Tänker han på samma sak som jag?

Det var ingen som kunde se min smärta. Det var ingen som kunde förstå hur tankarna skred i huvudet på mig. Ingen hade kunnat ana hur nära upplösningstillstånd jag var. På en plats av enbart glädje och lycka.
Skratt. Alkohol. Sång. Dans och musik. En stor grill som stod och spred ljuvliga dofter av barbeque. Sol och partytält.
En fest, en härlig samling av glada människor i alla åldrar. Från en två veckors nyfödd till en 80 år gammal kvinna.
Där fanns en stor studsmatta med skyddsnät. Tre småflickor studsade omkring därinne. Småbarn jagade varandra på gräset där vi stod. Nille, glad och full av energi, busar med barnen. Han rör sig runt studsmattan och de små tjuter av glädje samtidigt som de hoppar undan honom. Han jagar och de skriker.
Den yngsta har axellångt, blond hår. Lite småklumpig, sådär som tvååringar kan vara. Hon är så söt. Glad. Ögonen lyser av förväntan och hon tjuter till av skratt när hon ser Nille.
Vi vet inte ens vad hon heter. Men det spelar ingen roll.
Jag står och betraktar hela leken en bit bakom och vid sidan om. Men så sakteliga, mitt i all glädje och feststämning, så byts den ut. Så kommer den. Paniken. Sorgen. Tårarna som bränner och en klump i halsen. Jag håller andan och stirrar ut i tomma luften. Ser ingenting längre. Fastfrusen i tiden och känslan.
Det kunde varit hon. Det kunde varit Freja. Det kunde varit Freja och Nille som busade där. Det gör plötsligt så förbannat jävla ont att jag mår illa. Men jag ler ändå. Jag döljer det väl. Jag har lärt mig med tiden att spara utbrottet till senare. Det är kanske därför jag skriver nu, för att allting måste få komma ut. Annars kvävs jag.

Nille är så kär. Så genuint glad i de där barnen. Jag ser det på honom. Hur han trivs. Men jag tänker och undrar om han överhuvudtaget kan möta mig i denna sorg. Där han står, så glad, utåt sett. Där står jag lika glad, utåt sett. Men hur mår han på insidan? Ler han eller gråter han inombords? Tänker han på samma sak som jag…
Han går ifrån barnen och kommer fram till mig. Kramar om mig och jag viskar i hans öra att det är fint att se honom leka, men att jag ser Freja och det gör ont. Han tittar på mig med menande blick och nickar. ”Jag tänker på det med, den tanken slog mig direkt… om Freja...” och där och då förstod jag honom ytterligare lite bättre. Det var glädje jag såg hos honom, absolut. Men inte enbart. Inte enbart. Där fanns smärta. Smärta och sorg som han döljer så väl. På sitt sätt.
Vi åker hem. Vi har trevligt i bilen, vi samkör med ett par andra. En lyckad och fin kväll. En kväll så som många andra kommande och redan passerade. Vardagshändelser. Hela tiden. När man minst förväntar sig det. Då slår den till. Paniken och sorgen över verkligheten. Sanningen.
Och jag kan inte släppa bilden av Nille som busar med den där ljusa lilla flickan, och nästa natt gråter jag mig till sömns igen.