Att vara både mamma och änglamamma! : augusti 2015

tisdag 25 augusti 2015

Vardag.

Jag har börjat måla. Eller färglägga är nog en bättre beskrivning. Jag blev tipsad av min väninna E om dessa ”ritböcker” med färdiga motiv som man ska färglägga. Det är mindfulness och jag fastnade direkt. Det är oerhört avslappnande och jag kommer på mig själv med att le när jag satt mig ner och tagit upp pennan. Vill gärna berätta om det då jag känner att det nog skulle passa för flera av mina vänner. Dagdrömmar heter den boken jag köpt. Pennorna är från bokhandeln och jag använder både de med tunn spets och de med lite tjockare för större ytor att måla i. Jag har suttit en liten stund varje kväll, precis innan jag ska gå och lägga mig och det gör mig verkligen lugn och avslappnad. Så tummen upp för denna nya sysselsättning och hobby!

I huset händer det en hel del, som vanligt. Vi vilar aldrig ifrån projekt, men så länge vi har råd och det känns bra så fortsätter vi. Nille blir tokig och rastlös om han inte har saker att göra. I trädgården ligger vårt huvudfokus just nu och vi har pausat nedanvåningen i väntan på hösten. Min bärhörna med vinbär i svart, vitt och rött har nu fått sällskap av en spalje i armeringsjärn som Nille spikat ihop. Längs spaljen har jag planterat taggfria björnbärsbuskar. Mina Pink Panda jordgubbar har tagit sig väldigt bra och blommar på fint. Kanske kommer det en omgång bär till, kanske inte, men det gör inte så mycket. De är vackra att se på och det räcker för mig.

Vi har börjat skörda en del i köksträdgården också och det känns så fantastiskt lyxigt. Kryddor, zucchini i grönt och gult, morötter, palsternackor och vaxbönor i gult och lila skördar vi. Barnen tycker det är roligt att gräva upp nypotatis vilka de sen får vara med och skölja rent. Min förhoppning är att de genom engagemang ska våga prova mer råvaror och maträtter, när de fått vara med sen vi satte ner fröna i marken. Viking är mycket intresserad men Loke är nog för liten ännu. Han plockar mest och äter upp alla hallon, smultron, blåbär och jordgubbar. Viking föll istället för sockerärtorna och har ätit upp varendaste en i hela lådan. Nästa år får jag sätta fler rader så att vi kan använda det en längre säsong. Himla roligt att han tycker så mycket om det i alla fall.

På lördag har vi bott i huset i ett år, men det känns som att det är längre. Allting med Freja har delat upp livet i ett ”före” och ett ”efter”. En vecka efter att vi flyttade in fick jag veta att jag var gravid med henne, så hon är på något vis en del av huset också. Det gör att jag slits lite i känslorna. Jag både älskar och hatar att bo här. Men jag undrar ibland vad som händer när vi har lagat allting som behöver lagas. Renoverat allt som varit trasigt. Byggt allting vi velat bygga. Vad gör vi då? Vi kämpar med att fixa saker i huset, som ett synonym för att fixa vårt liv. Ett tappert försök till att komma tillbaka till livet "före" Freja, då när allting var bra. Vi blundar fastän vi vet att det aldrig kommer bli så.

Avslutar med lite bilder från senaste tiden. Fika med världens bästa kollegor. Äventyr på Malmöfestivalen med finaste Louise och lillasyster. Besök av farmor och faster från Norrland. Grillkväll hos Eva & Love. Trädgårdsfix. Besökt Skybarn på Malmö Live. Varit i Köpenhamn och sett Rob Zombie.

Lillasyster och Louise.

Älskade faster.

Farmor och Loke.

Henrik, Love & Nille.

På besök i Skybar.

Bus i bollhav med världens finaste Emma och flickor.

Nattning av fem ungar går till såhär.

Bröder som börjat somna tillsammans.

måndag 3 augusti 2015

Jag har överlevt.

Nilles tre semesterveckor har passerat. Jag har vikarierat i tvätteriet under tiden och det har varit skönt som omväxling. Det är ganska slitsamt att arbeta i Frukosten faktiskt, även om det är oerhört kul också. Jag älskar alla mina underbara kollegor. Dåliga dagar räcker det att jag kommer till jobb för att sedan bli överöst av kramar, då de ser direkt på mig om jag är ledsen. Det är ok att gråta på jobb. Där har jag det största stödet. Alla är så välmenande. Även de som inte riktigt förstått eller vetat om vad som hänt finns där för mig. Frågar. Kramar. Delar med sig. Lyssnar. Tröstar. Gråter med mig. Som en osynlig regel. Jag minns hur jag fasade över att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Jag var livrädd. Första besöket hade jag med mig Nille och jag grät och skakade i hela kroppen under de två timmar vi var där. Det var oerhört tufft och samtidigt väldigt befriande. Det kan fortfarande vara svårt, speciellt när jag möter människor som jag inte har träffat sen Freja föddes. Livet är för alltid indelat i före och efter, och de vänner jag ännu inte träffat sen förlusten, vilar fortfarande som tunga hinder som måste överstigas innan jag kan gå vidare fullt ut. Innan vår vänskap kan fortsätta. Som en oskuld som måste tas. Jag är inte samma person längre, annorlunda i själ och hjärta, även om jag fortfarande har mycket av ”gamla” Lova kvar. Men så är det väl, saker som händer i livet har alltid en förmåga att påverka personerna i sin omgivning.

Häromdagen kom jag till insikt med en sak. Jag stod och diskade stekpannorna i köket. Det var kväll och barnen hade nog precis somnat, eller höll på att somna i alla fall. Jag stod där i mjukiskläder och diskade och tänkte på Freja. Jag tänker på henne varje vaken sekund, medvetet och omedvetet. Hon lämnar mig aldrig. Då insåg jag plötsligt att jag lever. Det låter säkert befängt, men för mig var det jättestort. För jag insåg där och då att det går att överleva. Att jag står här och diskar och lever, trots den enorma smärtan jag bär inom mig. Jag lever. Jag har överlevt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men jag stannade upp i sysslorna och stod där och stirrade ut i luften med diskborsten i handen, med vattnet som rann från kranen. Sinnet fick en släng av hopp och glädje över min plötsliga insikt. Det var lite häftigt. Tanken på att jag levde. I samma stund insåg jag att det inte varit självklart för mig tidigare. För mig var det inte en självklarhet att jag skulle leva idag. Jag ville inte. Jag vill fortfarande inte ibland. Men livet fortsätter, utan garantier. Men jag själv kan påverka en hel del, i båda riktningar, och jag förstod först nu att jag faktiskt överlevt så här långt. Då ska jag nog kunna fortsätta överleva ett tag till. Och lite till.

Imorgon är det den 4 augusti och ett halvår sedan Freja föddes med akut kejsarsnitt. Tiden finns inte. Den går bara runt och runt. Ett halvår, det känns som jättelång tid och som ingen tid alls. Så himla abstrakt. Jag har svårt för att nå mina känslor i detta. Jag vet ärligt talat inte hur det känns. Hur ska det kännas? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Men jag känner att det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen för att det medvetet får mig att tänka på henne. Att det är ett nytt steg, ett nytt datum som ska passeras. Dessa datum är aldrig kul. Om Freja hade levt idag, så hade hon varit 6 månader imorgon. Istället förblödde hon och dog två dagar senare, den 6 augusti. Ännu ett datum. Absurdt. Förjävligt. Förvirrande. Jag lägger locket på och sparar känslorna till morgondagen. Jag orkar inte tänka ikväll.

Semesterveckorna är som sagt över och pojkarna avlöste varandra med att få vattkoppor under tiden. Skönt att ha det överstökat i alla fall. Nille har ändå skött hemmet och barnen samtidigt som han lagt plattor i trädgården. En stor plattyta på ungefär 50kvm, med två murar av block och en trappsats. I runda slängar har det kostat oss 12000kr i material, arbetskraften har Nille själv stått för. Jag vågar knappt närma mig de summor det hade kostat om vi hade fått köpa tjänsten. Farfar har hjälpt till mycket med barnen så att Nille har kunnat lägga stenen under dagtid. Han är så jävla bra min Nille. Jag är grymt imponerad även om jag visste att det skulle bli kanonsnyggt. Han kan ju allt den mannen!

Förutom muren och plattorna har vi varit uppe i stugan hos mina föräldrar ett par svängar. Vi har haft middag med hela släkten från mammas sida. Förut träffades vi alltid när det var födelsedagar och kalas, hemma hos min mormor och morfar. De var navet i hjulet. Men sedan de båda lämnat vår värld har det inte varit lika självklart att man träffats ett par gånger om året. Nu blev det i alla fall av och det var underbart. Vi är en så stor och fantastisk familj. Jag älskar er så att det gör ont.

Avrundar i bilder, känner att klockan tickar på och det stressar mig att jag inte vet om jag kommer kunna somna eller ej. Skulle vilja skriva hela natten. Hålla hjärnan sysselsatt och aktiverad. Skydda mig själv. Ibland orkar jag inte vara jag.