En orättvis gråzoon!

Jag upplever mig själv som bitter. Jag känner mig tråkig och nollställd. Som om jag inte riktigt är på hugget längre. Jag vet inte längre vem jag är. Det har jag förvisso inte gjort på länge. Sedan Freja dog. En del av mig dog med henne och jag som person tvingades in i en förändring. Det är inte längre möjligt att vara ”samma” människa. Men jag har väntat och längtat efter en tid som jag trodde skulle komma. En dag då jag plötsligt skulle hitta mig själv igen, känna mig trygg i personligheten jag utstrålar. Var det bara en dröm? Bluff? Önsketänkande?

Det är svårt att sätta ord på det jag känner just nu. Det som jag går igenom med mig själv. Jag är en kontrollmänniska och jag vill känna att jag kan kontrollera mig själv för att må bra. Men det kan jag inte. Jag hinner inte reflektera så som jag önskar, komma fram till slutsatser kring varför jag tycker eller tänker som jag gör. För jag mår bra av att analysera, det gör mig tryggare och ger mig en känsla av att det jag upplever är ok. Just nu, senaste månaderna om jag tänker efter, har det mest handlat om att hålla sig flytande. I balans. Där allting varit i en grå zoon, utan känslor, för att det är lättare så. Lättare att leva om man inte känner någonting alls. Utan kärlek och utan sorg. Planlöst, tråkigt, grått men levande. Överlevande. Sen Balder kom har gråzoonen sakteliga börjat skifta i både svart och vitt. Känslor av kärlek som våldsamt bryter igenom, men också sorgens kalla hand som slår till med sådan kraft att man tappar andan. Kanske är det den förändring som jag väntat på? Att den är här nu. Kanske måste jag tillåta mig själv att följa med på de svarta och de vita vågorna? Så att jag får uppleva livet som det är, med kärlek och sorg. Inte bara grått, planlöst och stilla. Den lätta vägen. Den döda vägen. Utan få leva igen. På riktigt.

Men jag känner mig låst. Bitter och negativ. Jag vill inte riktigt släppa igenom känslorna. Fastän jag vet att det är precis det som jag måste göra. Men det är så jäkla svårt och det gör ont. Det gör ont på samma gång som kärleken värmer mig tills att tårarna rinner. Balder gav ifrån sig ett stort leende och jollrade till åt min BVC-sköterska idag och jag fullständig bröt ut i gråt. Det kändes för mycket i hjärtat för att jag skulle kunna hantera det. En känsla som egentligen bara var av ren kärlek till den lilla kotten, men där jag är för instabil för att smälta och hantera det. Jag fick i hemläxa att ringa psykologen igen. Så det ska jag göra.

Ångest och dåligt samvete tynger mig. Mot Freja och mot Balder. Varför ska jag få lov att vara lycklig nu? Jag vill inte unna mig det. Jag gråter floder när jag tänker på Bumling och Edward och alla andra små själar som inte fick fortsätta leva. Hur ska jag kunna vara glad när andra mår så fruktansvärt dåligt? Hur ska jag kunna glädjas åt mitt barn när en annan aldrig fick chansen att behålla det? Det är orättvist och det gör ont i mig. Vem bestämmer vem som ska få leva och vem som ska dö? Varför Balder och inte Freja? Varför?
Jag har svårt för att vara glad. Genuint glad över mitt liv. Fastän jag har massor av saker att uppskatta. Barn som lever. Ett hus. Fantastiska vänner. Rolig intressen och hobbys. Kärlek. En kärlek som jag är för förstörd för att våga smaka på.

Frejas årsdag närmar sig med stormsteg. Jag har redan planerat vad vi ska göra. Mer eller mindre. Som ett helt vanligt födelsedagsfirande, fast ändå inte. Det är det som gör allting så sjukt. Hur jag tänker, hur jag planerar. Som om det är något vackert att fira. Vår dotters 2års dag. Som om hon levde. För jag är fortfarande kvar i gråzoonen, där jag slipper känna efter. Där allting bara sker per automatik. Där hennes födelsedag kommer passera som vilken annans. För hur ska jag kunna leva med insikten av något annat? Hur ska jag kunna leva när hon är död? Varför hon? Varför inte jag? Varför inte Bumling? Varför inte Edward? Jag förstår inte och det är orättvist.