Skrället, Kultingar och Vitlök!

Skrället växer så det knakar. Han är fantastiskt charmig och samtidigt en aning enerverande. Han vill vara med överallt och ligger nästan aldrig still. Vilken energi den katten har alltså. Man kan inte hjälpa att man rycks med. Även om han klättrar på stolsryggen för att jaga fatt i min hästsvans eller när han buffar på mina armar så att jag håller på att spilla ut kaffet, så blir jag ändå varm inombords. Han är full av bus och kärlek. Mitt lilla Skrälle.

Påskhelgen har passerat och vi har varit både hemma och en runda ute på landet hos mina föräldrar och stannat över. Alla dessa djur, vilken glädje det tillför. Grisarna främst. Sista natten vi stannade så fick Clarissa (en blandning mellan produkttionsgris och linderödsgris) kultingar. Tio små, helt underbara minigrisar. Båda mina föräldrar är som i extas. Såhär uppspelta var de knappt ens när de fick sitt första barnbarn. Det är roligt att se. Deras ”nya” liv på landet är så annorlunda mot hur de levt tidigare, samtidigt så känns det också helt naturligt. Som att det aldrig varit annorlunda.
Vi har tittat på ett par hus där ute i skogen, på landet, mitt ute i ingenstans. Det är både lockande och skrämmande. Nille vet vad han vill, men jag är desto mer osäker. Jag tror inte att jag är ”färdig” med stadslivet. Jag är rädd för att förlora allt det sociala om vi flyttar ut. Jag har många fina vänner som jag träffar allt som oftast, flera gånger i veckan, och det är bland annat det som jag inte vill ge upp. Inga vänner hade försvunnit, det är jag rätt så säker på, men kontakten med dessa hade blivit än mer sparsam. Men men, att titta är aldrig fel och det kan vara rätt så intressant och nyttigt också. Samtidigt lär man sig att uppskatta det man har. Vi kommer inte att flytta om vi inte skulle hitta vårt absoluta drömboende, varav läget är av största vikt för mig. Landet javisst, men det får inte ligga längre bort än att man kan åka och hälsa på ett par timmar och sedan köra hem igen. 

Idag har vi varit ute i trädgården och rensat lite igen. Nille fortsatte med att riva ner murgröna från den bakre backen och jag rensade ogräs i några rabatter samt i lådorna. Jag gick även en runda med spaden över gräsmattan och grävde upp alla tistlar jag kunde se. Jag vill att barnen ska kunna springa barfota över gräset när sommaren kommer. Jag fick även planterat fyra rader med vitlök. Det ska bli fantastiskt gott och spännande att få nyttja sin egen vitlök i höst. Vitlöken är från mamma och pappas egna odling.

Efter lunch åkte vi hem till Eva och Love för fika i solen en stund. Pojkarna lekte på gården och själen fick påfyllt med ny energi. Också en sådan sak jag hade saknat om vi flyttat för långt bort. Dessa spontana, snabba besök som är så ovärderligt värdefulla för mig.

Tulpanlökarna jag satte i höst har börjat komma upp.

Lite att plantera och lite att bygga, jag önskar mig en till odlingslåda i vår.

Planering av odlingslådorna och vitlökarna.

 

 

Jag saknar Freja. Jag tänker på henne dagligen, men jag gråter inte varje dag längre. Ibland på kvällarna när det varit intensivt, ibland när det varit alldeles lugnt och stilla hela dagen. När jag tittar på månen, när jag väntar på bussen, när jag hör en bra låt, när jag ser någon på stan eller när jag betalar en räkning. När som helst, hur som helst och var som helst dyker hon upp i tankarna och det finns ingenting jag kan göra för att förhindra det. När jag kör bil själv så gråter jag alltid. Alltid. Kanske är det känslan av att lämna saker bakom sig? Att se byggnader och landskap försvinna bakom mig, som i ett försök att fly från min historia. Jag vet inte. Men känslorna är där och levande då. Jag vet andra som fungerar likadant i bilen, som också förlorat ett barn. Jag är inte ensam och det gör mig ledsen men trygg på samma gång. Mina reaktioner är normala. 

Annat "spännande" som hänt sista veckan är som följer: kanelbullarna är uppätna från frysen. Viking lekte Jesus och satte handflatan rakt på en spik (massor av blod men kunde gått värre). Loke försökte mata katterna med popcorn (det gick inget vidare och resulterade i att Skrället gav honom en lavett i pannan). Nille köpte ett rödpunktsikte till sig själv som han under helgen ställt in och anpassat efter mitt vapen, vilket innebär att det numera är mitt och han får leta efter ett nytt istället (nöjd nördig tjej). Pojkarna fick varsin superhjälte dräkt i påskpresent och det var verkligen uppskattat. Jag har även sytt en hel del som skickats iväg, men har fortfarande ett par plagg och tröjor kvar dvs ännu mer terapi-sömnad.

 

 

 

 

 

 

Värdefull!

Ibland känns det som att jag är bitterheten själv. Jag har svårt för att vara glad åt en hel del saker. Något som egentligen aldrig varit något problem för mig tidigare. Men jag har förändrats en hel del sen Freja dog. På många sätt, både bra och dåliga.

Alla känslor är intensivare. Jag älskar mer och djupare. Jag försöker att uppskatta de personer jag har i min närhet oftare, berätta och visa att de är värdefulla för mig.
Jag är betydligt mer orolig och även ibland överbeskyddande gentemot mina barn.
Jag är bättre på att berätta hur jag känner, hur jag mår, oavsett om jag känner att jag orkar eller ej. Jag säger hellre för mycket än för lite och tar oftare smällen av att bli ledsen efteråt. Jag har helt enkelt inte samma filter där jag kan ”låtsas” att allt är bra fast det under ytan är kaos. Är det kaos så är det blottat. Det är som att jag går runt naken bland känslorna.  

Jag har ibland svårt för att identifiera mig med andras ”problem” eller svårigheter i livet. Då handlar det främst om tramsiga saker som man också skulle kunna stryka över med kommentaren ”ett I-landsproblem”. Att bli förbannad över en p-bot, en försenad buss, att tröjan på rean inte längre är på rea, att mobilskärmen gått sönder är exempel. Det är inte ”viktiga” saker. Livet är viktigt. Livet, kärleken, familjen, hälsan och det sociala livet man har. Det är för mig viktiga saker. Jag tar ingenting för givet och värderar min tid idag betydligt rättvisare än vad jag gjorde förr. 

Mina vänner är för mig otroligt viktiga. Att de mår bra, oavsett svårigheter de utsätts för, är för mig väsentligt. För ett år sedan fanns jag sällan där för någon, jag var för nerbruten, svag, hade tappat allt hopp. Då fanns de där för mig. Mina vänner. Idag är jag starkare. Idag är jag annorlunda. Idag fungerar jag och idag kan jag ge tillbaka till de som gav allt för mig när jag låg på botten. Och jag gör det till hundra procent med hjärtat. För jag har inget till övers för falskhet eller skitsnack. Min tid och mina känslor är värdefulla och jag spenderar de bara på något eller någon som jag bryr mig om.

Idag har dagen gått åt till att uträtta ärenden så att jag kan få ner stressnivån i kroppen. Bocka av saker på ”listan” så att säga. Jag fungerar inte lika bra i stressiga situationer längre. Har jag för mycket som snurrar i huvudet behöver jag punkta ner det för att få ro i sinnet. Jag är helt enkelt inte lika bra på att multitaska idag.

Men en hel del har blivit struket från listan idag och jag hann även med en sväng ut till pildammsparken med pojkarna där jag mötte upp Eva med älskade Aston. Pojkarna matade ankorna, sprang i ”skogen” och busade på en av lekplatserna. Kvalitetstid med Eva och en rykande kopp kaffe i solen. Sådant som är viktigt. 

Under helgen påtade vi en del i trädgården också. Det var fantastiskt skönt. Vi började planera igen, rensa bort ogräs och annat som dragit fram över marken. Snart ska jag så i lådorna. Glädje. Lugn. Ett effektivt sätt att koppla bort jobbiga tankar. Nu är våren här. Ta hand om varandra! 

Brända barn, Airsoft och Aktiviteter!

Frejas fotavtryck gick i golvet. Den ena gick sönder, flera bitar. Jag kunde inte hejda mig. Jag började panikgråta. Det finns så få saker av henne, så få minnen kvar... när något så värdefullt som en avgjutning av hennes fot, går sönder, känns det som att jag förlorar allt! Nille lyckades i alla fall att limma ihop alla delarna igen. Man ser det bara om man vet om det. Jag vet om det. Men jag är ändå glad över att den är ”hel” igen. Herregud, vad dåligt jag mådde.

Vi spelade airsoft i torsdag. Jag älskar det. Jag verkligen, verkligen älskar det. Det var längesedan jag hade så roligt som jag har när jag får skjuta och leka krig. För det är ju det man gör. Det är nördigt och det är till viss del smärtsamt, men adrenalinkicken jag får lever jag länge på. Airsoften gör mig pirrig i magen och inger en känsla av att vara nykär. Ungefär. Ja, det är nördigt som bara den, men det ger mig enorm glädje och energi och det behöver jag.
Nille ska snart köpa nytt vapen också. Det är spännande det med. Jag har en CZ Scorpion Evo 3A1 som jag fick i förtidig födelsedagspresent av min pappa och min svärfar, tillsammans. Det gjorde mig glad. Jag tittade ut den i butiken och den passar verkligen mig perfekt. Jag är så nöjd. Hoppas att Nille ska bli lika nöjd med det vapen han väljer ut. Vi var nere i butiken i Malmö under veckan och klämde, kände och frågade om de olika modellerna. Jag fick hjälp med att prova ut en väst som var liten och nätt, precis som jag. Fördelen med västen är att jag slipper springa med lösa magasin i byxfickorna utan kan fästa dom på västen istället. Både praktiskt och snyggt. Och nördigt javisst. Hursomhelst får det vänta lite tills vi ser hur mycket pengar som blir över när månaden är slut.

Min Evo.

 

För ganska så exakt en vecka sedan, på kvällen, så tände vi en brasa i vår kamin som står i vardagsrummet. Folk vet liksom inte ens om att vi har en sådan för vi har i princip aldrig eldat i den, förutom förstås denna kväll. Barnen sprang runt och busade, nakna och med färdigborstade tänder. Sista energirycket de får sådär 10 min innan läggdags. Hur som haver så sprang Viking i alla fall in i kaminen med armen och brände sig illa. Jag for in med honom till akuten och sen dess har vi lagt om armen ungefär var annan dag. Vi var kanske lite optimistiska i början, men vi räknade med att vara hemma med honom i en vecka, vilket nu visar sig bli åtminstone en vecka till. Infektionsrisk om han är i förskolemiljö och jag känner väl att det är för det bästa. Jag vill inte ta några onödiga risker. Bifogar en del bilder men vill ändå varna ifall det är någon som är känslig för "sår". Viking är idag omåttligt stolt över sitt bandage, då han får en hel del uppmärksamhet från alla människor runt omkring oss. Det låter ungefär såhär ”Jag brände mig och sen fick jag bandage!!” (Håller stolt upp armen med bandaget i luften). Han är en riktigt Viking (eller så är han gjord av trä??) med tanke på hur smärtsamt det måste vara och hur lite han reagerat på denna smärtan. Men men… som mamma är jag tacksam över att han inte är så påverkad av det. Efter omläggning verkar han dock få en febertopp som sedan lägger sig. Antar att det ändå gör rätt jävla ont i det där såret, men ungen är kanske för stolt för att känna av det.

 

Min väninna har börjat blogga, och jag, som alltid, tycker det är himla roligt att läsa om någon annans vardag och liv. Framförallt om det är någon jag känner, och framförallt om det är någon som också har barn, som vågar visa föräldraskapets fram och baksidor. Sheima heter hon och hon har en hel del vettiga tankar och åsikter kring livet. Sådant som jag tycker om att läsa om, men ogärna själv drar igång debatter eller diskussioner kring. Tur jag har henne, som kan tala lite för mina tankar också. Gå gärna in och ta en titt, det hade hon uppskattat. Hennes blogg hittar ni här – LivsSheimat.

Denna helgen har varit fullproppad med aktivitet. I fredags var jag modell åt min väninna Sandra som arbetar som fransförlängare. Hon tävlade i SM och gjorde bland annat klassisk fransförlängning på mig. Roligt att få vara med i bedömningen, väldigt stort, även om det är ytligt. Men jag gillar mina fransar och jag rekommenderar Sandra till alla som funderar på att testa. Hennes sida hittar ni här – Skills.
I lördags hann jag med en tur till symässan i Malmö (trots att jag var livrädd över att jag skulle spränga plånboken). Men jag kom därifrån ”bara” en dryg tusenlapp fattigare, men grymt mycket rikare i tygväg. Loke följde med som penga-blockad, då han inte är den lättaste killen att ha att göra med ute i det offentliga. Mycket praktiskt eftersom jag fick lägga manken till att gå igenom mässans alla montrar i rekordhastighet, och på så vis sparade in en hel del onödiga hundralappar. Stundvis fick han gå lös mellan gångarna, men resten av tiden satt han i barnvagnen och tuggade i sig programbladet för utställarna.
Söndagen (idag) gick åt till städning och förberedelse för Me & I klädparty på kvällen. Var supermysigt även denna gång och det var roligt att maten blev så uppskattad. Bjöd på pastasallad samt lite hembakade kanelbullar, kladdkaka och maränger, vilken mix va?! Imorgon väntar jobb och sedan blir det en tur till vårdcentralen för omläggning av Vikings arm. Resten av veckan blir det vabb, kantat med en del trevliga möten och människor förstås.

Vi tog oss ett bad i bollhavet.

Symässans fynd!

På SM.

Min älskade Aston och hans fina mamma Eva.

Jag är själv.

Jag kramar kompresserna hårt, de har hennes blod intorkat i sig. Jag trycker bomullstrasorna mot bröstet. Jag känner hur mitt hjärta ilsket bankar tillbaka mot mina händer. Tårarna rinner och det första som snurrar till i huvudet är min önskan om att det ska sluta slå. Att mitt hjärta bara ska sluta slå. Smärtan gör precis lika förbannat ont nu som då. Idag som igår. Idag som dagen när hon dog.

Jag kippar efter luft tillslut. Det bränner i lungorna och benen domar bort. Allting blir svart, fastän jag kan se. Jag vill bara krypa ihop på golvet i fosterställning, men händerna krampar kring bordsskivan och jag är som paralyserad i min kropp. Det är bara smärtan och jag. Sorgen och skriket efter henne får mig att febrilt söka efter lindring. En utväg. Tankarna är mörka. Enkelspåriga. Det är det här som jag har fasat för under de senaste månaderna. Det är vid dessa tillfällen jag alltid har haft någon som tagit mig i handen och dragit upp mig. Någon i närheten. Men jag är själv. Jag är själv och jag faller till botten. Insikten av det gör mig vettskrämd.

Jag vet inte hur eller vad, men jag lyckas resa mig igen. Jag tänker på barnen, tror jag. Jag torkar tårarna, det svider i ögonen och sminket har runnit långt nerför mina kinder. En olustkänsla infinner sig. Ett lugn. Jag håller mig fortsatt på benen, fast smått labil de närmaste timmarna. Sen vänder det och jag börjar må bättre. Jag känner mig stark. Faktiskt. Jag var nyss nere på botten och vände. Själv. 

Hon bär ett leende...

Har velat skriva. Velat vara ifred med tankarna, men inte förmått mig att klara av det. Jag stänger ner så mycket nu. Ofta känns det som om jag måste sträcka på mig ordentligt för att inte huvudet ska hamna under vattenytan. Som om jag behöver tömma mig. Den enorma baljan av sorg rinner över och jag bara står bredvid, handlingsförlamad och utan kraft. Inser att jag gör mig själv en otjänst som inte tar tag i det. Som inte förmår sörja hela vägen fram. Jag får ångest och dåligt samvete över att livet fortsätter. Jag får ångest när jag tänker att det är detta som är livet! Jag försöker fortfarande att vänja mig vid det.
Jag sitter ofta och tittar på tavlorna på barnen. Bara tittar. Som om jag trivs med att vila blicken där. Sen ploppar den upp, verkligheten. Väcker mig ur vilan och jag hör mig själv stanna upp och tänka ”jag har ju faktiskt tre barn, men ett av dom ligger på kyrkogården…” Det känns nästan som om man har typ glömt en unge i mataffären.. Samma plötsliga panik och skräck, men skillnaden är att den inte går över. Skillnaden är att barnet dog, och den insikten kommer man aldrig över. 
Jag saknar ett barn. Jag fattas ett barn. En oskyldig liten flicka, och jag kommer aldrig förlåta livet för att hon tvingades lämna oss. Mig. Aldrig.
Fann en dikt som jag vill dela med mig av. Den är både sorglig, fin och sann. Jag kan inte läsa den utan att börja gråta.


Min starka mamma
Text: Kaye Des Ormeaux (Svensk text: Helen S Wirén)

Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.