Graviditetsutbrott!!

Nu har det snart gått ett år sedan Viking föddes och med detta kom jag att tänka lite på graviditeten. Denna tid som styrdes av känslor och hormoner. Jag var en uppstressad hormonhitler som hatade allt och mådde fruktansvärt dåligt! Till att börja med var jag fruktansvärt arg. Hela tiden och alltid på Nille. Redan innan vi visste om att jag var gravid hade vi stora gräl eftersom jag blev så förbannad hela tiden. ”DU ÄR JU EN FULLSTÄNDIG IDIOT, DET FATTAR DU VÄL ATT JAG INTE TÄNKER GÖRA!” etc etc. Stackaren fick utskällningar för att han inte förstod vad jag tänkte innan jag ens hade yttrat mig. Han borde ha fattat tyckte ju jag. Stackars man, han fick stå ut med både det ena och det andra.

Folk frågar ju ofta om cravings men jag vill inte påstå att jag hade några direkta sådana, fast andra håller nog inte med. Jag har alltid älskat salami så det var inget nytt för mig att ha sug efter det. Men att kränga 2hg på någon timme, för att sedan nästa dag köpa och kränga 3hg till, är kanske inte helt normalt? Tredje dagen hade Nille fått nog och köpte nästan ett halvt kilo skivad salami i delikatessen på Ica. När han kom hem sa han ”Sådär, nu kan du väl försöka hålla detta i några dagar i alla fall!” Jag blev istället väldigt arg och irriterad på honom för att han hade köp så mycket, och gormade åt honom ” NU KOMMER DET MINSANN ATT BLI DÅLIGT INNAN VI HINNER ÄTA UPP DET!!” och ”HUR TÄNKTE DU NUUU, SÅ HÄR MYCKET KAN DU JU INTE KÖPA?!” Han var en jävla korkskalle och idiot som slösat massa pengar på salami, ansåg jag! Två dagar senare var all salami uppäten…

Vid ett tillfälle precis i början av graviditeten så strosade jag runt inne på Willys. Hungrig som en varg plockade jag på mig både den ena burken mat efter den andra. Allting som såg smarrigt ut kände jag tvång att köpa. Köpte bland annat en thailändsk sås gjord på cashewnötter. Den hade en så härlig färg och jag kunde fantisera fram konsistensen på den. En annan påläggs-röra med tomater och tonfisk tyckte jag verkade otroligt spännande så den fick jag för mig att jag inte klarade mig utan. Den smakade vidrigt och jag gav den till katterna som också ratade den. Kan även tillägga att vi inte hade särskilt gott om pengar just då och att det var av yttersta vikt att endast köpa det nödvändigaste. Jag åt inget av allt jag köpte. Suget var såklart borta medens jag hade kommit hem. Nille förbjöd mig därför från att gå och handla själv i fortsättningen. Vi skulle inte klara den ekonomiska påfrestningen som det innebar, sa han. ”Man kan inte bara handla konstiga saker för att det ser gott ut på bilden!” ”Eh JO, för jag ska äta det!” propsade jag. Jag fick sen för mig att thai-mat var vidrigt och blev illamående av det under graviditeten. Burken med den thailändska såsen stod därför helt orörd i skafferiet under nästan ett helt år, sen slängde jag den en dag när Nille inte såg.

Något annat jag inte klarade av medan jag var gravid var doften av diskmedel. Tro fan att jag fick extremt bra luktsinne också! Jag kunde få fullkomliga utbrott på Nille om han hade glömt att stänga korken på diskmedelsflaskan. Det kunde jag lukta direkt. ”Ja, men du har luktsinne som en blodhund, jag känner ingenting!” kunde han skämtsamt kläcka ur sig. Jag blev vansinnig ” DET LUKTAR JU FÖR FASIKEN I HELA JÄVLA LÄGENHETEN! JAG KAN INTE ENS VA I MITT EGET HEM FÖR DET LUKTAR SÅ JAG MÅR ILLA!” när jag eggade upp mig gjorde han det lätt också och utbrast irriterat ”Du och ditt förbaskade luktsinne börjar gå mig på nerverna!” Då blev jag ännu mer förbannad och fick för mig att han bara ville påpeka att jag hittade på dofter. ”DIN RÖV! DU FATTAR INGETING! JAG MÅR SÅ ILLA OCH DU BARA SKITER I MIG!!!! DU TROR INTE PÅ MIG!!!” och sedan avlöstes detta av störtbölande istället. Humörsvängningar deluxe! Jovisst. Nille fick sköta all disk, fast det behöver jag knappast berätta väl? Han gjorde det bra och för det mesta utan att klaga, det var inte värt att ta konsekvenserna av att klaga hos mig. Då hade helvetet brakat loss. Han hade vid ett tillfälle försökt att rengöra en Nutellaburk som jag krängt, och för att underlätta för sig själv så hade han fyllt burken med varmt vatten och diskmedel och skruvat på locket. Burken stod i vasken över natten för att lösa upp chokladresterna. Tidigt på morgonen när jag gick upp, tog jag burken för att sätta in den i diskmaskinen. Jag öppnade locket och hällde ut vattnet. Ögonen blev direkt klotrunda. D I S K M E D E L!! Jag rusade in på toaletten och kaskadspydde. Så fort jag samlat ihop mig igen stormade jag alldeles vansinnig in till Nille som låg och sov så fridfullt i sovrummet. ”VA I HELVETE!!?” skrek jag. ”FATTAR DU HUR ILLA JAG MÅR NU? VEM FAN LÄGGER DISKMEDEL I EN NUTELLABURK OCH SÄTTER PÅ LOCKET? HUR KAN MAN VARA SÅ JÄVLA DUM! FAN, DU VILL JU ATT JAG SKA MÅ DÅLIGT!?” Nille, nyvaken, förskräckt och smått irriterad över väckningen förklarar ”Men jag satte ju på locket så du inte skulle känna doften?!” ”MEN HUR FAN SKA JAG VETA DET DÅ??? ÅÅH, DITT PUCKO, DU GJORDE SÅ FÖR ATT JÄVLAS MED MIG. DU VET ATT JAG TAR DISKEN PÅ MORGONEN, ÅÅH DU ÄR SÅ ELAK!! DU ÄLSKAR INTE MIG” (Något sådant fortlöpte anklagelserna.) Nu i efterhand kan vi skratta åt det, men i stundens hetta ville jag i princip mörda honom för att han hade gjort så mot mig. Och jag tror att han ville i princip samma med mig. 

Mitt första riktiga psykbryt, där känslorna tog över och jag började störtböla hände dagarna efter vi hade varit på ultraljud. Vi hade fått reda på att det låg en liten pojke där inne och detta hade jag undermedvetet hela tiden haft på känn. Nu var det jag och lillasyster som satt i soffan där hemma. Nille satt vid datorn och spelade. Jag hade fått lite ark med klistermärken som min svägerska hade kommit över för en billig peng, och dessa satt vi alltså och kollade igenom. Där var bland annat ett häfte med cupcakes och prinsessor som gick i rosa och lila nyanser. Jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag skulle få en pojke och insåg snabbt att jag inte kunde använda dessa söta prinsessorna ur scrapbooking ändamål åt honom. Lillasyster protesterade och tyckte jag var dum som tänkte så snävt, pojkar kan väl också få ha rosa och lila! Det snurrade i min graviditetshjärna och framför mig såg jag plötsligt allting som var typiskt flickigt. Reste mig upprörd och gick in i min scrapbookinghörna för att kolla vad jag egentligen hade i pysselväg som kunde användas till pojkar. Men jag såg bara rosa, lila, fjärilar, blommor osv. ”UUÄÄÄH!! ALLTING HAR JU GLITTER PÅ SIG!!” utbrast jag förtvivlat. Lillasyster kontrade från soffan ”Jaha, vadådå?! Det gör väl ingenting!” ”JOOO!! Jag har bara flickigt och INGENTING pojkigt!” nu hade jag smått börjat få panik på riktigt och snyftade upprört. Nille skrattade till från datorskärmen och lillasyster likaså. Då brast det för mig och jag började stortjuta ”JAG ÄR VÄRLDENS SÄMSTA MAMMA! JAG HAR INGET SCRAPBOOKING TILL HONOM. HAN KOMMER ATT… ATT... HATA MIG!!”. Lillasyster rusade in till mig och stirrade förvånat på mig. ”Amen shit, du gråter ju! Jag trodde du skämtade!” sedan lade hon armarna om mig och försökte trösta mig. Jag snyftade och snörvlade och kände mig helt värdelös. Nille hade svårt att hålla sig för skratt och försökte vifta bort det hela med att vi bara kunde köpa lite mer pojkiga scrapbooking dekorationer i sånna fall. ”UUUÄÄÄH!!! DET ÄR INTE SAMMA SAK!!!” gormade jag. Jag var helt förstörd. Lugnade väl ner mig efter ett tag när lillasyster hade visat och dragit fram massa papper och blommor som inte var rosa. ”Titta, du har massa grönt, gult, rött och blått och de är ju könsneutralt!” Hon hade ju så rätt, men jag minns hur jag i den stunden tänkte att det hade varit så mycket lättare för mig om jag hade fått en flicka. För nu skulle min stora hobby – scrapbooking – bli svår att få till snygga layoter av. Dumma, dumma graviditetsutbrott!