto rakt i sidan. Spelets regler. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Svårt att förklara för andra ibland bara. ”Vad har hänt i pannan?” ”Eh, jo min man sköt mig i huvudet!”

Sofia skulle testa spela för första gången!

 

Förberedelser...

 

 

 

 

 

Man kan inte vara camo överallt!

 

 

Lite insyn från banan.

Sikt ner från en våning till en annan.

Lite snack mellan spel.

 

Lördagen bjöd på mer än bara blod och svett. Jag har letat barnvagn ett tag också och under veckan dök den upp, på blocket. Min drömvagn. En Emmaljunga Mondial duo i serien White Leatherette med classic chrome Chassi och robusta däck som tål alla väglag. Precis en sådan har jag fantiserat om sen jag väntade Viking för fem år sedan. Tills nu. Vill jag, så ska jag, och Nille har samtyckt vilket känns jättekul. Det är viktigt att vi tycker om barnvagnen båda två.
Det var ett bra pris dessutom och bara 15min ifrån Vinslöv, och jag kunde därför passa på att köra iväg en runda från airsoften för att titta på den. En av M.P.U spelarnas flickvän Sofia följde med mig och det var jätteskönt att slippa göra det själv. Nille hade följt med annars, men han litade på mig och lite tjejsnack i bil är aldrig fel. Det blev en rolig tripp. Känslosam också och när jag såg vagnen fick jag lägga locket på för att inget skulle bryta igenom. Jag köpte vagnen och säljarens man hjälpte till att packa in den i bilen. Väl där kom känslorna ikapp och jag bröt ihop. Glädje. Sorg. Så delade känslor och så fruktansvärt jobbigt att vara så labil. Så fort jag vågar känna glädje över bebisen i magen så kommer skuldkänslorna gentemot Freja. Som om jag inte har rätt för att vara glad över detta barnet. Det gör ont att vara förväntansfull. Det är ett långt och invecklat lärande och jag försöker så gott jag kan med att bara hänga på och tillåta känslorna att gå bärsärk. Jag tror att jag behöver ”boa” och förbereda mig tidigare denna gången. Småsaker som att köpa vagn, sy kläder osv. Det är redan svårt att acceptera tanken att vi ska få en regnbågsbebis, men alla dessa moment tar mig framåt, en liten bit på vägen. Samtidigt som vissa kan tycka att det är bättre att vänta så länge som möjligt, så känner jag också emellanåt, men jag har bestämt mig för att följa hjärtat i detta. Även om det är tidigt, sent, opraktiskt eller onödigt. Jag gör det som känns bäst i hjärtat. Bara det kan vara det rätta för mig.