Det är komplext.

Jag har känt mig nedstämd ett tag nu, ett par dagar, lite över en vecka. Jag har haft tankar i huvudet som snurrat och som jag inte riktigt vågat dela med mig av, även om jag vet att jag hade behövt. Jag känner ofta att jag mår lite bättre efter att jag fått skriva av mig, framförallt när känslorna inom mig börjar ta över och dra ner mig. Men jag har inte orkat. Det är som om jag måste anstränga mig mer först, för att sen börja må bättre, vilket är svårt då energin försvinner ju sämre jag mår. Det blir svårt att resa sig tillslut.

Vissa tankar gör mig ledsen att tänka, de gör mig orolig och förtvivlad. Sen kommer det dåliga samvetet och tar över vilket i slutändan leder till att jag blir ännu mer ledsen än jag var från början. Det snurrar runt i en ond cirkel och så småningom omvandlas livet för mig till en grå och dyster dimma.

Jag saknar Freja så otroligt mycket. Jag saknar det liv jag hade, det liv vi förlorat. Om jag bara hade kunnat gå tillbaka. Meningslösa ”om”, ändå tänker jag så ibland. Det gör man nog. Hur ska man någonsin kunna acceptera att ens barn inte längre lever? Att man har förlorat en bit av sitt hjärta för alltid. Det kan man inte. Det gör mig så ledsen.

Ofta känns det som om jag väntar på något. Längtar och väntar så starkt att jag tillslut inte vet om det är rätt eller fel. Tänk om man önskar sig så intensivt att man blir blind för den sanna verkligheten? Strävan efter lycka i livet förtär minnena som vi skapar här och nu. Det vill jag inte. Men jag är inte heller lycklig. Utåt. Innsidan. Vad man visar. Jag skrattar fast jag gråter. Jag ler fast tårarna rinner. Jag pratar fast jag skriker. Jag tröstar fast jag vill ge upp. Det är komplext. 

Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig jul och jag får nästan panik. Jag kommer få panik, om jag tillåter mig att känna efter helt. Det vågar jag inte. Jag försöker nöja mig med dimman. Men det känns. Det känns som att det blir lite svårare att andas för varje dag som går. Jag vill inte att det ska bli nytt år. Jag vill inte att det ska bli vår. Jag fasar något fruktansvärt för hennes födelsedag. För hela februari månad. Det är skrämmande och sorgen från i våras blir så påtaglig. Som om jag kastas tillbaka i tiden. Och det är samtidigt det jag vill. Om jag hade fått göra om allt igen så hade jag gjort det. Bara för att få se henne igen.
Hålla henne.
Pussa på henne.
Jag hade aldrig släppt taget. Jag kan sakna känslan av sjukhusets fyra väggar runt mig. Sjukhussängen. Lukterna, ljuden och ljuset. Känslan av uppgivenhet och hopplöshet. Total förlust. Tiden som försvann och tomheten i kroppen. Känslan av att vara levande död. Jag saknar allt sånt, för det är det som känns som min verklighet. Det är Det som beskriver bäst kaoset i mitt hjärta. I sjukhussängen var det ok att jag gav upp. Någon annan fick hålla mig vid liv. Fruktansvärt.
Förstår ni hur jävla absurt allting är? Jag skulle aldrig önska att någon annan fick uppleva detta, ändå önskar jag det själv. Då är jag nära, fast ändå borta. Där var jag sann med mina känslor. Det kan jag inte vara nu, även om jag vill. För i sjukhussängen levde jag inte. Det gör jag nu. Det Måste jag göra nu. Jag har ju Viking och Loke. Jag har Nille. Han behöver att jag är stark säger han. Att han inte är säker på att han klarar det en gång till. Om jag faller. Det är egoistiskt av mig. Det är hans tur nu. 

Jag har funderat på att lägga ner bloggen ett tag. Stänga ner allting. Fast jag tror att jag lurar mig själv. Att allt det onda försvinner om jag bara blundar. Ibland funkar det. Ibland mår man bättre av att inte veta. Jag önskar att jag slapp känna. Ibland.
Jag orkar nog inte skriva mer. Orkar inte resa mig igen när jag lyft på locket. Inte just nu. Nu tar jag hellre dimman faktiskt. Ett tag till. En dag i taget. Med tillbakablick och önskan om att få göra om allting igen.

 

 

Frejas blöja till vänster, och till höger är en "normal" nyfödd blöja.