Skriket inom mig.

Helt plötsligt går jag från en bra period till en dålig igen. Bara sådär. Pang. Bom. Ingen händelse eller kommentar som har utlöst det. Det bara vänder och går neråt. Sen befinner jag mig där nere, som ett bottenskrap i en värld utan färger och nyanser. Likgiltighet, sorg och uppgivenhet avlöser varandra. Ibland går de hand i hand också. Knuffas och förenas. Då och då sluter de följe med paniken. Då blir det riktigt jobbigt. Det är då det blir svart och det är då jag inte längre vill leva. Det är då de värsta tankarna kommer, de som ger mig så fruktansvärt dåligt samvete. Mår illa bara jag tänker tanken, samtidigt kan jag inte blunda för något. Jag tillåter alla känslor oavsett vilka de är. Och jag vägrar hålla tyst.
Jag är inte tyst.
Jag berättar inte allt för alla, men jag berättar allt ändå. Allt som finns. Jag delar ut små portioner till olika personer, som om mina vänner vore ett stort smörgåsbord. Där jag vet vem jag kan vända mig till beträffande de olika känslorna och tankarna. Jag kan inte vara tyst.

Det är farligt att vara tyst.
Det går några dagar, en vecka eller kanske två. Sen vänder det på en dag igen. Och helt plötsligt blir det lite bättre än vad det nyss var. Inte bra, men bättre. Det kan aldrig bli bra igen. Bra, som i att Freja hade levt. Men det behöver inte vara åt helvete hela tiden.

Sådär, håller det på. 

Nu är det dags igen. Det kom smygandes i helgen. Jag kände det, försökte att blockera, härda ut en dag till, fastän jag visste att jag snart skulle falla. Igen. Det går inte att stå emot, det blir lättare om jag bara följer med.
Det känns som att de bra perioderna grundar sig i förnekelse. Som att jag faktiskt lyckas stänga ner vissa uppenbara sanningar, blunda för dom, bara för att få lov att leva lite också. 

(Det har aldrig hänt mig. Det är inte på riktigt.) 

Jag känner ytterst lite under de bra perioderna. Jag skrattar, jag ler, jag gråter, jag blir arg eller irriterad, men bara för att i efterhand få en känsla av att allt är på låtsas. Att allting känns fel. Så falskt. Var är de genuint äkta känslorna någonstans? Varför kan jag inte skratta med mitt hjärta? Le med hjärtat? Vara arg på riktigt? Det är ungefär då mitt psyke inte orkar med att leka "vardagsliv" längre och insikten börjar komma fram i ljuset igen. Bra period slut. Verkligheten kommer ifatt mig. Hjärtat börjar blöda och jag hör min själ sitta fast i ett ändlöst skrik. Skriket från mina lungor. Från den djupaste punkten inom mig. Skriket från när hon dog.
Vågor.
... om bara Freja hade levt. Igår var det 8 månader sedan hon föddes. Imorgon är det 8 månader sedan hon dog.