Hon dör i mina armar....

Datum som svider. Det är 3år sedan nu. Imorgon. Och på tisdag. Sedan min värld rasade samman. En evighet utan henne. Miljoners minuter kvar att leva i tomhet. En tomhet som är svår att beskriva. Som fyller allting i min omgivning och sänker ner mig till likgiltighet.

Så är jag plötsligt där igen. Hon vilar mot mitt bröst. Jag håller mina händer kuvade runt hennes kropp. Hon lever. Hon andas. Hennes hjärta som slår mot mitt. Hud mot hud. Nille stryker hennes hand med sina fingrar. Hon är lugn och trygg hos oss. Känslan av liv nöter sig in i minnet för att aldrig glömmas bort.
Det är svalt i rummet, hon är kall. Tårarna rinner för den framtid som ej går att fly ifrån. Hon ligger alldeles stilla. Hon suckar till. Det känns plötsligt bara fel. Hennes hjärta slår sitt sista slag. Hon lämnar oss. Hon dör ifrån mig. I mina armar. Hon dör och hela världen rasar. Marken försvinner under mina fötter och jag med den. Jag dör med henne. Känslan av förtvivlan fullständigt river sönder mig och jag skriker. Viker mig dubbel över hennes kropp. Skyddar den mot den orättvisa verkligheten. Men det är meningslöst. Försent. Maktlösheten är fruktansvärd och något jag får leva med resten av mitt liv.
Jag skriker än, dämpat och inombords. Men känslorna ligger utanpå kroppen nu och har gjort ett tag. Jag trivs inte med att inte kunna hålla det under kontroll. Vill kunna visa mig stark även när jag är som svagast.
Vi kommer att ses igen. Mitt älskade barn. Vår enda dotter.
Freja 4 feb 2015 - 6 feb 2015