Den enorma stressen!

Jag är inte färdig. Långt ifrån redo. Jag känner en enorm stress och det går inte att förklara hur den sliter i mig. Jag klarar inte av när barnen skriker. Om de inte lyssnar. Antingen skriker jag själv eller så gråter jag. Stressnivån är obefintlig. Jag klarar inte av den. Jag kan laga mat, om det flyter på som det ska. En sak för mycket, en sak jag glömmer, en sak som kommer emellan, och jag faller ihop. Det finns inga marginaler. Hur ska jag orka med ett normalt liv? Hur ska jag orka med att återgå till jobb? Hur ska jag klara av att ta hand om barnen? Hur ska jag orka leva med mig själv?
Samma dag som Freja dog fick vi prata med kuratorn och med läkaren på Neonatal. De sjukskrev både mig och Nille. De skickade in papper till försäkringskassan och försäkrade oss om att vi inte behövde göra någonting. Jag minns det som en stor sten som lyftes från mitt bröst just i den stunden. Jag avskyr att behöva ha att göra med myndigheter. Mina erfarenheter är kantade av dåligt bemötande, fel blanketter, bristande intyg och försenade eller icke fattade beslut. Endast problem. Endast krångel. Problem, krångel och stress utan dess like. Så det var riktigt betryggande att slippa oroa sig över det denna gången. Jag hade inget annat i tankarna än Freja ändå. Kunde inte tänka utanför hennes födelse och död. Där fanns ingen ork över till någonting annat. Förlusten av mitt barn har tagit fokus från i princip allting annat runtomkring. Det är så fortfarande, till viss del. Jag är förlorad.

Men.
Jag orkar inte ta upp allting. Varendaste liten detalj som kunde ha ställt till problem för mig, för oss, har självklart gjort det. Det saknas slutdatum på läkarintyget, det hade hon glömt bort att skriva, vilket gör att jag måste jaga runt efter läkaren, som för övrigt inte är i Sverige längre. Olika människor säger olika saker. Skickade påminnelser som inte borde sändas ut. Efter samtal med nya handläggare på försäkringskassan fick jag höra både att det ena ställde till det, än det andra, och nästa dag var det tvärtom. Hur svårt ska det vara? Jag vill bara få lov att vara sjukskriven. Utan problem. Utan att behöva ha någon onödig kontakt med försäkringskassan.

På torsdag ska vi till vårdcentralen för att förnya sjukskrivningen, vilket inte ska vara några problem, har aldrig varit det, säger de som arbetar med föräldrar som mist sina barn. Såklart kommer det att bli problem.

Det är hemskt att allting ska behöva bli mycket, mycket värre än vad det redan är. Det känns så fruktansvärt onödigt. Den stressen jag upplever ifrån Försäkringskassan slår ut allting. Allting! Hur ska man kunna få lov att sörja sitt barn när man istället ska behöva oroa sig över att intyg, blanketter, ersättningar inte ska bli fel? Varje dag pratar vi med dom. Varje dag är det något som uppmärksammats, blivit fel, saknas, eller inte stämmer. Imorgon är det en månad sedan Freja föddes och vi har fortfarande inte ens fått en handläggare som tar hand om just vårt fall. Hur sjukt är inte det?
Tydligen skulle vi gå in och anmäla på deras hemsida också, att vi är sjukskrivna. Det ska man göra samma dag som sjukskrivningen träder i kraft. Alltså den 6e februari. Den 6e februari, när Freja dog, skulle vi alltså anmält till försäkringskassan att vi inte längre kan arbeta eller vara föräldralediga. Den 6e februari kunde jag varken prata, tänka eller göra någonting utan att skrika av smärtan av att ha förlorat mitt barn. Är det rimliga krav?

Kuratorn har ringt till försäkringskassan. Försökt reda ut saker. Personal från försäkringskassans avdelning för de som har avlidna barn har ringt upp oss och försökt reda ut saker. Men ingen kan allting. Ingen är ansvarig. Ingen kan alla bitarna, de kan bara vara samordnare och gå igenom en bit i taget. Först föräldraledigheten, sen sjukskrivningen, sen intyg, sen sorgedagar, sen semesterdagar från arbetet, sen tillfällig föräldrapenning i samband med förlust av sitt barn etc etc. Jag förstår inte. Jag kan inte. Jag vill inte fatta några beslut. Jag vill bara vara ifred. Sjukskriven och ifred. Det räcker att någon säger en mening som innefattar dessa orden så bryter jag ihop och börjar gråta. Jag har inte ork till detta. Jag går på reservkraft redan som det är. Jag fixar inte detta också.

Försäkringskassan får inte längre ringa till mig. Allting går via Nille numera. De ringer honom i mina ärenden. Han är starkare än vad jag är. Jag bryter bara ihop och jag är så sönderstressad att jag skulle kunna dö. Det är inte rättvist. Det är så in i helvetes onödigt. Vi vill bara få sörja. Låt mig vara ifred, låt mig få sörja, innan stressen äter upp mig fullständigt inifrån. Hur ska jag orka leva då?

Folk säger att det inte har gått så lång tid. Att jag inte ska stressa eller tänka på jobb, träffa vänner och så vidare. Men faktum är att det har gått en månad och ingenting har hänt. Bara problem som skapats och inuti dessa växer stressen fram. Snart har det gått två månader. Tre månader. Ingen förändring. När räknar man att man ska återgå till jobb, vänner och livet igen? Fan, denna stress har ihjäl mig. Det går inte att inte oroa sig heller. Livet lämnar inga garantier och det blir aldrig som man tänkt sig ändå.