När döden hälsar på...

Vår granne gick bort under julaftonsmorgonen. Hon blev bara 56 år. Dödsorsaken är okänd, men hon dog i sömnen vad vi vet. Jag var aldrig riktigt förtjust i henne, och hon var aldrig särskilt glad i mig heller, eller över att vi flyttade in ovanför dem. Mycket bråk och mycket skitsnack har det varit. Mest från hennes sida då hon från början hade bestämt sig för att vi var besvärliga. Enligt henne fimpade vi ner på hennes balkong och vi ryste även mattor fulla med katthår, som flög in i hennes vardagsrum. Hon hade bevis i form av ett helt gäng John Silver fimpar som hon hade samlat upp. Det var konstigt tyckte vi då Nille rökte Prince. Inte ägde vi en endaste matta heller, så vi hade inte kunnat rysta någon hur mycket vi än hade velat. Trots det stod hon fast vid att det var vi, för det hade minsann börjat när vi flyttade in. Vi kom med andra ord aldrig riktigt överrens och jag ska vara ärlig och säga att jag avskydde henne. Det senaste året hade vi dock börjat pratat igen, med vänliga stämmor, mycket på grund av Viking. Hon gillade honom och det var nog mest därför som vi bröt tystnaden. Det är dessutom väldigt svårt att undvika någon när man bor grannar, och av någon anledning stötte jag alltid ihop med henne när jag skulle ut. Hon var en mycket speciell kvinna. En med mycket starka åsikter och synpunkter. Man kunde både hata och älska henne. Nu finns hon inte längre, kommer aldrig mer igen, och jag känner att det berör mig enormt mycket. Att ta emot ett dödsbesked oavsett vem det är, vän eller ovän, nära eller bekant, så berör det mig starkt. Det är fruktansvärt obehagligt, men jag kan ändå inte sluta att låta bli att tänka på det. Det känns så overkligt på något sätt.

Sista gången jag träffade henne stod hon och passade Viking när jag sprang upp med matvaror på byggnadsställningen. Hon beklagade sig lite över snön och jag kunde bara instämma att det var jobbigt att köra vagnen. Obehag. Hon tyckte att det var roligt för Viking nu när han faktiskt kunde förstå snön och julen och allt som hörde till, förra året var han ju alldeles nyfödd. Jag såg också fram emot Vikings första riktiga jul. Julen som hon aldrig fick uppleva. Obehag. Det kanske verkar konstigt att jag berättar om henne, särskilt när det inte bara är positivt. Men jag tycker det är fel att glorifiera något bara för att en person har gått bort. Sanningen är ju ändå sanningen och den vill jag inte förvränga. Hon påverkade mig och hon har gjort ett avtryck i mitt liv, oavsett hur jag tyckte om henne som person. Jag hoppas att hon har det bra där hon är nu och jag önskar henne inget illa. Jag är även tacksam för att vi lyckades leva ihop som grannar, våra olikheter till trots.

Döden har börjat skrämma mig på senaste tiden. Jag har aldrig själv varit rädd för att dö. Jag kan utsätta mig för farliga situationer utan att tänka på konsekvenserna eftersom jag inte är rädd för dem. Den oron har jag besparat mig själv. Däremot är jag livrädd om någon annan dör. Jag vill inte bli lämnad kvar. Jag vill inte uppleva att någon går bort. Under hela min uppväxt har jag varit mer eller mindre befriad från dödsfall inom familj eller vänskapskretsen. Min gammelmormor var nog den första som gick bort, och då av ålder, men jag var så pass ung att jag aldrig förstod eller brydde mig om att tänka djupare på vad det innebar. Nu kan jag tänka på det och känna obehag. Under de senaste åren har det varit flera personer som har gått bort, i tät följd. Död på grund av cancer, hjärtinfarkt, ålder, mord, överdos, sjukdom och olycka och jag känner rädsla över vem som blir näste. Det är fel och jag vill inte tänka så, men jag kan inte låta bli att känna oro när jag öppnar ett sms eller svarar i telefon och det hörs på tonläget att någonting har hänt. Det har blivit en stor skräck för mig som jag måste bearbeta. Men rädslan är stark och ibland tänker jag när jag går och lägger mig att man kanske inte behöver vakna upp. Det är väl en skonsam död att bara få somna in sådär… men tillräckligt obehaglig för att jag ska ligga vaken.

Sänder en extra varm tanke till Morfar, Farfar, Anna-Greta, Åsa, Camilla, Lena, Malin, Mikael, Emma och Daniel. Vila i frid.