Krabaten.

Eftersom de flesta närmsta redan vet så väljer jag att gå ut med allting såhär istället. Inte det roligaste sättet, men det är lättare för mig så att jag slipper dra hela historien om och om igen.

Jag är gravid, väntar vårt tredje barn och hade precis gått in i vecka 13, dvs 12+1. Jag har mått ganska bra, i jämförelse med hur jag har mått de andra två graviditeterna. Bara ytterst lite illamående och har kräkts ett par ggr i veckan, inte mer. Jag har försökt att vara tacksam men man oroar sig samtidigt när symtomen varit så milda. Har inte ens gått upp i vikt nämnvärt, tvärtom så har jag gått upp ett halvt kilo och sedan gått ner ett helt kilo. Men, varje graviditet är väl unik och jag har försökt att vara tacksam.
Några dagar tidigare hade jag sagt till Nille att nu minskar missfallsrisken radikalt, tror det är med 65%. De första tre månaderna är förbi. En milstolpe och en trygghet i graviditeten och för oss.
Det är fredag morgon och jag och Viking sätter igång bullbak, det ska bli kanelbullar till kalaset kommande vecka. Han är lyrisk, men själv är jag trögstartad. Pratar i telefon med Nille och beklagar mig över att jag mår lite halvkasst, känner mig konstig på något sätt. Vi bakar vidare och sätter degen färdig för jäsning. Jag upptäcker vid det laget att vi har slut på kanel så jag börjar klä på barnen för att gå en tur till ica runt kvarteret. Men jag kunde inte gå så fort, som om kroppen bromsade mig. Kommer in på ica och börjar leta efter kryddorna. Då känner jag plötsligt hur det blir blött i trosorna, nästan som om jag kissat på mig litegran. Jag stannar upp och vill spontant dra ner byxorna för att se efter vad det är, men tänker att jag får skynda mig hem istället. Jag hittar kanelen, betalar och drar med mig barnen ut från affären. Vi hinner komma in på uppfarten och jag sätter nycklarna i dörren när jag känner det igen. Bara en liten skvätt till. Skyndar mig att låsa upp och sedan dra vagnen upp för trapporna. Då brister det till och en våg av värme sköljer ner över mina ben. Jag utbrister förtvivlat ”Nej, nej, nej!” samtidigt som tårarna börjar trängas i ögonvrån. Det går upp för mig. Jag får ur Loke ur vagnen sedan rusar jag in på toaletten. Det är blod överallt. Jag skriker. Jag gråter. Jag får inte luft. Hela min existens håller på att gå under och jag kan inte tänka klart. Trosorna är mörkt rosa och byxorna genomblöta. Det är blod på golvet, på toalettstolen. På mig. Från mig. Jag skriker förtvivlat. Lyckas fumla fram telefonen ur jackfickan och ringer till Nille. Han svarar först på tredje försöket och står nere i en källare så han hör mig knappt, men han förstår att något har hänt och ringer snabbt upp igen när han kommit ovan mark. Inom en halvtimme är han hemma och han har faster Miia med sig. Hon tar över barnen och vi kör snabbt iväg till sjukhuset.

Jag sitter på en bår i ett av väntrummen på kvinnokliniken och gråter. Jag vet ju vad detta betyder. Jag har aldrig haft blödningar tidigare och fasar det värsta. Jag pratar med mamma i telefonen och både hon och pappa försöker lugna med att det inte behöver betyda något, att många kvinnor blöder. Pappa googlar och inger mig en gnutta hopp. Vi väntar i många timmar innan vi får träffa läkare. Tiden spelar ingen roll, jag vet att de inte kan göra något för att förhindra det som sker. Jag är inte prioriterad och jag känner mig totalt hjälplös. Efter fyra timmar får vi komma in för att göra ett vaginalt ultraljud. Jag skakar, är nervös. Nille håller mig hårt i handen. Jag blöder inte mycket längre. Jag har inte ont. Läkaren tittar på skärmen och säger det jag redan visste. ”Det ser inte alls bra ut!” Jag kan inte hålla emot gråten. Jag gråter högljutt samtidigt som jag försöker att ligga stilla så att hon kan titta ordentligt. ”Moderkakan har börjat lossna”, säger hon. Hon beklagar samtidigt som hon förklarar att det faktiskt är ett friskhetstecken från min kropp. ”Det är ett påbörjat missfall”, konstaterar hon, ”och ibland tar det lite längre tid för kroppen att inse det och stöta bort det.” Vi frågar om hon är helt säker, om det verkligen inte finns något att göra. Hon tittar beklagande på mig och skakar på huvudet. ”Hjärtat slår jättelångsamt” säger hon då. Jag känner hur jag vill sjunka ner genom golvet. Nu ska jag alltså vänta på att krabaten ska dö, på att hjärtat ska stanna! Hon fortsätter att lugna med att det inte alls är ovanligt, men såklart jättetråkigt när det händer. Var tredje kvinna, uppfattar jag att hon säger, sen berättar hon att det kommer att göra mycket ont och att det kommer blöda väldigt mycket när det sätter igång och att hon därför vill lägga in mig. ”Det kan vara ganska obehagligt att gå igenom själv och på sjukhuset kan du få massa smärtlindring osv”. Det blir så. Jag får byta om, de sticker mig och sätter en nål och jag blir inledd på gynekologiska avdelningen. I korridoren möter jag Mona, min fina vän från sjuksköterskeutbildningen. Jag får världens varmaste kram och hon håller om mig länge, länge medan mina tårar bara rinner. Där och då släpper jag allt och den där kramen ger mig så mycket trygghet och kärlek. Mona berättar för mig vad som kommer att hända och hon kan vara ärlig. Hon kan säga det på mitt ”språk”, professionellt men vänskapligt. Naket och hårt. Hon öppnar upp sig och jag vet att hon inte säger något för att försköna det som ska hända. Jag är så tacksam mot henne för det. Så otroligt glad och tacksam för att hon var där precis då när jag behövde henne som mest. Tack!

På kvällen pratar jag och Nille länge. Vi försöker att vara tacksamma över de två pojkar vi har och att vi kan få fler barn. Jag har svårt för att tänka mig att någonsin bli gravid igen. Detta vill jag aldrig behöva uppleva. Det gör så förbannat ont i mig. I mitt hjärta. Det har varit en lång dag och vi bestämmer att Nille ska åka hem och ta barnen under natten, då både Miia och Farfar fått ställa upp med kort varsel och är båda två trötta. Farfar blir stand-by om det skulle vara så att det sätter igång mitt i natten, så att Nille kan komma in. Det kommer vara ungefär som en förlossning. Samma symtom. Magen som krampar och släppper, krampar och släpper. Skillnaden är att det som kommer ut är betydligt mindre. Där är en potta nere i toalettstolen som samlar upp allting. De uppmanar mig att titta på ”änglabebisen” sen för att säga farväl men också för att man inte ska få hjärnspöken och tro att man aldrig varit gravid. Det låter rimligt, men jag är livrädd. Varje gång jag kissar gråter jag. Inte av smärta, men av rädsla. Det kommer lite blod varje gång, men efter ett tag stannar det upp. Det som kommer ut är mörkare och fastare. Nästan koagulerat.
Hela natten ligger jag och vänder och vrider mig i oro. Jag gråter om vartannat, kommer till insikt till och från. Tankarna bollar fram och tillbaka. Jag vill att barnet ska vara friskt. Varför stöter min kropp bort det, vad är det för fel? Jag har svårt för att somna. Inbillar mig att jag börjar få ont i magen, men varje gång jag känner efter så är det inget. Det blöder inte heller längre. Läkaren har ordinerat ut Diklofenak till att börja med, men jag har inte ont och vill inte ta något alls. Sjuksköterskan tyckte det var dumt också iom att jag haft mycket problem med magkatarr. Och även om jag väntar på missfall så är jag ju än så länge fortfarande gravid och då ska man inte ta sånna läkemedel.
Jag somnar till ljudet av mitt egna hjärta som slår så hårt och så fort att jag blir alldeles yr och får ångest. Jag är nästan på väg att be om något lugnande, men tänker att det får man väl inte heller ta om man är gravid, och vi vet ju inte om hjärtat slutat slå ännu. Flera gånger vaknar jag till och tänker att ”NU, nu dör lilla krabaten” och får fullständig panik.

Lördag morgon och jag känner mig tom, vilsen och uppgiven. Ingen smärta på hela natten, förutom den psykiska. Ingen blödning heller. Sjuksköterskan säger att det är ett gott tecken. Jag undrar på vilket sätt det är det, det är ju ett missfall och krabaten ska ju dö, varför ska det behöva dra ut på tiden. Hon säger att så länge man inte blöder måste man väl få hoppas. Jag tycker det är elakt och berättar vad läkaren sa till oss, att det är hopplöst, att moderkakan har börjat lossna och att det inte kommer att klara sig. Hon kontrar med att man alltid ska ha två läkares åsikter innan man tar för givet något, men att om läkaren sa att prognosen var dålig så är det det som jag ska utgå ifrån, MEN man måste ju ändå få hoppas, tillägger hon.
Jag känner mig vilsen av det hon säger. Varför ger hon mig hopp när jag redan fått förklarat för mig att det är kört? Vi väntar bara på att hjärtat ska sluta slå och på att kroppen ska göra sitt. Det är en klen tröst och direkt taskigt att säga till någon som precis har fått en dödsdom på sitt ofödda barn. Men det är försent, hon har redan fått mig att börja tänka på det. Hoppet. Jag inser att jag kommer bli totalt förstörd igen när vi går till nästa ultraljud och det kommer bekräfta vad första läkaren sa.
Nille kommer in på förmiddagen i lagom tid till det andra ultraljudet. Jag är inte lika nervös denna gången. Jag är förberedd. Det värsta skulle nog vara om hjärtat ännu slår och vi ska behöva vänta ytterligare. Det är fruktansvärt, men ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta.
Jag sätter mig i stolen och läkaren känner först och konstaterar att där finns lite blod kvar men att det är gammalt, dvs ingen fortsatt blödning. Han vinklar skärmen så att vi också kan se när han sen startar ultraljudet. Krabaten dyker upp, till synes helt stilla, men så pekar han på skärmen och säger ”Ser ni där, det är hjärtat som slår!” Mina tårar rinner och jag tycker det är direkt plågsamt att se. Sen plötsligt sprattlar hela bebisen till och sparkar ut med armar och ben. Allting ser helt normalt ut. Vi räknar hjärtljuden flera gånger men de är aldrig under 130slag/min. Jag förstår ingenting. Jag gråter och läkaren blir förvirrad över min reaktion, han säger att jag ska lugna mig, att allting ser bra ut. Han visar moderkakan som ser helt intakt ut. Livmodertappen som är helt försluten. Hjärtat som slår. En bebis som sprattlar.
Jag skakar i hela kroppen. Jag frågar om moderkakan och han förklarar att den ibland kan lossna lite i kanterna men att det inte betyder något i detta tidiga skede, den växer ju fortfarande. Hjärtljuden skulle man tydligen inte heller hänga upp sig för mycket på, det är främst när det börjar närma sig förlossningen. Han förklarade att många blöder och att det kan vara sådant som ligger runtomkring i livmodern och som sedan absorberas eller försvinner, eller som i mitt fall, får man en blödning istället. Något sånt.
Jag blev utskriven och hemskickad med restriktioner om att vila, inte lyfta eller rasta barnen. Det finns aldrig några garantier. Han kunde inte säga något om hur det ser ut om två eller tre veckor, men just då såg allting helt normalt ut.

Jag är idag i vecka 12+3 och förbannat trött, utmattad och överkörd. Jag har svårt för att vara glad och tacksam, hela dygnet har varit så känslosamt. Jag fick först ställa in mig på att bebisen skulle dö, ligga och vänta ut det, för att sedan få höra att den mår hur bra som helst. Att det inte alls är ett påbörjat missfall. Att min kropp inte alls stöter bort det. Att bebisen ser friskt ut. Att den mår bra. Jag mår skitdåligt över att jag tvivlat, över att jag trott att bebisen är sjuk.
Till viss del klandrar vi första läkaren. Hon kunde sagt saker på ett annat sätt. Hon hade inte behövt vara bombsäker på missfall om det nu inte var så. Men hon var stressad och jag tyckte att hon ändå var förhållandevis professionell. Och jag blödde ju faktiskt, och hjärtat slog säkert jättelångsamt, men det kanske det kan göra utan att det behöver betyda något? Jag vet inte. Jag förstår fortfarande ingenting. Jag hoppas bara att allting ska gå väl hädanefter. Att vår mirakelbebis kommer i maj som planerat, och inte tidigare.
Vill samtidigt passa på att tacka alla mina underbara vänner som stöttat mig genom hela denna mardröm. För ert stöd, era tankar och era tröstande ord och kramar. Det hjälper mig jättemycket. Jag behöver ventilera och det är skönt att veta att jag har er. Tusen tack! Jag älskar er!