Jag har huvudbry. Beslut att ta och saker att bestämma mig kring. Hur jag än vänder och vrider på det så är det bagateller. Småsaker. Viktiga för stunden och för den funktionella kvaliteten i vardagen. Men inte för livet självt. Jag har nått en högre acceptans. En större portion tålamod och förståelse. Är det någon som far illa? Om inte så är det inte viktigt. Istället handlar det om livskvalitet, vad ger mig tillfredsställning? Vad ger mina barn och min familj energi och glädje? Det är de sakerna som är viktiga.
Jag var tillbaka på jobb och hälsade på i förra veckan. Jag har saknat det. Velat gå dit under en lång tid. Det var fantastiskt mysigt. Jag kunde känna i kramarna hur saknad och omtyckt jag är. Det är kärlek och kvalitet. Något att värna om. Jag hade alla tre barnen med mig in. Det fanns ingen annan lösning, men stora barnen skötte sig så bra jag kunde förvänta mig och Balder gled från famn till famn lika nöjd som alltid.
Det har varit svårt att få ihop ”schemat”, tiden och orken. Dagarna som ligger öppna och fria byts snabbt ut mot annat. Måsten. Bilreparationer, BVC besök, inköp av vårskor till barnen, sjukdom eller annan plötslig händelse och aktivitet. Så är livet. Och hur gärna jag än vill att tiden ska räcka åt mer än vad den gör, så kan jag inte ändra på det. Bara småsaker kan jag påverka, men det frigör lite tid i alla fall. Främst mental frigörelse för mig. Eliminering av stress. Något som varit och fortfarande är positivt, men som börjat ta över och bli en inre stressfaktor. Att blogga. Att sy. Jag hinner inte som jag så gärna hade velat och det har istället börjat yttra sig som en stress och ångest hos mig. För att jag vill mer än jag kan. Som dåligt samvete. Och dåligt samvete försöker jag lära mig att slå bort. För det leder ingen vart.
Jag kommer inte att sluta skriva. Jag kommer inte heller att sluta sy. Det är några av mina stora intressen och hobbies. Såklart! Men jag kommer bara att fortsätta för min skull och kravlöst. Det tar ändå ganska mycket tid att sköta om bloggen. Publicering, bilder och redigering. Jag har redan slutat att uppdatera den så ofta som jag brukade. Texterna ligger sparade i mina minneskort istället. Likaså befinner sig det dåliga samvetet på nära håll. Så, det handlar mest om mig, och kraven jag sätter på mig själv. Det är dom jag vill eliminera. Därmed inte sagt att jag kommer sluta blogga eller stänga ner den. Jag får se vad det leder till i långa loppet. Om bloggen försvinner eller ej.
Sömnaden fortsätter jag med, men hur mycket jag än älskar att sy åt andra så räcker tiden aldrig till åt både det och till det privata. Det blir aldrig att jag hinner med både och, och på sista tiden har familjen fått vänta. Tråkigt nog. Jag funderar och funderar, men har börjat inse att det blivit en större stress för mig idag än vad det ger mig glädje i slutändan. Det är då man måste fatta beslut. Jag tog en paus för ett tag sedan och jag känner mig på något vis lite friare redan. Jag har även hunnit med att sy åt mig själv och har mer planer på saker jag vill sy och skapa. Jag ser dessvärre inte att jag kommer hinna med dessa saker om jag återupptar syendet helt och hållet igen.
Loke kallade nyss på mig. Han var färdig på toaletten. Jag gick till honom och möttes av stora runda ögon. Med förvånad röst sa han "mamma, det är en lis i lätten!"
"En vad?"
"En pålis i lätten mamma!!"
"En polis??" Va fan... Ibland är det i alla fall precis så som barnen säger. Mycket riktigt, där låg en lego-polis som ramlat ner i klosetten. Mm, härligt. Och ungen hade förstås bajsat också.
Stackars polis.
