Att vara både mamma och änglamamma! : Minneslunden, Magkatarr & Klappkalender!

Ibland när jag läser eller hör om andras tragedier och förluster, mord, våld och bortgång så försöker jag sätta mig in i andra människors lidande. Oftast när det gäller barn och de som förlorat sina. Jag förundras över hur starka de är, hur de fortfarande idag kan skratta och le. Hur de kan orka leva vidare. Jag tänker att om det hade varit jag så hade jag tagit livet av mig. Jag hade inte orkat leva. I samma stund inser jag att det är ”jag”. Det är jag! Jag själv fortsätter leva, på samma sätt som de gör. Hur klarar de av det? Hur klarar jag av det? För man har inget val. Valet man däremot har, att ge upp, sluta kämpa emot smärtan och sorgen, är ingen utväg. Det är början till någon annans lidande. Jag vill aldrig överföra min smärta på någon annan, allra minst mina barn eller min familj. Jag lever för att jag måste. För att jag inte har något val.

Mina tankar går mycket nu till en av mina väninnor, som lider i det tysta på grund av någon som valde fel utväg. Det satte min egna situation i perspektiv. Skickar en cyberkram till familjen.

Jag mår ganska bra nu. De flesta av alla dagar. Ibland behöver jag gråta och då gör jag det, men jag har också blivit bättre på att stänga ner känslorna och spara utbrottet till ett ”bättre” tillfälle. Sen om det är en fördel eller inte, det kan jag inte svara på. Jag vet bara att jag inte alltid orkar med följderna av att bryta ihop på bussen, i matkön på Ica, eller i samtal med någon av mammorna på dagis.

Jag har fått tillbaka min magkatarr. Det är kroppen som börjar varna för att något börjar gå överstyr. Det har jag snällt fått lära mig efter första vändan till akuten med bröstsmärtor för lite mer än sex år sedan. Så jag lyssnar på kroppen och försöker att varva ner. Sluta boka upp mig, beta av alla projekt och måsten, skriva listor (att skriva listor är min akilleshäl, jag skulle få panik om jag inte fick ha mina post-it lappar och listor). Kaffet är jag dock för beroende av för att kunna skära ner på. Det. Går. Inte. Och skulle ändå bara sluta upp med att jag mår ännu sämre om jag inte får dricka det.

Jag har vabbat en del sista veckorna. Det börjar väl nu, alla förkylningar och virus. För närvarande är jag hemma med båda pojkarna som har fått ögoninflammation. De ringde från dagis då Loke klagade på smärta och det var rätt klibbigt i båda ögonen. Själv har jag fått hosta och ont i halsen så passade kanske ändå bra att vabba, för jag vet inte om jag hade orkat att jobba ändå. Inte idag åtminstone. För övrigt så har jag världens bästa kollegor. Empatiska, förstående och stöttande i allt. Vi är ett grymt bra team faktiskt. Stackars Linda dock som får täcka upp rätt mycket för mig och Jessica som springer och vabbar hela tiden. Kärlek till er!

Teprovning på jobb.

Kärleksdans i köket!

Halloween har passerat och vi åkte en vända till minneslunden dagen efter allhelgona. Viking ville sätta ett ljus för lillasyster och tillsammans lade vi ett gäng tulpaner i vattnet vid fontänen. Båda barnen var jätteduktiga och varken sprang runt eller skrek när vi var där. De förstod nog att det var fel tillfälle att busa runt, och efteråt sa Viking att han varit duktig och inte skrikit. Det var första gången Viking fick följa med sen Freja blivit begravd. Vi pratade mycket den dagen, om saknad och att minneslunden var en plats dit man kan gå när man saknar någon som inte längre finns. Att det är ok att vara ledsen där, men också att man kan bli glad igen efter man har fått gråta. På kvällen vid nattningen hade han så mycket att säga. Han är nyfiken och han tycker om att få berättat för sig, gärna flera gånger. Jag brukar gråta inför honom, men jag har mina råd från kuratorn i bakhuvudet om att alltid förklara varför och att det inte är något han har gjort, samt att ”mamma kommer bli glad igen”. Barn förstår så mycket mer än man tror och det är ofta bättre att vara ärlig och säga klarspråk än att försöka linda in allting. Det skapar ofta bara mer oro och osäkerhet hos barnen. Och Viking förstår. Sen sa han detta till mig, vilket jag blev så rörd över att jag knappt kunde vara kvar i rummet. Jag blev både ledsen och glad, men mest rörd. Min älskade Viking!

Smått som hänt sista tiden är att Loke fyllt två år. Jag gjorde smörgåstårtor för 32 personer som räckte till min familj. Båda mina systrar och min mamma fyller år i oktober så det passade bra att slå ihop allt till ett litet kalas. Pojkarna ska också få ha barnkalas såklart, likt förra året. Det ser vi fram emot. Jag kommer dela ut öronproppar till alla föräldrar, sen dumpar vi ungarna i bollhavet. Check!
Hallen är snart färdigrenoverad, kommer upp fler bilder när allt är klart sen.

Nille lägger golvvärme!!

Vegansk smörgåstårta till lillasyster!

Smörgåstårta med skinka och rostbiff!

Smörgåstårta med räkor och lax!

Ibland går det överstyr... men jag orkar inte alltid bry mig och så länge barnen är glada så är jag nöjd. Oftast.

Oftast, men verkligen inte alltid...

Jag har bakat två omgångar med lussebullar. Sytt ett gäng nya kläder till pojkarna. Busat med flera vänner och deras barn. Haft myskvällar och kvalitetstid med Nille. Köpt fantastisk konst i välgörande syfte. Ätit på restaurang. Pyntat med dödskallar, spindlar, pumpor och avhuggna kroppsdelar. Börjat handla till barnens julklappskalender, undrar lite vad jag har gett mig in i. Det är sammanlagt 48 små juklappar, och eftersom jag inte vill köpa småsaker som bara går sönder så ligger det ett rätt mycket pengar bakom, och nu börjar mina idéer ta slut (skjut mig). Tips på små, men bra och billiga presenter tas tacksamt emot.