Gränssättning för var och när vi vågar vara lyckliga. En reva i tryggheten!

Känner mig otroligt gnällig. Bitter och negativ. Jag vill vara tacksam över att jag är gravid, jag vet många som kämpar eller kämpat (däribland jag själv) men det är svårt ändå. Som att allt det negativa blir för tungt och tar över, samtidigt som det knuffar undan de små ljusglimtarna som jag så febrilt söker efter och hoppas på. Allting blir mörkt och dystert. Glädjen försvinner längre och längre bort. Svårare att greppa tag i och fånga in.

Visst händer det roliga saker. Sånt som får mig att skratta och känna lycka, men det har ändå blivit dämpat. Allting känns lite lägre, tyngre och mer bistert nu.
Jag har en väldigt naiv känsla i kroppen. Som att mina val i livet egentligen inte spelar någon roll. En del saker är bortom min kontroll och jag går bara och väntar på att få reda på utgången av framtiden.
Jag tänker förbjudna tankar, som ändå inte är förbjudna. Mer skrämmande och otäcka. Det känns som att jag förbereder mig mentalt på att lillebror snart kommer att dö. För den magiska gränsen där barnen överlever är bortsuddad. Där finns en stor reva i tryggheten och jag försöker nog bara skydda mig mot komma nära den. Riva upp den mer. Kanske därför hela min sinnesstämning är nedsänkt. Neutral.
Vi flyttar hela tiden gränsen längre fram har jag märkt. Jag och Nille. Vi pratade häromdagen om plötslig spädbarnsdöd och hur många månader det faller inom. Innan låg min tröskel vid vecka 25, nu är den flyttad fram tills förlossningen. Kommer han leva hela vägen tills han får komma ut? Och om han får chansen att göra det, då väntar ytterligare månader av oro och osäkerhet. Kommer vi verkligen att få behålla honom? Sånna tankar. Gränssättning för när och var i processen vi vågar vara lyckliga. Rimligt och orimligt. Det är såhär det är för oss. 

Någon novembermamma har redan fött sitt barn, prematurt. En annan har förlossningen startat för tidigt på. Det ger mig också perspektiv på verkligheten. Jag är ibland naiv när jag planerar, för tänk om allting ser helt annorlunda ut imorgon, eller nästa vecka? Då är det bättre att ta en dag i taget. Känna in vad som känns rätt eller fel just nu. Vad vill jag göra? Viss framförhållning är ju självklar att ha, men där finns också gränser för vad min hjärna säger åt mig att jag ska hinna med, och vad som är rimligt! Det är dessutom utan att ha räknat med hinder på vägen. Sjukdom. Ekonomi. Tid. Ork. Lust. Allting är i ständig rörelse och förändring.

Jag träffar psykologen en gång i veckan nu. Det känns ofta bra. Att få yttra sina meningar som gör ont av att hållas instängda. Det känns ofta bättre efteråt. Som att jag kan släppa just den biten och plocka upp nästa för ny undersökning. Hur känns denna? Vilka känslor får denna mig att känna? Hur reagerar jag? Vad kan jag göra åt det? Osv.

Jag har börjat inse att jag nog aldrig kommer få det avslut som hjärnan har lurat mig till att tro på. Det kan bara bli lättare eller bättre, och det får vara tillräckligt.
Det är många gånger säkrare att följa sitt hjärta än sitt förnuft. Gör man det som känns bra i hjärtat, så kommer det som är klokast att ändra form och beslutet kommer i slutändan att kännas rättfärdigat oavsett hur det såg ut i början.

Jag har bantat ner på det sociala en hel del nu. Det känns förvånansvärt bra. Det är inte meningen att det ska kännas tungt, stressigt eller ansträngande att träffa vänner. Det ska göras med energi och värme i hjärtat. Så har det inte varit för mig sista tiden. Jag har inte mått bra fysiskt vilket såklart påverkar det psykosociala också. Jag känner mig trött och stressad och behöver få vara själv lite mer. Jag har dock alltid haft detta dilemma, oavsett om jag varit frisk, gravid, sjukskriven eller ingenting alls. Jag har för vana att boka upp mig och planera in för mycket. Då blir det lätt så. Att det positiva ersätts av en stress över allt annat som också måste hinnas med och allting åker i botten. Det känns ungefär likadant nu som då. Men jag är betydligt mer fragil nu och kroppen går inte att puscha som jag gjorde förr. Inte heller psyket. Jag orkar inte längre och därför har jag avbokat. För just nu har jag fullt upp. Fullt upp med att få göra ingenting. Fullt upp med mina tankar. Fullt upp med att känna och acceptera mina känslor. Fullt upp i huset. I renovering. Fullt upp med att försöka sysselslätta mig med sånt som rör mina varmaste intressen. Förutom vänner. Sådant som lyfter mig och medför att ljusglimtarna blir fler och fler i detta mörker. Sådant som att sy. Att scrapbooka. Pyssla. Att dra fram min utrustning inom airsoften, att läsa på och fördjupa mig i hela den världen. Vara delaktig på det sätt jag kan.

Bilder får avsluta detta trassel av tankar…

Måndag igår och jag gick in i vecka 28, idag (27+1).

 

Renovering pågår!

Lagade Vikings snuttekanin. Han blev nöjd och nu håller den lite längre också.

 

Varit på 3års kalas och firat en liten Matteo.

Sylust och syro.

Testade ett nytt mönster byxor som är baggy. Dessa tänkta till kotten.

Varit på Airsoftmässa i Jönköping och strosat runt bland vapen och trevliga människor. Köpte ny väst till både mig själv och till Nille. Längtar tills jag kan ställa in den efter kroppen, dvs ett par månader till.

Färg till fondväggen i nya arbetsrummet inhandlad. Det går sakta framåt.

Om vägen hit.

Nu har jag fått skriva av mig lite om sådant som jag inte berättat om innan. Om vägen hit. Med kotten i magen. Jag förnekar det inte längre. Graviditeten.

Jag var ovillig att skriva på bloggen om att vi försökte bli gravida efter Freja, då jag visste att det skulle skapa mer press och oro för mig. Jag pratade med de nära mig om det istället, även om jag ofta kände att jag ville skriva av mig här, men jag kunde inte. Det hade varit för känslosamt och psykiskt påfrestande för mig. Speciellt med facit i hand när det nu tog så lång tid som ett helt år. 

Var hos barnmorskan häromdagen för ny kontroll. Järnvärdet låg på 104 och även om mina järndepåer är tömda så fungerar jag hyfsat bra trots uppenbar brist. Jag har alltid haft lågt värde och känner väl att min gräns går vid i alla fall Hb på 100. Jag tar en tablett om dagen även om min dos egentligen är fyra. Men där handlar det om att hitta en balans med vad som funkar med illamåendet och magen. Ska ändå försöka att gå upp till i alla fall två om dagen, nu när jag inte kräker lika frekvent.
Blodtrycket låg på 110/50, och kottens hjärtljud lät fint och han hade snabb hicka i magen. Sparkade i takt mot barnmorskans handflata.
Urinstickan visade dock fortfarande på ketoner och det gjorde mig smått orolig. Jag kräker inte alls lika ofta längre, även om jag ännu mår illa men där hjälper åtminstone min medicin. Jag äter bra också och får behålla mat, bantar definitivt inte utan det slinker gärna ner en och annan chokladkaka… eller chipspåse (ja… jag kan kränga en hel sådan själv på en kväll.) Normalt sett förbränner kroppen socker för att få energi, men om man svälter sig, bantar eller kräker hysteriskt så får/har kroppen förstås inget bränsle, varpå den börjar att bryta ner fettet i kroppen istället, och då utsöndras det ketoner i urinen. Jag ska inte ha ketoner i urinen! Det gör mig förbryllad och orolig, även om jag mår ”bra” i övrigt. Min barnmorska visste inte heller vad det kunde bero på utan frågade hela tiden om jag verkligen åt. Skulle ta upp detta med min läkare nästa torsdag, han har svar på allt den mannen och är så himla betryggande. Han har varit med sen Freja dog för att (till en början) bedöma mig i min sorgeprocess (han blev inkallad när jag bara låg och stirrade in i väggen och barnmorskorna blev oroliga), och har sedan hjälpt mig på vägen från läkning till ny graviditet.Vi började försöka bli gravida igen ganska direkt efter Freja. Med samråd av honom förstås. Mina blödningar slutade efter bara drygt två veckor och två veckor senare kom mensen tillbaka. Bra, tänkte jag. Kroppen fungerar. Men min ägglossning uteblev till och från och det förklarade min läkare så fint har med sorgen att göra. 

När kvinnan sörjer så djupt (oavsett anledning) så är hon oförmögen att ta hand om ett barn varpå hjärnan skyddar henne genom att stänga av sådana funktioner som gör henne fertil, såsom tex ägglossningen. Ett skydd helt enkelt. Bara det att det blir dubbelt när hoppet och ljuset i mörkret är att få bli gravid igen, men detta hindras av sorgen och försvåras ytterligare av ny sorg av att inte kunna bli gravid. Det blir en ond cirkel, vilken han hjälpte mig att komma ur. Jag fick tillslut ägglossningsstimulerande tabletter (Pergotime) och på andra kuren skymtades ett svagt positivt streck på stickan. Dock blev det aldrig starkare och HCG ökade således inte. Med andra ord ett befruktat ägg men som inte nådde fram hela vägen utan stöttes ut i samband med mensen. Räknas inte ens som ett missfall tror jag, då det är så extremt tidigt. Hade jag aldrig testat mig så hade jag förmodligen aldrig vetat om det heller ju. Men jag är testoman och testade i flera dagar i sträck, både med ägglossningsstickor och sen graviditetstest. Men det var ändå ett positivt tecken för mig, ett bevis på att jag faktiskt haft ägglossning och på att jag kunde bli gravid igen. Månaden efter, d v s tredje och sista kuren med pergotime blev det svagt plus igen, men denna gången blev det starkare och starkare. Jag förstod aldrig då, inte på riktigt, att jag var gravid. 

Ännu en skyddsbarriär. Jag kände varken bu eller bä. Vi som kämpat i ett helt år, ända sedan Freja somnade in, kände nu verkligen ingenting. Vi borde vara superlyckliga och glada!? Jag trodde att jag skulle reagera med tårar av glädje och vilja skrika ut det till världen. Men den känslan kom aldrig. Däremot kom paniken. 

Oron. 

Skräcken. Oviljan av att gå igenom en till graviditet. 

Jag ville att folk skulle få veta, bara veta om det, men jag tog ganska illa vid mig av de första ”grattis” tillropen som kom. Jag ville inte prata om det, bara att mina vänner som hoppats med mig hela vägen skulle få veta. Det hade dom rätt till! Men jag förnekade min graviditet så pass mycket att det kändes som att jag ljög för allmänheten när jag berättade. När folk sa att denna gången kommer det gå bra ville jag kräka inombords. Det finns inget som säger att det kommer gå bra. En graviditet är inte lika med att få ett barn. Att få behålla ett barn. Att få behålla Kotten. Så känner jag visserligen fortfarande, även om jag kan glädjas och hoppas mer nu än innan.
Men jag har fått höra att alla känslor är ok i detta. Även de som jag själv tycker är fel är tydligen ok. Det har jag blivit bättre på att ta åt mig av och jag tillåter mig numera att känna och tycka olika saker beroende på vilket humör eller vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Det dåliga samvetet kommer, jag låter det komma och jag låter det passera. Försöker att inte lägga mer energi på eller vid känslan, eller döma mig själv för att jag tänker som jag gör. Ingenting är ju som det ska denna gången. Detta är ingen vanlig graviditet. Psykiskt åtminstone, och det får vara så helt enkelt. Men det är en graviditet! Och idag är jag i vecka 25+2, alltså inne i vecka 26.

Kände någon min smärta?

Hjälp.

Jag mår illa. Jag vill spy på tillvaron, på livet, på det förgångna. Tårarna kan inte sluta rinna och det gör så ont i mig att jag bara vill skrika. Så jävla ont.
Kunde de i vårdpersonalen känna min smärta när jag skrek? Tanken slog mig nyss. Att jag inte ens funderat över det. Jag höll mig samlad, jag höll mig sansad, ända tills hon försvann. Sen skrek jag. På en avdelning där man borde vara tyst. Alla måste ha hört mig. Vad har de tänkt? Vad har de känt? Har de fällt tårar av sympati? Har de kunnat känna min smärta genom skriken som vandrade genom hallen?
Nille försöker att trösta. Han säger att han är tacksam över att vi fick träffa henne. Över att vi har två pojkar som är frisk och vilda.
Jag är inte tacksam. Jag kan inte.
Jag fick aldrig byta någon blöja, jag fick aldrig klä henne i några kläder. Jag fick inte ha henne hos mig. Jag fick inte se henne växa. Höra henne prata.
Jag fick bara säga godnatt.
Jag är inte tacksam. Jag är ledsen. Jag har ont. Jag står inte ut med sorgen.
Jag tänker att det aldrig hänt mig, börjat att föreställa mig hur det skulle kännas att förlora lillebror i magen nu. Det känns så ofattbart i första hand. Sen förstår jag att det redan har hänt. Jag har redan upplevt det, en gång. Och jag vill åter igen skrika högt av smärtan som hugger tag i mig. Högre och högre.
Jag är ledsen för att hon dog. För att hon är död. För det var inte rättvist mot henne. Jag är inte orolig just nu. Jag är inte orolig över lillebror i magen. Jag är bara ledsen. Jag är bara så ledsen över att det redan har hänt. En gång. Att hon dog ifrån mig.
Hjärtat slår hårt i bröstet. Det ekar i mitt huvud. Jag känner mig yr. Svullen. Tårarna blöter ner kudden och mitt ansikte. Ångesten som föll över mig var som ett rusande tåg som träffade i full kraft. Inget rum för värjning. Bara död. Smärta och panik.
Det gör så jävla ont. Kan någon känna min smärta?
Fan.

Kaffe-kick & Snabba Symaskiner!

Satt och drack kaffe i soffan idag. Brukar försöka att lägga upp benen så ofta jag får chansen, är så svullen i mina vader framåt kvällen och det ömmar och gör ont. Vilade förstås kaffekoppen på magen, den är ju ganska behändig ibland. Att använda som bordsskiva alltså. Dock gav Kotten ifrån sig en ninja-kick så att koppen vobblade till. Jag själv blev så paff att jag hoppade till varpå halva koppen hamnade över mig och magen. Gravid och hormonell skällde jag ut Nille eftersom det plötsligt blev hans fel, då det var han som hällt upp så mycket kaffe i koppen. Det var i mina ögon helt rimligt just då.

Igår dammsög jag förresten hela huset. Jag gav mig sjutton på att jag skulle bidra lite till vardagssysslorna i hemmet och det behövde dammsugas. Dock är min foglossning så pass svår att jag vissa dagar inte kan gå alls utan får ligga/sitta eller i värsta fall ta mig fram på kryckor. Andra dagar är det lite bättre, och det är oftast dom dagarna som jag försöker att passa på att bidra på olika vis. Sen får jag ta smällen av att det gör mer ont på kvällen eller dagen efter osv. Men helt passiv klarar jag inte av att vara. Kan jag röra mig, så gör jag det. Så, jag lyckades med dammsugningen, även om det tog nära inpå 2 hela timmar! Jag tog det jättelugnt och långsamt och med många små pauser. Varje gång jag behövde flytta på något, fick jag lägga ifrån mig slangen och sedan flytta stolen/lådan/krukan med händerna. Sådant som jag i normala fall bara hade föst undan med ena foten, men där slår smärtan alltid till direkt. Att röra benen överlag gör ONT. Men jag är stolt och nöjd över min prestation, och jag fick njuta av ett rent hem i sisådär ett par 2-3 timmar i alla fall.

Jag har även blivit med nya symaskiner. En Singer Coverstitch flyttade hem till mig förra veckan, men jag har ännu inte fått tid eller tillfälle att sitta ner och prova den. Men imorgon får vi fint besök från Åhus, min älskade Sara och hennes familj, och Sara har en likadan maskin så hon ska få det sanna nöjet att visa mig hur den fungerar. Haha.
Igårkväll kom droppen som fick bägaren att rinna över för mig med min hushållsmaskin Singer Tradition, som för övrigt har krånglat ett bra tag nu. Men igår fick jag i alla fall nog. Det tog ca en halvtimme att sy igen ett vändningshål på en filt och då var sömmen ungefär 3-4cm bred. Så, för första gången i mitt liv (skulle jag vilja skriva, men det är ju tyvärr inte första gången) så kände jag att "nu jävlar slänger jag maskinen rätt ut genom fönstret". Tur jag samlade mig, drog ur sladden och satte ner maskinen på golvet. "Hejdå, ditt satans åbäke! Jag hatar dig!" Så, idag drog jag med mig hela familjen ner till Greger Sy för att få hjälp. Gick in och bad om en bra, men billig och enkel symaskin som även klarar stretchsömmar och fina Greger visade mig direkt till en Husqvarna från tidigt 90-tal som hade kostat ungefär 8000kr om jag köpt den ny idag. Fick den för en tusenlapp och det är nog det snabbaste maskin-köp jag någonsin gjort. Ikväll ska jag ge den ett försök. Får jag problem vet jag åtminstone vart jag ska vända mig.

Den nya skönheten. :P

Det jävla åbäket...

Godingarna! Den nya coverlocken och min älskade overlock från Janome!

Målvecka, Scrapbooking, Blod & Förlängningssladdar!

Just nu känns det som om jag står och snubblar på mållinjen. Imorgon går jag in i vecka 25, dvs 24+0. Det var i den veckan som Freja föddes. I vecka 24+5 för att vara exakt. En tid då 85% av alla prematurer överlever. Men inte hon.
Jag borde känna mig tryggare för varje dag som går nu. För varje dag som passerar felfritt är en gåva, en dag då det ska bli lite lättare att andas. Ändå känner jag bara mer och mer oro och tvivel. Jag är livrädd över att något ska hända nu, nu när jag är så nära. Som om jag går och väntar på att kotten ska födas.

Nu.

Imorgon.

Närsomhelst.

Han kommer att dö.
Det är så dubbelt, alla känslor. Jag har väntat på att gå förbi den tid i graviditeten då Freja föddes, som ett första delmål. Trott att jag ska må bättre. Bli gladare. Känna mer tro till att vi ska bli föräldrar ännu en gång. För visst ska vi det, fast får vi behålla honom? Att vara gravid är inte längre lika med att få ett barn. Den naiva människan jag en gång var är borta och jag vet, jag vet att allting kan hända. För det händer. Hela tiden. Det som inte får hända.

Det är tungt just nu. Så himla delade känslor… på ett sätt får jag dåligt samvete över Freja. Men också mot lillebror i magen. Hade han ens funnits om hon hade levt? Hur kommer det att kännas den dagen då jag gått längre än vad jag gjorde med henne? Ångest. Glädje. Trygghet. Mer oro. Känns som att jag håller på att förlora allt ibland. Mig själv inkluderat.

Sista och enda bilden på pojkarna tillsammans med Freja i magen. Två veckor innan allt gick åt helvete.

Loke har blivit så himla stor. Han har slutat helt med blöja nu, även på natten. Han har tjatat och tjatat om kalsonger och att han vill sova utan blöja, och faktiskt även lyssnat när vi förklarat för honom att han måste sluta kissa i den på natten först. Så, efter vår stora sommarfest lovade jag honom att han skulle slippa, och det har gått över förväntan. Det gick fort!

I början av veckan berömde jag honom när han satt på toaletten. Jag sa att han var så duktig och stor som nu inte hade blöja alls längre, varpå han kontrade med att han var ”stor ända upp till taket, och jag ska inte ha napp mer”! Helt och hållet hans eget beslut. Så vi samlade ihop alla nappar vi kunde hitta, la dom i en burk, som han sen ska ge till bebisen i mammas mage. Idag har han varit utan nappen i en hel vecka och jag är så himla stolt över honom. Han är så mycket tidigare än sin bror, även om det fortfarande gick ganska så smidigt för Viking också. Men Loke är fortfarande under 3år, han fyller först i oktober. Lillebror kommer förhoppningsvis i november och då börjar vi om igen. Men, så skönt om vi bara har ett blöj- och nappbarn då. Faktiskt.

Egna beställningar: Kanelbullekalsonger till Viking och limegröna "uggle-songer" till Loke.

Mithras hostade blod igår. Jag har haft extra koll på honom, men han verkar må som vanligt. Går ut så ofta han kan och får. Äter. Sover. Myser i gräset. Han har varit borta ett par nätter också, och första natten var jag ganska orolig, men klockan 6 på morgonen satt han utanför dörren och skrek i vanlig ordning. Jag tänker att han får vara ute så mycket han vill, för han mår så mycket bättre av frisk luft. Jag hoppas bara att han inte försvinner bort, det hade gjort mig ledsen. Men jag är villig att ta risken, med tanke på hur pass förbättrad hans livskvalitet har blivit.

Jag har tagit upp scrapbookingen igen. Det var egentligen det dåliga samvetet gentemot lillebror i magen som fick mig att börja igen. Jag har skapat album till alla barnen under mina graviditeter. Tagit magbilder, skrivit tankar och känslor, klistrat in ultraljudsbilder och annat som rör graviditeten i dom. Men när Freja dog försvann så mycket mer än bara lusten att fortsätta. Vad var poängen? Men, nu har jag kommit igång igen. Jag vill att kotten också ska få ett album, men jag känner inte att jag kan börja med hans förrän jag fått avsluta Frejas. Så. Jag har samlat mig. Jag har gråtit mig igenom urvalet av bilder. Plockat ut alla minnen jag vill få ner i albumet. Det är ganska tidskrävande och även psykiskt påfrestande. Min fina E har suttit med mig sen när jag pysslat, och tillsammans har vi skapat utan att lägga så mycket tanke kring vilka bilder det är jag scrapbookat. Det är så mycket lättare om jag slipper vara själv. Då kan jag försvinna bort i samtal med henne eller bara lyssna på allting hon har att berätta eller behöver få ventilera. Det tar bort fokus från mig och det är nog en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska kunna genomföra det. Att jag lyckas stänga av.
Jag har mycket kvar, men jag känner mig stark och laddad över att få fortsätta. I trevligt sällskap förstås. Här kommer lite smakprov på innehåll, för er som gillar scrapbooking! 

Krabaten, Knytet och Knodden... klart att Kotten också ska få ett album!

 

Några magbilder med Loke.

Lite magbilder med Freja... sista bilden togs 2 dagar innan hon föddes.

 

Tidigt ultraljud med Freja, där hematomet syns i bild.

Lite av Vikings förlossning.

Vi har även äntligen börjat med renoveringen i källaren. Nu är det garaget som ska delas i två och det ena ska bli ett nytt bostadsrum, nämligen vårt arbetsrum. Med datorspel, airsoft, scrapbooking och att sy så har vi ett ganska stort behov av ett eget rum för våra alla hobbys. Vårt nuvarande arbetsrum på ovanplan kommer att frigöras och bli ett till barnrum.
Nille gör som vanligt allting själv, läser på det han saknar i kunskap och testar sig fram. Det vi inte kan köper vi förstås i tjänster, men det är roligare och en aning billigare att göra så mycket som möjligt själva.
Nu har han byggt själva muren som delat garaget i två sektioner. Idag har vi planerat och skissat hur vi vill möblera i rummet. Det är viktigt och nödvändigt för honom att veta var alla mina maskiner ska stå, var datorerna ska vara, eller lampor och skrivare. Det ska finnas dosor för alla ändamål och inte en endaste förlängningssladd ska få komma in i rummet. Jag gissar att det beror på att jag är gift med en elektriker. Så imorgon ska han börja spåra i väggarna för att dra el och sätta in vägguttag vid alla markerade punkterna. Jag har faktiskt saknat detta, renoveringskaoset. Huvudet blir så upptaget av annat då.

Garaget i sin helhet.

Vi bestämde att ungefär i mitten av allt kaos ska väggen byggas.

Lego för vuxna?

 

Muren/väggen på plats!

Då är vi döda båda två och ingenting som heter liv kan någonsin sära på oss igen.

Dagarna går, jag hinner inte med allting jag vill eller tänkt göra. Det är så normalt och vardagligt som det någonsin kan bli. Ett liv fullt av måsten, projekt och sociala aktiviteter. Men någonstans där, mitt mellan trevliga middagar, veckohandling och tvätt stannar jag plötsligt ibland upp. Faller mentalt för ett litet ögonblick. Bara en så kort stund att jag snabbt hinner stänga dörren som börjat glipa, igen. Men, det är för sent. En del av mörkret har redan kommit ut. Lagt sig runt mig, väntande. Vilande. Vaktande, ändå tills där kommer ett inslag av oplanerat lugn. Då slår den till med full kraft och även om jag är beredd så vänjer jag mig aldrig. Det går liksom inte. Sorgen efter henne gör precis lika ont nu som då. Skillnaden är bara att jag har lärt mig att simma. Jag drunknar inte längre, och jag vet att det går över. Varje gång.

Rör mig inte. Låt mig vara. Ingenting kan lindra, ingenting kan göra det lättare. Ingenting som i livet är möjligt att genomföra. Det är bara döden som kan avsluta ett lidande. Mitt lidande. Döden har aldrig skrämt mig förut. Innan jag fick smaka på dess mörka och tunga slöja. Nu skrämmer den mig mer än någonting annat. Samtidigt har den aldrig varit så närvarande som nu, och känts betryggande. Fan. Det är så enormt, jävla svårt att sätta ord på. Delade meningar om samma sak. Känslor som går åt alla håll och kanter, ut och in och baklänges. Logik? Finns det ens?

Jag tror inte på någonting. Ingen religion, ingen gud. Jag tror inte ens på att Freja är en ängel. Hon är bara död. Men orden hjälper andra att förstå. Det hjälper mina barn att förstå var deras lillasyster är. Ett ord som beskriver. Ett vackert ord. Det tröstar andra, utom mig. Jag känner bara total uppgivenhet. Jag tror inte heller på liv efter döden. Men jag leker med tanken, och jag vet att jag kommer att få vara med henne när min tid är kommen. För då är våra själar på samma plats. Då är vi döda båda två och ingenting som heter liv kan någonsin sära på oss igen.