Frejas första födelsedag!

Vill skriva om dagarna. Vill skriva om glada saker, men bröstet känns jättetungt och det mesta är motvilligt.

Frejas födelsedag gick som i en mörk dimma från morgon till kväll. Jag kände mig orolig, nervös och fruktansvärt labil. Jag bråkade och skrek på barnen när de inte lyssnade, för att nästa stund känna mig uppgiven och bara lägga mig i sängen och gråta. Dagen kändes lång, som om den aldrig skulle ta slut.
På morgonen tände vi ljus, så som vi alltid brukar. Tulpanerna stod på bordet så vackert. Efter frukosten bakade jag och barnen en tårta med cheesecake botten, toffee, banan och grädde. Nille röjde undan och dammsög. Gjorde fint hemma som vi brukar göra när det är dags för kalas eller firande av något slag.
När det var städat hemma begav vi oss ut, hela familjen för att köpa ballonger. Pojkarna fick välja vars en ballong i vilken färg det ville, och till Freja valde vi tre stycken i vitt, lila och rosa. Jag var ledsen i affären. Det blev så tydligt att hon fattas oss när vi köpte ballonger till alla våra barn, men saknade ett glatt ansikte som tog emot sina. Jag tror att hon hade varit förtjust i sina ballonger. Jag kan nästan se det framför mig. En syn som smärtar mer än vad den ger mig glädje. En dag önskar jag att jag känner annorlunda. Även om jag har svårt att tro att det är möjligt.
Får avbryta mig själv i mina tankar… när jag börjar känna efter kommer tårarna och jag vill inte. Jag vill inte gråta. Vill inte känna något alls mer. Jag är så trött. Min själ ligger på knä och kämpar för att orka vidare en dag till. Och en till. Och så vidare.
Idag har det gått ett helt jävla år utan henne. Den 6e februari 2015 somnade hon in på mitt bröst. Den lilla, späda kroppen. Så kall. Så ömtålig. Så levande ena sekunden. Utan hjärtslag nästa. Fan. Det känns som ingen tid har gått alls, samtidigt så har detta varit det längsta året någonsin. Det känns som om jag har levt 10 år det senaste tolv månaderna. Jag har formats och förändrats. Det har vi alla.

Under dagen dök fler tulpaner upp, utanför vår dörr och i handen. Älskade vänner som tänkte på oss. Som var med oss i tankarna. Att läsa alla kommentarer, mejl, sms och till och med brev som jag fick var oerhört kämpigt. Samtidigt det vackraste jag kan tänka mig. Kärlek och omtanke. Men det gick inte att läsa utan att beröras, så därför grät jag. Freja finns i så många människor. Ni var och är så många som tänker på oss, som älskar och som bryr er. Det känns fantastiskt och jag blir alldeles varm när jag tänker på er. Jag vill säga tack. Tack från djupet av mitt hjärta för att ni finns där för mig. För oss. Ni är underbara och jag älskar er alla. Jag älskar er. När jag mår dåligt läser jag vad ni skrivit. Känner mig lugnare och får lättare att andas. Ni skapar minnen åt mig, och för det är jag er evigt tacksam. Minnena jag har är få och så sköra. Dimmiga. Åter igen är jag så glad över att jag skrivit ner allting.

På kvällen kom lillasyster och hennes Dennis hem till oss. De lagade mat medans vi nattade pojkarna. Sen kunde jag och Nille köra iväg till minneslunden själva. De hade låst grindarna när vi kom fram, antagligen för att obehöriga inte ska ta sig in och ställa till med förstörelse. Men det fanns ingenting som hade kunnat hindra oss från att gå in, lägga Frejas blommor och tända hennes ljus. Vi lämnade en liten gosedjurselefant till henne också. Jag ville att hon skulle känna kärleken vi har inom oss. Förstå hur mycket hon är saknad och älskad.

Jag hoppas att hon känner att vi älskar henne. Att vi firade hennes dag. Hennes första födelsedag.

Idag ska vi släppa upp ballongerna till henne. De har funnits lika länge som hon fick vara kvar hos oss. Tulpanerna står kvar. De är så vackra. Jag vill aldrig att de ska dö.