Första dagen...

Idag är första dagen för mig att vara ensam med barnen. Nilles 10 pappadagar är förbi och han är åter på jobbet. Det känns ok. Ganska bra ändå. Viking och Loke är på dagis och det gick förvånansvärt bra att lämna. Balder låg i vagnen, Loke på ståbrädan och sen hade jag bara Viking att hålla koll på under promenaden dit. Jag vill inte sticka under stol med att jag är livrädd över att ge mig iväg ut med alla barnen själv. Jag är rädd när jag inte längre kan ha koll. Som om båda två hade ”gått” bredvid mig, vad händer när den ena får för sig att fortsätta springa ut i korsningen? Eller när det blir bråk och de jagar varandra eller inte lyssnar på mig när jag ropar? Viking är i 5års-trots och Loke är i 3års-trots. Samtidigt. Tur att åtminstone lillebror är foglig.
Jag är i alla fall så fruktansvärt rädd över att de ska bli påkörda eller skada sig på något sätt. En olycka händer så snabbt och det skrämmer mig mer än vad jag vågar erkänna. Knappt 2 sekunder sen kan det vara försent. Gaah, jag kan knappt tänka på det…

Under de senaste dagarna har vi haft fullt med besök. Luncher, middagar, kvällsfika, förmiddagsfika etc. Man får passa på när alla ändå är friska, men man blir förstås lite trött mellan varven också. Samtidigt är det så många vänner som vi saknat, som jag inte haft orken att träffa under graviditeten. Det känns gott i hjärtat att kunna ta igen det nu.

Under fredagen hann vi busa ordentligt med Sheima och hela hennes familj. Det blev tacomys samt popcorn och stjärnor. En härlig kväll. Lördagen spenderades först med min älskade Eva och Love med familj. De bjöd på lunch och barnen lekte i bolhavet. Aston lärde sig att säga ”Bebis” och blev störtförtjust i Balder. Framåt kvällen kom lillasyster förbi och fick gosa med alla sina syskonbarn. Viking och Loke var tokiga i henne som vanligt.

Mathjälp av fina Sebastian.

Leia fortsatte med ritandet. :)

Lussebullefika med massa kids och pepparkakor!

Älskade Aston med Nille. Blir alltid lika rörd när jag ser dom två tillsammans. <3

 

 

Moster-mys.

Under söndagen hann vi med lite ärenden under dagen. Vi lyckades fylla bilen med ”skit” och körde till tippen och slängde. Det blev en tur till Biltema där vi handlade en julgran i plast efter barnens (läs: mitt) tjat och sedan avrundade vi med att åka och titta ut en pistol till mig på Röda Stjärnan, där jag fick presentkort i babyshower-present. Dock blir det fortfarande ingen airsoft för mig förrän någon gång i slutet på januari/februari nästa år. Livmodern och snittet ska läka ordentligt och jag ska ha varit på efterkontroll innan jag vågar mig på att anstränga mig så som önskat. Men titta kan man göra och kanske även provskjuta lite. Tack till Vincent som hade världens tålamod med barnen.

Framåt eftermiddagen på söndagen kom bästa Simon och Tess och pojkarna blev som vilddjur igen. Som de har tjatat om Simon, och de första Loke sa imorse när han vaknade var ”var är Simon?” Vi käkade gott och lille Balder fick världens sötaste bodys med regnbågar och enhörningar på.
Lillebror fick även bada för första gången, och till skillnad från sina bröder när de var spädbarn, så älskade han det. Han blev helt lugn och låg helt stilla och såg ut att njuta. Härligt!!

Slänga skräp vill alla hjälpa till med!

 

 

Imorgon är det dags för bvc-besök och jag laddar för stress då jag först måste hämta pojkarna på dagis och sedan lämna av dom till ”farfar” innan jag kan bege mig iväg själv med lilleman. Jag får fortfarande inte bära mer än vad han väger, och de få gånger då jag lyft något som varit för tungt så har det strålat både i snittet i magen och i ryggen. Fy fan, vad obehagligt det är. Det går ”som tur är” ändå inte att lura sig själv eller påskynda kroppen när den uppenbart inte är redo. Jag får nöja mig med promenader samt acceptera att allting får ta lite längre tid helt enkelt. Dock är det svårt när man måste hjälpa barnen i och ur bilstolar eller lyfta in babyskyddet i bilen. Det har jag inte känt att jag klarat av men som tur är har Nille varit där då. Kvarstår att se hur jag löser morgondagens biltur. Men men… en sak i taget, det löser sig alltid. Och det värsta som kan hända är att jag blir försenad, vilket ju är ganska harmlöst egentligen.

Förlossningen - Kejsarsnitt!

VARNAR FÖR FÖRLOSSNINGSBILDER SOM KAN UPPLEVAS STÖTANDE!!
*
*
*
*
*
*
*
*

Torsdagen den 10 november föddes vårt fjärde mirakel, vår regnbågsbebis. Freja blev storasyster från sitt moln på himlen och Loke och Viking fick en liten lillebror att följa med dom hem. En lillebror som har fått namnet Balder.

För er som inte vet, då jag fått en hel del nya följare under graviditeten (vilket är jättekul, hej på er!!): Jag blev akutsnittad med Freja och då gjordes ett T-snitt vilket innebär att man snittar både på bredden och uppåt. Detta för att det var svårigheter att få ut henne. Snittet i sig läkte ”fint”, men ärrvävnad försvinner aldrig och där de båda snitten möts kommer det alltid att vara en försvagning. Med andra ord finns risk för att livmodern brister i aktivt värkarbete. Av denna anledning föddes lillebror med planerat kejsarsnitt i vecka 37+3. Man ville inte riskera att jag hamnade i förlossning av mig själv.

Jag hade dock valt vaginal förlossning alla gånger. Traumat efter Freja har satt sina spår och tanken på att genomgå ett till kejsarsnitt, även under lugnare former, skrämde och skrämmer fortfarande slag på mig. Men, nu är det som det är, och inte mycket jag kan göra åt det. Det viktigaste är inte hur barnen kommer till världen, utan att de gör det! Detta har jag försökt att jobba mycket med, ändra inställning. Men när man står där, på dagen D, då kan man inte längre blunda för konsekvenserna. Det är dags nu. Det finns ingen annan utväg och paniken gräver sin väg fram i bakgrunden.

Kvällen innan duschade jag med så kallad Descutan-svamp. Ungefär som att tvåla in sig i absolut vodka. Sängen var nybäddad, kläderna tvättade och rena. Allt för att försöka hålla kroppen så ”ren” och fri från smuts som möjligt inför operation. Vi åt en god middag tillsammans framför serien Daredevil. Barnen hade jag lämnat hos mina föräldrar under dagen. Emellanåt fastnade jag i nuet och tårarna rann hejdlöst. Jag tänkte inte på något speciellt, det var nog bara en för stor portion oro som fick mig att börja hyperventilera. Så höll det sig under kvällen. Strax innan sängen upptäckte jag att bebis vänt sig ordentligt i magen. Huvudet hade varit fixerat sen veckor tillbaka, men han låg alltid med ryggsidan åt vänster och sparkarna var således på min högersida. Alltid. Tills jag plötsligt märkte små fötter på vänstersidan och hur en stor rumpa/rygg trycktes upp på höger sida. Hur läget på bebis är vid kejsarsnitt är av mindre roll och betydelse, men min tanke var direkt att han nu hade snurrat och kanske lindat navelsträngen runt halsen. Vi blev oroliga båda två och stod i valet och kvalet att åka in. Det kändes så självklart att vi skulle bli snuvade på allting såhär nära mållinjen. Varför inte? Det kändes knappt förvånande. Men Kotten rörde sig hela tiden och vi lyssnade med hjärtljudsmonitorn en lång stund också. Vi lugnade oss tillslut med det och gick och lade oss.

Jag var fastande från midnatt och började torsdagsmorgonen med en andra alkoholdusch. Vi skulle befinna oss på sjukhuset i Lund kl 7.00. Det var mycket snö och is ute på vägarna. Nille drack sitt kaffe i bilen och jag drog djupa andetag med näsan och insöp den ljuvliga och uppiggande doften. Så fort man inte får äta eller dricka förstärks alla sinnen som har med förtäring att göra. Lite elakt hur kroppen reagerar, kan tyckas.

På sjukhuset anmälde vi oss på avdelning 44. De visste redan vem jag var när vi kom in. Vi blev hänvisade till ett rum, det rum där jag även skulle få ligga med bebis efter operationen. Tre mammor skulle snittas under förmiddagen, men i vilken ordning visste vi inte. Jag visste inte vilket jag föredrog heller.

Inne på rummet fick jag byta om till sjukhusrock och vita strumpor. Nille fick gröna operationskläder, han hade lätt rockat rollen som kirurg.

Blodprover togs och jag fick en nål i armen. En urinvägskateter sattes också och påsen med vad som skulle fyllas med mitt eget urin fick jag förvara i fickan på sjukhusrocken. Ett stick i fingret för att kolla Hb visade att mitt järnvärde sjunkit igen och var nere på 92. För helvete, tänkte jag. Jag hade inte slutat ta mina tabletter heller, varför fortsätter det att sjunka?

Min läkare och kirurg "D", kom sedan in och vi fick veta att jag var först ut och skulle ner till operationssalen redan 7.50. Jag blev även lovad en järninfusion till efter operationen. "D" berättade att järnet även hänger samman med Serotonin, vilket är stämningshöjande hormon. En brist på Serotonin kan med andra ord leda till depression, och mitt mående som redan är nedstämt kan egentligen bara gynnas av att mitt järnvärde förhöjs. Så skönt med en läkare som förstår och som är så otroligt djupt erfaren och kunnig.

Vi började gå. Alla steg jag tog var motvilliga. Som ett barn som inte vill lämnas på dagis, jag ville vända och gå därifrån. Utanför operationssalen stannade kroppen som i protest och tårarna började rinna. Jag kunde inte kontrollera någonting alls längre. Det kändes som att ledas in mot sin egen begravning.

Jag märkte inte själv hur jag drog mig undan förrän en av de grönklädda försiktigt, men bestämt fick leda fram mig mot bordet i mitten av rummet. Personalen inne på salen var jättetrevlig, lätt, lugn och skämtsam. De presenterade sig och sina professioner, men jag minns inga namn överhuvudtaget.

Jag fick sätta mig på sidan av bordet och alla möjliga slangar och sladdar kopplades upp på mig. Syrgasklämma, blodtrycksmanschett, dropp i nålen, syrgasslangar i näsan, hjärtljudselektroder.
Väntan på att få ryggbedövningen var tuff. När Läkaren som skulle sätta den kom in och berättade hur det skulle gå till rann tårarna igen. Jag fick mycket beröm över hur jag skötte mig, men det var ingenting som jag kunde ta åt mig eller som på något vis kunde ta bort det jag kände inombords. När hon stack mig i ryggen kom hon fel. Jag kände hur den lilla nålen låg till höger om kotorna och tryckte. Som att skrapa med en hacka på is. Fruktansvärt obehaglig känsla. Jag satt så stilla jag kunde och hon fick tillslut sticka mig igen. Jag glömde att andas och fick bli påmind om detta. Tur jag hade syrgasen i näsan. Vid andra sticket kom det plötsligt en blixtsnabb nervsmärta som fick hela min kropp och mitt högerben att rycka till och jag sparkade ofrivilligt med benet mot personen framför som höll i mig. Panik. Det gjorde både galet ont och var äckligt obehagligt. Men läkaren var nöjd, detta innebar att hon var inne i ryggmärgskanalen. Hon började spruta in bedövningsvätskan och jag kände hur benen blev både varma och tunga. De lyfte då snabbt upp mig på bordet.

Personalen i rummet började plötsligt att skratta, då liten i magen tydligen gjorde en helomvändning och det guppade och sträckte på sig ordentligt. Detta var ingenting jag kunde känna längre.

"D" kom in, personalen presenterade sig ytterligare en gång och sedan spändes ett blått pappers eller plastskynke upp precis framför min bröstkorg. Jag var helt ovetandes om vad som skedde på andra sidan och det kändes i tanken som ett övergrepp, av god vilja förstås, men jag var ändå vettskrämd. De beskrev för mig hur allting skulle kännas och jag var hela tiden väl informerad. Plötsligt skulle de börja skära, då hade "D" tydligen nypt mig ganska så hårt med en pincett i magen och inte fått en reaktion. Jag var med andra ord ordentligt bedövad.
Det rotades runt i magen, det trycktes åt höger och vänster. Jag kände dragningar åt flera håll och hela känslan var ganska absurd. Som att vara med i en skräckfilm, det liknade ingenting jag någonsin hade upplevt. Nille satt vid min sida hela tiden. En ur personalen hade min mobiltelefon och fotograferade. Det är jag otroligt tacksam över.

 

 

 

Mina tankar och känslor rusade och alla andra sinnen var på helspänn.
Sen hör jag honom. Ett försök till skrik. Ett litet gnyende, och jag hör hur "D" skojfriskt säger ”men lilla vän, du kan väl vänta tills du kommit ut ordentligt i alla fall…”
Mitt hjärta bankar hårdare än vad det någonsin har gjort förut. Det tar några sekunder till sen hör vi honom ordentligt. Jag andas häftigt och tårarna rinner okontrollerbart nerför kinderna. Sen får jag se honom. En grönklädd kvinna håller honom bredvid mitt ansikte. Han är alldeles vitkladdig och skrynklig. Precis som jag föreställt mig att han ska se ut, fastän jag aldrig funderat något på det. Men det kändes så självklart just där och då. Jag kan inte sluta gråta och lättnaden av att han är här tar över hela min existens. Ingenting spelar någon roll längre. Nu är det över. Nu kan jag slappna av. Min oro över allting lämnar mig och jag känner mig lätt som en fjäder, samtidigt som kroppen börjar kännas tyngre och tyngre. Kvinnan och Nille går ut med honom och jag stänger ögonen och försvinner in i mig själv. Jag mumlar något om att jag är så trött och somnar nu. Får ett svar från någon att det går bra, allt är ok. Världen blir svart. Jag känner bara mitt hjärta som slår och hur tårarna rinner längs med sidorna av mitt ansikte. Jag tänker att jag vill dö. Nu. Det gör inte ont. Jag är lättad. Lycklig. Det är ok att lämna nu, tänker jag. Tillåter mig själv att sväva i tanken. Det är ok. Det är ok. Lillebror lever. Jag klarade det. Jag gråter av lycka och längtar bort. Till friden. Till tanken på ”ingenting”. Välkomnar tomheten med öppna armar.
Det är skrämmande idag, hur jag resonerade då, när jag låg där och de sydde ihop mig inifrån och ut. Obehaget av hur skönt det kändes att tillåta mig själv att dö. Men kanske, kanske det är så det ska kännas. När tiden är kommen, att man känner sig så redo och genomlycklig? Det hade varit underbart i så fall. Innan har jag haft tankar på döden i sorg och smärta. Under tillfällen då jag mått som sämst och letat efter en flyktväg. Som när Freja dog, då följde en del av mig med henne. Men detta var känslor i andra änden av den där skalan. En frihetskänsla, en känsla av att vara färdig med livet. Med allt. Fullt nöjd. Redo.

 

 

 

 

Nille kom tillbaka med lillebror och verkligheten kom ifatt mig. Så underbar. Han vägde 3688g och var 52cm lång. Jag fick en mindre chock över storleken. Hjälp, han var ju ändå ”bara” i vecka 37+3, dvs nästan 3 veckor tidig. Han vägde ändå mer än en normalviktig född på fullgången tid. Undrar hur stor han hade varit om jag hade gått tiden ut som gravid.

 

 

Jag rullades sedan iväg till uppvak där jag fick ligga i drygt två timmar, tills bedövningen började släppa och jag kunde vicka så smått på mina tår. Det dröjde dock till sent på eftermiddagen innan jag hade känseln tillbaka i benen och höften. Nille tog hand om bebis under tiden.

Smärtan när känseln började komma tillbaka är något av det värsta jag upplevt. Det kliade inne i kroppen och jag höll på att bli tokig. Ingenting jag gjorde kunde ta bort känslan. Jag beordrade Nille att klia. Jag själv kunde inte nå längre än ner till låren. Jag kände hans beröring, men hur hårt han är rev, knep eller tryckte så gav det mig ingen tillfredsställelse alls. 

Jag fick flera morfinsprutor i låret och även oxynorm, men smärtan försvann aldrig. Den fick tvunget härdas ut. 

Det tog två dygn innan jag klarade av att gå till toaletten på egen hand. Första gången jag ställde mig upp rev smärtan i magen som en kniv och det kändes som att jag skulle gå av på mitten. Jag fick mer morfin innan vi försökte igen. Två undersköterskor hjälpte mig att stå och få rätt på hållningen. Jag var så svag att jag höll på att svimma. Jag stod länge och grät av frustration och smärta i deras armar. Jag fick bytt binda liggandes i sängen, personalen rullade mig från sida till sida. Så liten man blir i en sådan situation. Oförmögen att ta hand om sig själv. Tanken på lillebror fanns knappt tillhands. Hur skulle jag kunna ta hand om honom när jag inte ens kunde röra mig? Jag var helt beroende av att någon lyfte upp honom och lade honom hos mig. Att någon lade tillbaka honom. Bytte blöja. Jag bytte aldrig några blöjor förrän sista två dygnen. Jag matade honom aldrig själv förrän tredje dagen. Personalen eller Nille fick sköta om både honom och mig.

Känslomässigt var det svårt att vara varken glad eller tacksam. När kroppen är så totalt nerbruten och kraftlös så handlar det mesta bara om att överleva. Att återfå styrka och kunna resa sig upp ur skiten. Så jag myste med bebis, men jag kunde inte riktigt ta honom till mig. Som väntat.
Vid ett tillfälle lyckades jag sätta mig med honom i en fåtölj som jag hade på rummet. Höll honom mot mig. Plötsligt landade jag i insikten av att han andades. Jag kunde känna hur hans lilla kropp rörde sig under mina händer. Hur luften åkte in och ut. Att han levde... Jag höll Freja likadant. Jag höll Freja likadant men hennes kropp rörde sig inte. Hon andades inte. Ingen luft åkte in och ut ur hennes lungor, efter att de drog ut den stora tuben som höll henne vid liv. Men nu höll jag en levande bebis mot mitt bröst och jag kan inte beskriva känslan av storhet, tacksamhet och förtvivlan som krigades om utrymme i själen på mig då.

 

Hb-värdet sjönk ner till 85 trots att jag knappt blödde 300ml under operationen. En läkare kom in under en rond och tyckte att jag kunde fortsätta med järntabletter hemma, att en järninfusion inte var nödvändig. Det finns så många risker med det, sa hon. Jag kände mig snuvad på min "cocktail" och kontrade med informationen som "D" hade gett mig, varpå hon ganska så snabbt gav med sig. Jag fick en påse. Dagen då jag bestämde mig för att jag var redo att åka hem, fick jag träffa min läkare "D" igen som ordinerade en påse järn till. Det skadar inte, sa han, och det bestämdes att nya prover skulle tas på efterkontrollen hos mödravården också. Nu ska det följas upp. Skönt. 

En emotionell resa.

Lillebror är här nu. Han är idag 10 dagar gammal. Livet har inte förändrats så mycket som jag nog hade förväntat mig. Jag minns tvåbarnschocken som jag fick när Loke föddes. Den var hemsk. Men då hade jag å andra sidan två blöjbarn, två barn som behövde matas (mer eller mindre), båda två skulle sova middag (på olika tider förstås) och Viking kunde knappt gå i trappor och vi bodde i lägenhet på andra våningen utan hiss, med vagnen förvarad i källaren. Det är lite annorlunda denna gången. Pojkarna är 3år och snart 5år och klarar det mesta själv. Det underlättar enormt. Samtidigt hade jag önskat att de varit närmre i åldrar just för att de leker så himla bra. Intimt.

Det har varit och är fortfarande en känslomässig resa. Något jag bara försöker att följa med på. Ena sekunden gråter jag, nästa skrattar jag tills jag nästan kissar på mig. Jag sörjer Freja något galet mycket nu, samtidigt är jag lugnare och mer harmonisk i mig själv. Så upplever jag ”mig” själv i alla fall. Jag är gladare i själen, mår bättre än jag gjort på länge, och på samma gång känns sorgen med Freja så extremt nära och påtaglig. Lillebror, som för övrigt har fått namnet Balder, påminner så fruktansvärt mycket om vad vi förlorat. Jag får stundvis dåligt samvete mot henne, sen mot honom, sen kämpar jag vidare med att låta det dåliga samvetet passera. Inget gott kommer ur det ändå.

Jag var med Nille på Ikea en runda i veckan. Handlade lite nya tavelramar bland annat. På vägen ut, på parkeringen, passerade vi en mamma med fyra barn. En liten i ett babyskydd, precis som vi, de andra tre gick fint bredvid henne. Det hela gick på bara några sekunder. Jag fick svårt att andas och kände hur orättvisan brände i bröstet. Fan, vad ont det gjorde. Nille, som gick några meter framför mig vände sig om, och jag såg på honom att han tänkte precis samma sak. Han sa sedan att det inte alls hade varit säkert att Balder hade funnits idag om Freja hade levt, och det har han ju rätt i. Samtidigt ersätter inte ett barn ett annat, och så som läget är idag så har vi ändå fyra barn. Det kommer vi alltid att ha. Fast livet hade kanske ändå sett annorlunda ut idag om hon hade levt. Sånna tankar dyker upp vare sig de är rätt eller fel, rimliga eller inte. Det är helt enkelt bara mycket tankar i huvudet just nu.
Oron över att något ska hända lillebror är också väldigt påtaglig. Den gör att man nästan försöker förhålla sig lite neutralt till honom. Ena sekunden. Nästa vill man gråta av tacksamhet över att han finns hos oss och för att han lever, och man ber till övre makter att inget hemskt ska hända. Det gör ont och är svårt att knyta an. Ju större kärleken blir desto mer smärta skapar den också. Samtidigt är kärlek det enda som växer ju mer man slösar med den.

 

 

Jag har fortfarande väldigt ont i kroppen efter snittet. Går på smärtstillande kontinuerligt dygnet runt. Sätter klockan på natten. Jag kämpar dock på och för varje dag som går känns det som att orken räcker lite längre. Viljan likaså. Jag vill komma igång, röra på mig, läka, börja ”leva” igen. Slippa ha ont.
Magen är ännu stor och hela kroppen är svullen, men jag tappar vätska hela tiden. Sammanlagt hade jag 25kg ”övervikt” denna graviditeten, bara 4kg mer än när jag var gravid med Loke. Allt har jag lyckats gå ner i efterhand och det är jag fast bestämd över att jag ska klara denna gången också. Dock är det fruktansvärt svårt när man inte har en kropp som tillåter. Operationen i sig gör återhämtningen mer utdragen än om jag hade fött vaginalt. Det irriterar mig, men är i det stora hela ingenting att hänga upp sig på egentligen. Idag har jag tappat totalt 10kg, dvs 15kg kvar.

Pojkarna älskar sin lillebror. De vill gärna hålla honom, hjälper till när man ber dom och frågar var han är så fort de kommer hem från dagis. Det känns underbart att de tagit sig an honom så bra. Viking har frågat lite mer om Freja och även varför det inte fanns en till bebis i magen. När jag kom hem ifrån sjukhuset sprang han för att visa några teckningar han ritat som han ville ge till Freja. Det värmde mitt hjärta att veta att han tänkt på henne. 

Vid första mötet på sjukhuset var de helt lyriska. De blev förtjusta över att se att deras lillebror hade likadana kläder som de hade, vilket jag hade tänkt vore smart då de skulle se att de hörde ihop tillsammans. Att han var en av dom. Och jisses vad gulliga de var mot honom, hjärtat kändes fullproppat med ömhet och värme. 

 

 

 

 

 

 

Vi har haft en del besök redan, så enkelt som möjligt, och utan press. Våra fina vänner Mike och Sofia kom och hälsade på och vi hade tacofredag tillsammans. Det har nästan blivit en liten grej nu. Barnen älskar dom och de kommer väldigt bra överens. Vi följde med ut på en solig promenad också och det var skönt att få röra sig ute i frisk luft utan alltför stora bekymmer.

 

 

 

 

 

 

Idag var vi ute i trädgården och jag fick planterat vitlöken, vilket jag inte lyckades med under graviditeten. Så skönt att ha fått det gjort, nu hoppas vi på stora vitlökar nästa höst. Barnen och jag krattade även upp alla nedfallna äpplen och löv på gräsmattan och hjälptes åt att fylla trädgårdsavfallstunnan. De var flitiga som små myror och sprang fram och tillbaka med sina små räfsor och sin miniskottkärra. Tänk vad fantastiskt när barnen kan hjälpa till fast ändå hålla det till en lek. De underlättade enormt för mig och det var givande att kunna göra något aktivt tillsammans med barnen igen. Det var längesedan.

På kvällen kom Sheima med sina små trollungar förbi en snabbis. Sheima skulle visa mig hur man använder sjal och jag fick även låna hennes. Så himla snällt och fantastiskt mysigt när det blir sådär impulsivt. Det var stimmigt och stojigt som det brukar, men Balder låg ändå så fint och sov i sitt nest, mitt på matbordet. Han är än så länge en väldigt snäll och lättskött bebis. Om jag får säga det själv. Eller så är det för att jag själv känner mig betydligt tryggare i mammarollen.

 

 

 

 

 

Ett minst sagt omtyckt besök.