Man når aldrig 100 procent.

Jag faller. Jag har mått ganska bra ett tag nu. Har känt mig smått levande igen, sett fram emot saker, känt mig glad. Börjat inse att det är ungefär ”såhär” livet kommer att vara hädanefter. Att leva med sorgen. Att fungera med hål i sitt hjärta. Men samtidigt, hur mycket jag än försöker så kan jag aldrig bli 100% glad. Fullt ut. När livet är som bäst, så är det ändå något som fattas. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Jag inser det och kan vänja mig vid det, men sörjer desto mer av tanken. Jag har blivit berövad på mitt barn och även på livets alla höjdpunkter och lyckorus. Min väninna J beskriver samma sak. Det var fyra år sedan hon förlorade sin dotter och även om hon, i mina ögon, verkar stark och leva ett såkallat ”normalt” och bra liv, så upplever hon precis samma sak. Man når aldrig upp till de där 100 procenten. Hur jäkla bra man än mår, så når man den där undre gränsen, precis under klimax och där möter man tomheten och sorgen istället. Alltid.

Du slutar aldrig att älska dina barn, alltså kan du heller aldrig sluta sörja dom.

Jag vet att jag gör fel som klandrar, men jag vet det egentligen bara för att folk säger det till mig. Innerst inne är sanningen någon annan. Det är min kropp som misslyckats. Det är min kropp som fått mig att hata mig själv. Att avsky varenda centimeter utav den. Jag hatar att den fått mig att hata den. Inte hur den ser ut, det kan jag ändå inte påverka. Men det faktum att Freja var helt frisk bekräftar bara min ilska riktad mot mig själv ännu mer. Jag hade förstått på ett annat sätt om hon varit sjuk. Om det var därför min kropp reagerade som den gjorde och började öppna sig. Men så var det inte. Min kropp misslyckades med att beskydda henne. Min jävla kropp kunde inte stå emot bakterier som ett vanligt immunförsvar hade gjort och valde att riskera en liten bebis liv istället.

Som hon kämpade, min lilla Freja. Förgäves. Allting. Jag kommer alltid att klandra mig själv till viss del. Klandra min kropp som jag räknade med och som svek mig. Som tog min dotters liv ifrån mig. Som tog henne ifrån oss alla.