Hon bär ett leende...

Har velat skriva. Velat vara ifred med tankarna, men inte förmått mig att klara av det. Jag stänger ner så mycket nu. Ofta känns det som om jag måste sträcka på mig ordentligt för att inte huvudet ska hamna under vattenytan. Som om jag behöver tömma mig. Den enorma baljan av sorg rinner över och jag bara står bredvid, handlingsförlamad och utan kraft. Inser att jag gör mig själv en otjänst som inte tar tag i det. Som inte förmår sörja hela vägen fram. Jag får ångest och dåligt samvete över att livet fortsätter. Jag får ångest när jag tänker att det är detta som är livet! Jag försöker fortfarande att vänja mig vid det.
Jag sitter ofta och tittar på tavlorna på barnen. Bara tittar. Som om jag trivs med att vila blicken där. Sen ploppar den upp, verkligheten. Väcker mig ur vilan och jag hör mig själv stanna upp och tänka ”jag har ju faktiskt tre barn, men ett av dom ligger på kyrkogården…” Det känns nästan som om man har typ glömt en unge i mataffären.. Samma plötsliga panik och skräck, men skillnaden är att den inte går över. Skillnaden är att barnet dog, och den insikten kommer man aldrig över. 
Jag saknar ett barn. Jag fattas ett barn. En oskyldig liten flicka, och jag kommer aldrig förlåta livet för att hon tvingades lämna oss. Mig. Aldrig.
Fann en dikt som jag vill dela med mig av. Den är både sorglig, fin och sann. Jag kan inte läsa den utan att börja gråta.


Min starka mamma
Text: Kaye Des Ormeaux (Svensk text: Helen S Wirén)

Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.