Alltid en del av varandra.

Aston är äntligen född. Min underbara vän Eva, har fått sin andra son. Han var beräknad den 21 maj, precis som Freja var. Eva och hennes familj är en väldigt stor del av mitt liv idag och det är faktiskt en mycket fin och speciell historia om hur vi lärde känna varandra. Vi kom i kontakt i höstas genom en facebookgrupp för gravida, eftersom vi var på dagen lika långt gångna. Jag skrev och Eva svarade. När det var dags för ultraljud hade vi fått tid samma dag, på samma sjukhus, med endast en halvtimme mellan. Vi bestämde oss för att träffas. Ni vet när man bara klickar med en person sådär perfekt på alla punkter, det händer liksom inte varje dag, men det hände där och då. Det kändes som om vi känt varandra mycket, mycket länge. Ingenting var konstigt eller obekvämt. Våra män hade vi såklart med oss och även där föll sig allt helt naturligt. Jag tror vi stod utanför sjukhuset med våra ultraljudsbilder och pratade i säkert en och en halv timme. I en av de få kalla och snöiga dagarna i december. Alla frös, men ingen ville gå ifrån den andre. Allting kändes så rätt. Sen dess har jag och Eva pratat med varandra i stort sett varje dag.

När Freja dog blev Eva en levande påminnelse om vad jag hade förlorat. Vår relation hade inte riktigt hunnit bli så djup att det var helt säkert att vår vänskap skulle kvarstå. Det fanns inga garantier, då det var graviditeten som hade fört oss samman och jag var inte längre gravid. Men Eva vek aldrig undan ifrån min sida, hur jobbigt det än var för henne eller för mig. Hon skickade långa sms flera gånger om dagen utan att förvänta sig några svar, hon ville bara visa att hon fanns där. Hon vände allting till min fördel och tog ett stort kliv fram. Hon hjälpte mig att läka. Långsamt men självsäkert. Hennes enorma välvilja, omtanke och ständiga närvaro gjorde att jag kunde acceptera förlusten utan att för den sakens skull missunna henne hennes graviditet. Hon stöttade mig villkorslöst utan några som helst förväntningar på mig. Vår relation fördjupades och stärktes mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag älskar henne så otroligt mycket!

Jag tror aldrig att jag kommer kunna förklara för henne exakt hur mycket hon har hjälpt mig. Hennes son kommer alltid att vara en del av Freja. Utan Freja hade vi aldrig lärt känna varandra. Det faktum att jag fick vara delaktig i hennes graviditet har också hjälpt mig att ”gå vidare”. Eller gå vidare är fel ord, men mer acceptans i att se andra kvinnor som är gravida eller som nyss fått barn. Hon har gjort att det känts ok. Att det till och med har känts bra.

Jag fick tillslut även vara ”med” under förlossningen. Evas man Love hade bestämda order från Eva om att hålla mig uppdaterad i allting från förlossningsrummet, och alla råd, tankar och saker jag ville stötta henne med under tiden, fick Love vidarebefordra till henne. Det kändes fantastiskt. Så fint och genuint. Så otroligt osjälviskt! Samtidigt vandrade jag planlöst runt där hemma och grät över alla känslor som kom i samband med Astons födelse. Det var mycket för mig, men på bra sätt. Nervositet, spänning, delaktighet och sorg. Men mest kände jag bara glädje. Så mycket kärlek och glädje. Aston föddes den 4 juni, två veckor över tiden och exakt 4 månader efter Freja.  

Freja och Aston. Alltid en del av varandra!

En miljon små papperslappar av kärlek...

Ibland undrar jag varför inte mina barn kan följa med mig hem från dagis i samlad trupp? Som så många andra ungar gör. Istället springer de åt varsitt håll så fort man öppnat ytterdörren, likt kor man släpper ut på grönbete efter en lång vinter. Hopplöst. Man kommer trött och sliten ifrån jobb och påbörjar direkt nästa arbetspass som innebär att bära en miljon barnkläder, tjocktröjor, omaka strumpor, nappar, snuttar, nerkissade kalsonger i påsar och ett hundratals pappersbitar som Viking roat sig med att klippa ner till beståndsdelar (ja, han är inne i en sådan period just nu där han upptäckt saxen och dess fantastiska egenskaper – skjut mig!) Jag har så mycket spillpapper i min väska att jag är rädd att folk ska börja undra om jag har några udda tvångstankar eller liknande. Jag slänger papperslapparna lite då och då förstås, men mitt hjärta brister om Viking skulle se mig göra det. Han är väldigt stolt över sin nyfunna hobby nämligen och vad vore jag för en fruktansvärd mamma som kastar hans omsorgsfullt sneklippta tidningsutklipp? Bättre folk tror jag är galen än att Viking blir sårad. Istället slänger jag några i smyg när jag är på jobb. The things we do for love, eller?
Ibland får jag såkallade "brev" av honom också, som han gjort på dagis. Ett enkelt A4 dubbelvikt med tejp på sidorna. Jag har lärt mig att inte öppna de där breven, efter att ett av dom mer eller mindre exploderade i handen på mig och spred små vita pappersbitar över hela grannskapet. Suck! "Jättefint älskling, vad duktig du är! Kom så skyndar vi oss in."

Det händer mycket om dagarna nu. Mycket inbokade träffar, middagar, fikor och liknande. Det är kul, men jag känner att jag lätt blir stressad. Samtidigt har jag ingen annan mig själv att skylla, det är jag som bokar in grejerna, och jag vill hinna med mer än vad jag gör. Jag har fler middagar, umgängestillfällen, biobesök, grillningar och playdates med barnen som jag vill boka in, men det finns inte tid. Inte tid och inte ork. Samtidigt är jag tacksam över att det är på det hållet. Alla aktiviteter får mig att tänka mer på nutiden och mindre på det förgångna. Jag oroar mig mindre om jag har mer att göra. Hjärnan har bara viss kapacitet och det går inte att få utlopp för alla känslor på en och samma gång. Med andra ord får jag på ett sätt vila desto mer jag gör. Svårt att förklara utan att få det att låta helknäppt. Men men…

För ett tag sedan drog vi fram soffan i vardagsrummet vilket inte är gjort i en handvändning. Nilles muskler är ett måste och jag överdriver inte när jag säger att det är ett heldagsprojekt. Eller åtminstone en hel förmiddag. Så… vi skjuter gärna upp det. Vi skjuter upp det ända tills vi inte har något val än att ta tag i det. Dagen då vi inser att alla favoritleksaker är borta och att det inte går att hitta en endaste förbannade napp i hela huset. Då slår det oss att det är dags att dra fram soffan igen. Så vi sover på saken och laddar upp för projektet. Såhär såg det ut denna gången. Vi fick i alla fall svar på vart allt lego tagit vägen.

Nytt utseende.

Har nytt utseende på bloggen. Den förra layouten har jag haft sen jag startade bloggen, dvs sen 2012. Det var med andra ord dags för lite ny färg och nya bilder. Den är ännu under konstruktion, men ni får gärna kika runt lite och tycka till. Jag har försökt rensa ut en del och sortera fram de inlägg som är lästa mest gånger, samt de inlägg som är mest sökta efter, såsom Freja, förlossningar och det som rör graviditet, men även en del pyssel och sömnads inlägg. Själv tycker jag alltid att det är roligt att läsa andras förlossningsberättelser så jag tänkte att jag skulle försöka göra det mer lättåtkomligt för andra också. Känns dock som att mycket ännu är i oordning, och där finns ju en hel del inlägg att leta fram. Närmare 300st sedan start.

Midsommar spenderades på landet hos mina föräldrar. Utan större firande. Det räcker med underbart frisk luft, fina djur och fantastisk mat. Som alltid. Det är verkligen ett tillfälle att fylla på med ny energi. Så jag har fått tänka och fundera mycket också, vilket jag tycker om. Det ger en känsla av att ha kontroll på läget. Det slog mig att det var fem år sedan som vi förlovade oss. Fem år sedan på midsommarafton, uppe i stugan bakom dammen. Vi har fått tre barn sedan dess. Vi har utvecklats en hel del. Jag har gått nästan tre års utbildning till sjuksköterska och insett att jag inte alls vill arbeta inom vårdsektorn. Åtminstone inte aktivt. Nille har bytt karriärinriktning och gått från anläggning till färdig elektriker. Vi har köpt hus, katter, bilar. Förlorat nära familjemedlemmar och nu i februari även vår dotter. Saker han hänt. På gott och på ont. Vänskapsband har stärkts och en del har brutits eller tunnats ut. Nya relationer har skapats. Alla tar vi olika vägar i livet och jag har nog aldrig varit så vilsen som jag är just nu. Samtidigt känner jag mig mer trygg och säker på vad som är viktigt för mig. Jag vet vad jag ska lägga energi på och vad jag inte ska bry mig om. Jag märker även hur kärleken förändras. Kärleken och inställningen till mina föräldrar, syskon, vänner och till Nille. Jag minns fortfarande känslan i kroppen första gången jag såg honom. Jag trodde aldrig att jag skulle fortsätta sova bredvid honom tio år senare. Ändå gör jag det, och alla vägskäl vi haft har vi valt och vandrat på tillsammans. Det är fantastiskt. Det slog mig när vi kom hem från stugan, hur mycket vi har förändrats. Det slog mig när Nille utbrast att han tyckte det såg ut som fan i huset och självmant kopplade in dammsugaren och drog över alla rummen. Inget konstigt alls, egentligen, han gör det nog oftare än jag. Men, för tio år sedan då hade han aldrig rört en dammsugare, om det inte hade gett honom ett flak öl eller en stor summa pengar eller så. Vi är annorlunda idag. Vi är vuxna. För jag tror att man är vuxen, om man blir kär i sin kille igen, när man ser honom ta dammsugaren och dra över golvet. Tänka sig så mycket känslor och minnen det väckte i mig… häftigt.

Kör en bildbomb från helgen. Hoppas att ni haft en skön långhelg, med firande eller ej.

 

Växthuset på 70kvm där vi satt och åt midsommarmaten. Underbart!

 

Kronärtskockshjärtan!

 

Bus i det provisoriska hönshuset.

Fina Linderödsgrisen Simon Särimner.

Samtliga grisar i familjen, Clarissa, Jennifer, Babe & Simon.

 

 

Lite av odlingen.

Jag gråter för att jag behöver gråta.

Har velat skriva länge nu men inte orkat. När kvällen kommer och barnen äntligen somnat så är jag för trött för att kunna koncentrera mig. Extremt trött har jag varit. Det tar förstås på krafterna att jobba igen, och att även hålla igång vardagen efter arbetsdagens slut. Känslorna tar ingen paus heller och senaste tiden har varit tung mentalt. Att vara ledsen tar enormt mycket energi ifrån mig. Minnen med Freja har dykt upp helt oförberett och utan att jag velat det. Kanske för att jag på något vis lyckats ”gå vidare” i livet med innebörden att jag kan fungera normalt i olika sammanhang. Kanske därför jag påminns. Som om hjärnan ropar ”hallå, inte för fort nu, du har väl inte glömt bort!” Nej, jag har inte glömt bort. Jag tänker på Freja varje dag. Hon finns med mig i allting jag gör. Men vissa minnen, de smärtsamma minnena, har börjat göra sig påminda. Jag gråter mycket nu. Jag är stark på jobb och ute i det sociala. Jag tycker faktiskt att jag klarar mig riktigt bra. Men så fort jag slår dörrarna om mig där hemma så kommer tårarna. Alltid när jag kör bil så kommer tårarna. När jag är själv hemma. När jag står i duschen. När jag lägger mig i sängen och drar täcket över mig. Det känns som om jag har ett stort hål inuti kroppen som är fyllt av smärta och sorg, och hela tiden fylls tomrummet på av mer sorg och allting bubblar över. Jag blir aldrig av med känslan. Känslan av att någonting fattas. För att inte explodera måste jag släppa ut en del av smärtan. Hela tiden. Varje dag. Det är jobbigt, det tar kraft ifrån mig. Men jag måste för att överleva.
Min fina ”S” sa till mig idag att jag inte ska må dåligt över det, över att gråta. Utan jag gråter för att jag behöver gråta. Att det är ett friskt tecken från kroppen. Så är det nog.

Jag märker ofta hur jag försvinner bort. Hur tanken hela tiden är någon annanstans. Jag lyssnar, jag agerar och jag lever som jag förväntas göra, men egentligen är jag inte där. I tanken. Det är obehagligt. Jag märker det först när jag ”vaknar” upp igen. Jag minns inte vad jag gjort, vem jag pratat med, vad de sagt. Ändå har jag svarat och agerat på alltihop. Ibland förstår jag inte hur jag lyckas ta mig till och från jobb. För det känns som om jag inte är närvarande, mentalt.