Dilemma!

Jag har haft många tankar vad gäller arbete och skola ganska länge nu. Ett ångestladdat område och jag envisas med att skjuta det längre och längre fram. Orkar inte fatta några beslut. Vill inte och kan inte. Jag vet verkligen ingenting! Har dock kommit till det stadiet nu där jag känner att jag måste bestämma mig för att jag inte ska fortsätta längre ner i denna spiral av oro och ångest.

Jag är en sådan person som gärna flyr om jag kan. Saker jag inte vill göra, gör jag helt enkelt inte. Nu menar jag inte sådant som tex att städa, betala hyran osv. Självklart gör jag ju det ändå, även om jag tror att väldigt få människor tycker om att göra det. Nej, det handlar om större saker. Handlingar där jag själv kan bestämma och fatta beslut, där är jag väldigt envis om det är något jag verkligen inte vill. Jag hittar oftast en bra lösning. Detta gör att jag inte kan lita på mig själv heller. Jag känner mig själv för bra för att veta, att jag aldrig frivilligt, kommer vilja sätta min fot på sjukhuset med benämningen sjuksköterska.

Vilka fördelar finns med att gå färdigt min utbildning egentligen? Högskoleutbildad, jovisst. Ett stort plus på CV:t. Men på vilket sätt ska det vara en fördel för mig när jag aldrig kommer att arbeta som det? Det är en falsk trygghet att slussas in i att tro att det kommer att gynna mig. Tvärtom. Folk förväntar sig att man kan. Och visst kan jag, en del, men om ett par år från nu är frågan hur mycket som ännu sitter i. Inte mycket. Man lär genom att göra och den praktiska och till viss del teoretiska kunskapen jag har, som jag aldrig kommer att använda, kommer successivt att tyna bort och försvinna. Vilken fördel ger det mig då? Kan lika gärna skriva att jag var Einstein i mitt förra liv.

Har sökt många goda råd från vänner och familj. Många väldigt olika råd och jag väljer att lyssna på dem alla. Jag har bland annat kommit fram till att det känns bortkastat att plugga i nästan tre år för att sedan hoppa av när man bara har ett par månader kvar. Visst kan jag säkert stå ut och genomlida sista praktiken, men om jag blir godkänd är en annan fråga. Och i det stora hela, vad spelar det egentligen för roll?

Har även kommit underfund med att jag inte har den blekaste aning om vad jag vill göra. Har mina hobbys, men de vill jag hålla på det stadiet. Är rädd att om jag exploaterar dessa och gör det till mitt arbete så tar jag ifrån mig själv det roliga med arbetet och dödar på så sätt mina hobbys. Knäppt, men men. Just nu handlar det om en balansgång mellan hur pass dåligt jag kan tillåta mig själv att må, för att kunna gå igenom och fullfölja utbildningen. Har jag fattat något beslut? Nej. Fortfarande inte.

Det som irriterar mig är att jag tillät mig själv att gå så långt. Varför jag inte hoppade av tidigare. Men jag var inte riktigt där då som jag är nu. Visst har jag känt hela tiden sen jag började att ”jag vill inte bli sjuksköterska” men jag tänkte så mycket runtomkring också. Jag tänkte att jag skulle vidareutbilda mig och bli specialist. Att sjuksköterska bara var en av många dörrar som skulle öppnas. Nästa steg var att bli barnmorska. Eller sexolog. Kanske en terapeut av något slag… Men nej, allting är fel. Kategorin är fel. Försöker jämföra yrkeskategorin med en flygplats. Jag har alla världens resmål framför mig, men inser att jag varken kan eller vill flyga. Istället var det ju så enkelt att bara skjuta problemen framför sig. Fly från att fatta några beslut. Fortsätta plugga på linjen eftersom det faktiskt var väldigt kul också. Även om jag i bakhuvudet hela tiden hade grym ångest över praktikperioderna och oroade mig över vad som skulle hända sen. Jag ville ju faktiskt inte bli sjuksköterska! Det visste jag om tidigt. När jag blev gravid och insåg att jag inte skulle hinna färdigt utbildningen kände jag både en lättnad och befrielse. Då fick jag plötsligt ytterligare minst ett år på mig innan jag skulle behöva fatta några beslut. Kanske var det detta som gav mig en knuff i rätt riktning. Fick mig att vakna upp och inse att jag aldrig kommer vakna upp en dag och känna ”heeej, vad skoj det ska bli att gå till arbetet/praktiken” eller ”jag lääängtar tills jag är examinerad och ska få jobba på riktigt!” Ack nej! Det gick inte att fortsätta lura sig själv. En dag satt jag i soffan men Nille och då brast det för mig. Jag var livrädd för hur han skulle tolka allt jag sa. Jag var livrädd för hur han skulle tycka om mig efter. Idiot. Men denna lättnad jag kände när jag sa orden högt och den tyngd som släppte från mitt bröst går inte att ignorera. När Nille sen bara sa att det var ok, att man får ångra sig, att man får komma fram till att det är fel yrke, även om han kunde tycka att det var ju trist att det var så sent påtänkt, då lyfte ett stort moln av skam. Det är ok.

Att berätta för mamma och pappa var nog dock det värsta. Kände mig som en stor besvikelse och mådde så dåligt inför denna bomb jag var på väg att släppa. Otroligt hur fel man kan ha ibland. Båda två stöttade mig fullt och förklarade att det var ok att ångra sig och gav själva exempel från deras umgängeskrets på folk som hoppat av både det ena och det andra. Pust.
”Men du ska väl fullfölja utbildningen!?” sa dem sedan. Så som så många andra har sagt, och jag svarar som jag hela tiden har gjort: ”Ja, det måste jag väl göra?!” Men jag känner ju mig själv. Jag känner mig själv alldeles för bra. Tyvärr. För vad kommer att hända när jag står utanför dörren och väl ska stiga in? Jag kommer vända och gå därifrån, och aldrig må dåligt över mitt beslut...