Att vara både mamma och änglamamma! : Jag har överlevt.

Nilles tre semesterveckor har passerat. Jag har vikarierat i tvätteriet under tiden och det har varit skönt som omväxling. Det är ganska slitsamt att arbeta i Frukosten faktiskt, även om det är oerhört kul också. Jag älskar alla mina underbara kollegor. Dåliga dagar räcker det att jag kommer till jobb för att sedan bli överöst av kramar, då de ser direkt på mig om jag är ledsen. Det är ok att gråta på jobb. Där har jag det största stödet. Alla är så välmenande. Även de som inte riktigt förstått eller vetat om vad som hänt finns där för mig. Frågar. Kramar. Delar med sig. Lyssnar. Tröstar. Gråter med mig. Som en osynlig regel. Jag minns hur jag fasade över att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Jag var livrädd. Första besöket hade jag med mig Nille och jag grät och skakade i hela kroppen under de två timmar vi var där. Det var oerhört tufft och samtidigt väldigt befriande. Det kan fortfarande vara svårt, speciellt när jag möter människor som jag inte har träffat sen Freja föddes. Livet är för alltid indelat i före och efter, och de vänner jag ännu inte träffat sen förlusten, vilar fortfarande som tunga hinder som måste överstigas innan jag kan gå vidare fullt ut. Innan vår vänskap kan fortsätta. Som en oskuld som måste tas. Jag är inte samma person längre, annorlunda i själ och hjärta, även om jag fortfarande har mycket av ”gamla” Lova kvar. Men så är det väl, saker som händer i livet har alltid en förmåga att påverka personerna i sin omgivning.

Häromdagen kom jag till insikt med en sak. Jag stod och diskade stekpannorna i köket. Det var kväll och barnen hade nog precis somnat, eller höll på att somna i alla fall. Jag stod där i mjukiskläder och diskade och tänkte på Freja. Jag tänker på henne varje vaken sekund, medvetet och omedvetet. Hon lämnar mig aldrig. Då insåg jag plötsligt att jag lever. Det låter säkert befängt, men för mig var det jättestort. För jag insåg där och då att det går att överleva. Att jag står här och diskar och lever, trots den enorma smärtan jag bär inom mig. Jag lever. Jag har överlevt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men jag stannade upp i sysslorna och stod där och stirrade ut i luften med diskborsten i handen, med vattnet som rann från kranen. Sinnet fick en släng av hopp och glädje över min plötsliga insikt. Det var lite häftigt. Tanken på att jag levde. I samma stund insåg jag att det inte varit självklart för mig tidigare. För mig var det inte en självklarhet att jag skulle leva idag. Jag ville inte. Jag vill fortfarande inte ibland. Men livet fortsätter, utan garantier. Men jag själv kan påverka en hel del, i båda riktningar, och jag förstod först nu att jag faktiskt överlevt så här långt. Då ska jag nog kunna fortsätta överleva ett tag till. Och lite till.

Imorgon är det den 4 augusti och ett halvår sedan Freja föddes med akut kejsarsnitt. Tiden finns inte. Den går bara runt och runt. Ett halvår, det känns som jättelång tid och som ingen tid alls. Så himla abstrakt. Jag har svårt för att nå mina känslor i detta. Jag vet ärligt talat inte hur det känns. Hur ska det kännas? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Men jag känner att det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen för att det medvetet får mig att tänka på henne. Att det är ett nytt steg, ett nytt datum som ska passeras. Dessa datum är aldrig kul. Om Freja hade levt idag, så hade hon varit 6 månader imorgon. Istället förblödde hon och dog två dagar senare, den 6 augusti. Ännu ett datum. Absurdt. Förjävligt. Förvirrande. Jag lägger locket på och sparar känslorna till morgondagen. Jag orkar inte tänka ikväll.

Semesterveckorna är som sagt över och pojkarna avlöste varandra med att få vattkoppor under tiden. Skönt att ha det överstökat i alla fall. Nille har ändå skött hemmet och barnen samtidigt som han lagt plattor i trädgården. En stor plattyta på ungefär 50kvm, med två murar av block och en trappsats. I runda slängar har det kostat oss 12000kr i material, arbetskraften har Nille själv stått för. Jag vågar knappt närma mig de summor det hade kostat om vi hade fått köpa tjänsten. Farfar har hjälpt till mycket med barnen så att Nille har kunnat lägga stenen under dagtid. Han är så jävla bra min Nille. Jag är grymt imponerad även om jag visste att det skulle bli kanonsnyggt. Han kan ju allt den mannen!

Förutom muren och plattorna har vi varit uppe i stugan hos mina föräldrar ett par svängar. Vi har haft middag med hela släkten från mammas sida. Förut träffades vi alltid när det var födelsedagar och kalas, hemma hos min mormor och morfar. De var navet i hjulet. Men sedan de båda lämnat vår värld har det inte varit lika självklart att man träffats ett par gånger om året. Nu blev det i alla fall av och det var underbart. Vi är en så stor och fantastisk familj. Jag älskar er så att det gör ont.

Avrundar i bilder, känner att klockan tickar på och det stressar mig att jag inte vet om jag kommer kunna somna eller ej. Skulle vilja skriva hela natten. Hålla hjärnan sysselsatt och aktiverad. Skydda mig själv. Ibland orkar jag inte vara jag.