En miljon små papperslappar av kärlek...

Ibland undrar jag varför inte mina barn kan följa med mig hem från dagis i samlad trupp? Som så många andra ungar gör. Istället springer de åt varsitt håll så fort man öppnat ytterdörren, likt kor man släpper ut på grönbete efter en lång vinter. Hopplöst. Man kommer trött och sliten ifrån jobb och påbörjar direkt nästa arbetspass som innebär att bära en miljon barnkläder, tjocktröjor, omaka strumpor, nappar, snuttar, nerkissade kalsonger i påsar och ett hundratals pappersbitar som Viking roat sig med att klippa ner till beståndsdelar (ja, han är inne i en sådan period just nu där han upptäckt saxen och dess fantastiska egenskaper – skjut mig!) Jag har så mycket spillpapper i min väska att jag är rädd att folk ska börja undra om jag har några udda tvångstankar eller liknande. Jag slänger papperslapparna lite då och då förstås, men mitt hjärta brister om Viking skulle se mig göra det. Han är väldigt stolt över sin nyfunna hobby nämligen och vad vore jag för en fruktansvärd mamma som kastar hans omsorgsfullt sneklippta tidningsutklipp? Bättre folk tror jag är galen än att Viking blir sårad. Istället slänger jag några i smyg när jag är på jobb. The things we do for love, eller?
Ibland får jag såkallade "brev" av honom också, som han gjort på dagis. Ett enkelt A4 dubbelvikt med tejp på sidorna. Jag har lärt mig att inte öppna de där breven, efter att ett av dom mer eller mindre exploderade i handen på mig och spred små vita pappersbitar över hela grannskapet. Suck! "Jättefint älskling, vad duktig du är! Kom så skyndar vi oss in."

Det händer mycket om dagarna nu. Mycket inbokade träffar, middagar, fikor och liknande. Det är kul, men jag känner att jag lätt blir stressad. Samtidigt har jag ingen annan mig själv att skylla, det är jag som bokar in grejerna, och jag vill hinna med mer än vad jag gör. Jag har fler middagar, umgängestillfällen, biobesök, grillningar och playdates med barnen som jag vill boka in, men det finns inte tid. Inte tid och inte ork. Samtidigt är jag tacksam över att det är på det hållet. Alla aktiviteter får mig att tänka mer på nutiden och mindre på det förgångna. Jag oroar mig mindre om jag har mer att göra. Hjärnan har bara viss kapacitet och det går inte att få utlopp för alla känslor på en och samma gång. Med andra ord får jag på ett sätt vila desto mer jag gör. Svårt att förklara utan att få det att låta helknäppt. Men men…

För ett tag sedan drog vi fram soffan i vardagsrummet vilket inte är gjort i en handvändning. Nilles muskler är ett måste och jag överdriver inte när jag säger att det är ett heldagsprojekt. Eller åtminstone en hel förmiddag. Så… vi skjuter gärna upp det. Vi skjuter upp det ända tills vi inte har något val än att ta tag i det. Dagen då vi inser att alla favoritleksaker är borta och att det inte går att hitta en endaste förbannade napp i hela huset. Då slår det oss att det är dags att dra fram soffan igen. Så vi sover på saken och laddar upp för projektet. Såhär såg det ut denna gången. Vi fick i alla fall svar på vart allt lego tagit vägen.