Ett stort steg Ingenstans!

Jag känner mig stolt över mig själv, över de val som jag gjort. Men jag är samtidigt väldigt skör och när jag blir utfrågad känner jag ofta att jag måste gå till försvar direkt. Det ska inte behöva vara så, det kanske inte heller är så, utan är möjligen min egen paranoia? Jag oroar mig mycket över vad folk tycker och tänker om mig, och detta grubblande gör egentligen bara att jag blir mer och mer osäker. Osäker på mig själv och de val som jag gjort. Mina val. Men så är det inte. Jag bestämmer ju faktiskt själv, och hur jag har kommit fram till och dragit mina slutsatser, kan nog ingen annan människa förstå sig på. Hur länge jag än förklarar och sätter ord på mina känslor så är de fortfarande mina, och vi känner alla väldigt olika.
Jag vill inte längre göra vad som förväntas av mig. Jag vill göra det jag vill. Jag vill forma mitt eget liv, utan att jämföra mig med andra. Varför är det så svårt? Är jag så beroende av människorna runt omkring mig att jag inte vågar ta ställning? Bryta mig loss och gå min egen väg?
En vän sa till mig att försöka se saker ur en positiv synvinkel istället. Det finns trots allt två sidor, alltid, och det är vi själva som väljer vilken sida vi vill hylla och lyfta fram. Det är den sidan som formar hur vi lever våra liv. Varför välja den mörka? Är det i hopp om att slippa vara ensam som jag väljer samma väg som någon annan? Känner mig oerhört vilsen, samtidigt som jag nog aldrig har känt mig mer säker.  

Jag har kommit fram till att mitt välmående är viktigare än en högskoleutbildning, och har egentligen varit det väldigt länge. Jag kommer därför inte att slutföra den, oavsett hur kort den sista biten är. Inte nu. Jag kan inte ta risken och fortsätta i samma bana och utesluta mig själv ännu lite till. Jag vågar inte. Dörren är stängd, men jag har inte kastat bort nyckeln. Inte ännu.
Har insett hur pass viktigt det är för mig att skriva ner mina tankar såhär och att jag skriver mycket för egen del. Det blir som en ledsagare för mig när jag plötsligt hamnat utanför stigen. Leder mig tillbaka till rätt väg igen. Det är en karta skriven ifrån botten av mitt hjärta.
Tack alla fina människor för ert enorma stöd! Nu är det äntligen dags för mig att hitta min egen väg.

Såg för övrigt denna texten på facebook nyligen, en väninna som delade en bild. Den var så bra att jag vill sprida den vidare. Lättar upp stämningen lite också när man läser mina grubblerier och djupa tankar.

Man borde leva livet baklänges!
1. Man skulle starta med att dö och få det överstökat.
2. Så vaknar man på ett vårdhem och får det bättre varje dag.
3. Man blir piggare och smidigare och till sist är man för pigg för att vara där,
då får man gå ner och ta ut sin pension.
4. Efter ett antal år början man arbeta. På sin första arbetsdag får du en guldklocka.
5. Så arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaka från arbetslivet.
6. Man dricker, festar och har sex och förbereder sig för att ta en paus.
7. Så börjar man i skolan, blir barn igen, leker, har inga förpliktelser
tills man är en baby igen.
8. De sista 9 månaderna tillbringas flytande runt i fridfull lyx. Där är centralvärme, roomservice m.m. – och till sist lämnar man denna världen i en orgasm.