Hur förklarar man för ett barn?

Hur förklarar man för ett barn att någon inte längre finns? När Viking har frågat efter gammelmormor tidigare så har jag helt enkelt inte klarat av att förklara. Jag har inte kunnat säga ett ord. Men han har sett att jag blivit ledsen och sen har något annat tagit plats i hans huvud. Men idag fick han följa med hem till gammelmormors lägenhet och det satte igång allting på nytt. Väl där var det stoj och stim med kusiner, mostrar och mina föräldrar, men senare på kvällen började han fråga efter gammelmormor igen. Jag ogillar tanken på att säga att hon är i himlen eftersom jag inte alls tror på sådant där. Samtidigt är det kanske bra att använda sig av den teorin just för att barn ska kunna ta åt sig. Det blir så abstrakt att bara säga att "hon inte finns mer". Fastän det är så. Hon är överallt och ingenstans. Hon har inte ont längre, hon mår bra. Men hon finns inte. Gammelmormor orkade inte mer, och så blir det för alla människor, djur och växter när de blir äldre. I säkert en timme efter läggning kallade han in mig och Nille med jämna mellanrum. Med sorgsen röst återberättade han:
- Gammelmormor finns inte längre!
- Gammelmormor orkade inte mer!
- Gammelmormor borta!
- Jag vill åka gammelmormor!
Jag försökte att välja mina ord noga men insåg att jag inte alls känner mig hemma på det här området. Jag har inga problem längre att prata om döden, men hur förklarar jag för min 2,5 åring att han aldrig mer kommer att få träffa henne? Jag minns någonting jag läst om att man inte ska vara rädd för att säga som det är, så jag sa orden också. För första gången.
- Gammelmormor är död!
Jag sa det två eller kanske tre gånger och jag såg i hans ögon att detta var något han hade svårt för att ta till sig, och att han lyssnade med stor andakt på meningen. Hans hjärna gick nog på högvarv, vad betyder "död" liksom. Ett nytt ord, en ny betydelse. Gammelmormor finns inte längre.
- Vi kan titta på lite bilder på henne imorgon om du vill? frågade jag honom.
Det ville han göra.
- Gammelmormor finns inte mera!
Jag höll mig kvar vid sängen och bekräftade hans blick med tysthet. Hans meningar var frågande samtidigt som han berättande. Hela konversationen var så... annorlunda.
Jag minns också något jag läst som avrådde starkt från att säga att "personen" somnat och inte vaknat igen. Någonting om att det kan reflektera på barnens sömnvanor längre fram. Att de blir rädda för att gå och lägga sig med oro över att aldrig vakna upp igen. "Mamma du får inte sova!" Tillexempel. Så. Gammelmormor varken sover eller är vaken längre. Vi har sagt hejdå till gammelmormor, men imorgon ska vi titta på bilder på henne. Men hur mycket förstår han egentligen? Hur förklarar man? Han ser på mig att jag gråter, han förstår att någonting är fel, utan att jag överför en känsla av att han skulle vara otrygg. Det är ok att gråta och jag låter honom se att jag är ledsen. För det är också en känsla som man måste få visa. Få känna och uppleva. Att få dela med sig av. Empati. Han ger mig en kram och säger:
- Viking sova nu!
- Mamma du får gå ut!
- Godnatt!

 

Fokus och Festival!

Det pirrar, jag är nervös. Så många gånger känslan har yttrat sig i ren besvikelse och sorg. Men så här nära har vi aldrig varit. Dock har lyckokänslan inte riktigt fått utrymme ännu. Jag är så rädd för att förlora att jag knappast har vågat drömma. Inte ens lite. Bara en vecka till. Hoppas jag. Sen är det över.

Loke sover fortfarande ganska dåligt om nätterna. Japp! Hoppas att det ska bli ett slut på en dålig period snart. Han utvecklas i rasande tempo. Han sitter, han kryper och han går med hjälp av människor och möbler som stöd. Jag kan inte låta bli att glädjas att min lilla bebis nu börjar bli stor. Det är, enligt min mening, förfärligt jobbigt och tråkigt när de är sådär små. Supersöta, ynkliga och hjälplösa men fy tusan vad krävande. Loke är nu 8 månader och livet börjar bli spännande och intressant, både för honom och för mig. Tänk vad roliga saker vi kan och kommer att hitta på.

Viking är en fantastiskt snäll och duktig storebror. Han hjälper till och han busar och leker med lillebror. Vi är noga med att inte sätta honom i en sits där han känner sig utanför eller åsidosatt heller, utan försöker att göra vardagen så rättvis som det bara går. Det är inte helt enkelt när man har två barn. Så på ett sätt är det tur att Loke fortfarande är ganska så liten, för jag gissar att allting lär förändras när båda två är i en högre ålder och förväntar sig total jämställdhet. Då måste det säkert vara exakt lika och rättvist om inte det ska bli hus i helvete. Eller? Äsch, den dagen lär väl komma oavsett om jag funderar kring den eller inte, så jag ska inte grubbla mer.

Har sytt en del sedan sist, men det är väldigt glest mellan mina uppdateringar numera. Jag räknar ändå med att komma igång igen och blogga mer flitigt. Inte nu, men så småningom. Alla har vi väl våra perioder här i livet.

 

 

I början av juni var jag på Sweden Rock Festival. En fantastisk festival med underbara människor och grym musik. Detta var femte gången jag var där. Bäst av allt denna gången var nog ändå att få komma iväg hemifrån. Jag må låta hemsk i vissa öron, men detta var precis vad jag behövde. Vi var iväg nästan en hel vecka och jag saknade inte mina barn en endaste gång. Faktiskt inte alls. Jag gladde mig åt barnen i tankarna eller när Nille berättade saker på telefonen, men annars njöt jag av att bara få vara jag. När vi kom hem på söndagseftermiddagen var det underbart att få krama och pussa på pojkarna igen och först då insåg jag hur länge jag varit borta. Jag såg både Viking och Loke med nya ögon och känslan av insikt var väldigt stark. Jag vet vad jag är. Vem jag är och vad jag ska lägga min kraft och energi på. Vad jag ska satsa på.