Lättnad, Aprikoser & Hematom!

Började blöda igår morse igen. Inte mycket, men dock. Blod som blod, det väcker samma fasansfulla känsla inom mig. Samtidigt kändes det på något sätt väntat. Som om jag visste att det inte var sista gången jag blödde. Hade ingen möjlighet att åka in och få det undersökt förrän senare på eftermiddagen/kvällen när Nille kommit hem från jobb. Känns trist att behöva sätta sig på akuten och ta upp plats där när det samtidigt inte är så akut. Hade känts mycket bättre om man kunde få bokat en tid, men så funkar ju inte systemet.

Körde in vid 17-tiden, finaste E följde med så att jag slapp sitta där själv. När läkaren kallade in oss fick jag dra hela historien från början igen. E höll mig i handen hela tiden, det kändes tryggt. Jag blir lika nervös varje gång jag lägger mig där i undersökningsstolen. Som att allting faller på plats just då och jag inser att det är nu det gäller. När jag hörde läkaren berätta för sin läkarstudent var hjärtat var och att det slog, drog lättnaden över mig igen och tårarna rann. E kramade min hand och strök mig över håret. Kändes så bra att ha henne med, att inte behöva vara där själv. Hon visade oss på skärmen och vi kunde se lille krabaten göra kullerbyttor och sparka och slå med både armar och ben. Helt underbart!
Visade sig att moderkakan ligger precis lite över livmodertappen vilket leder till att det kan blöda lite från den. Den kommer dock att flytta sig uppåt i takt med att livmodern växer, ungefär som när man blåser upp en ballong, så kommer moderkakan att följa med upp. Om den skulle ligga över tappen när det är dags för att föda blir det planerat kejsarsnitt istället. Lossnar moderkakan medan barnet ligger i magen så har den ingen förbindelse till mamman längre och dör av syrebrist. Men det hör inte hit, inte just nu i alla fall. Läkaren kunde även se en blödning inne i livmodern hos mig. Ett såkallat hematom, vilket är direkt översatt till blåmärke. Hematomet var ungefär lika stort som krabaten men låg utanför fosterhinnorna och inkapslat för sig själv i livmodern. Positivt.

Jag blev hemskickad med tabletter för att stoppa blödning och skulle även få komma på återbesök för att mäta och se att Hematomet inte växer. Det kändes otroligt skönt att få en bekräftelse på blödningen och att åter igen få se att allting var bra med den lille. Det var så svårt att gå från en dödsdom direkt till att ”inget är fel” bara sådär. Jag har inte kunnat acceptera det, det har inte känts tryggt. Som om något ändå fortfarande var fel. Idag är jag på mycket bättre humör.  Dessutom ringde läkaren upp mig idag för att berätta att missfallsrisken inte påverkas av hematomet alls utan det är lika vanligt/ovanligt med missfall med eller utan hematom. Hon berättade även att jag kommer att fortsätta blöda ett tag in i graviditeten och att det då är hematomet som tömmer sig. Skönt att veta, och var jag orolig så var det bara att komma in igen så tittar dom hur det ser ut. Pust. 

Bilderna kommer ifrån Emma ultraljudsklinik som vi själva bokade privat. Vecka 13+5. På undre bilden syns hematomet tydligt som en stor mörk halvmåne i nederkant, krabaten ser för övrigt ut som en liten alien, precis som den ska.

Har letat järnrika produkter över Internet hela dagen idag. Skrivit ner inköpslista och ska verkligen försöka att få i mig lite mer järn via kosten. Har insett att jag inte skött det riktigt heller. Det är häftigt vad lite goda nyheter kan göra med inställningen till allting. Nu ska jag försöka att njuta!
Kvällens snacks blir torkade aprikoser och lite mörk choklad! Mums!