Verklighetens vardag!

Tiden den bara flyger förbi och jag förstår inte hur allting kan gå så fort. Jag börjar att se ett mönster. Många av dagarna ser numera likadana ut. Vakna, gå till jobbet, jobba, sluta jobba, hämta Viking på dagis, köra hem, busa och leka, laga mat, lägga Viking, kvalitetstid med mannen, sova. Sen börjar det om igen. Till och från hinns det med en fika eller en härlig date med vänner eller familj, men ofta är det också under pressade tidsramar. Är det så här det är att leva? Känns annorlunda. Känns ibland svårt att acceptera. Samtidigt ger tiden ändå inte något utrymme för förändring och vi fortsätter att vandra i upptrampade spår. Jag älskar däremot mitt jobb. Jag trivs kanonbra med mina kollegor, gamla som nya, och jag får verkligen påfyllt med själslig energi. Det är tunga arbetssysslor, mycket städning och en hel del nya rutiner, men jag känner att jag är med. Jag har kommit ikapp och nu är jag bara orolig för att halka efter. Magen växer och jag har redan börjat bli tröttare i kroppen. Men det är inte förrän på kvällen som jag inser det. Förnekelse är bra ibland. Jag trivs med att ha fullt upp, samtidigt som jag kan söka efter lugnet. Men om sanningen ska fram så blir jag ofta mer stressad när jag inte gör något. Då känns det som om jag slösar tid, tid som är så värdefull.

Jag saknar dock att skriva och jag har haft mycket dåligt samvete över bloggen. Flertalet gånger har jag bestämt mig för att skriva, men något tycks alltid komma emellan. Antingen så är det plikten, vardagsbestyren eller andra måsten, och när kvällen äntligen välkomnats så känns ögonlocken tunga och kroppen längtar efter vila och ro ifrån alla snurrande tankar.

Symaskinerna står och samlar damm och ger mig ofta mer ångest än jag behöver. Jag saknar att sy också. Dock är det en syssla som jag tacksamt väljer att vänta med. Doften av tyg gör mig fruktansvärt illamående. Bara att entra sovrummet ger mig kväljningar. Inför natten sprayar jag kudden med rogivande "pillowspray" från The Body Shop och om tillfälle funnits så har jag även försökt att vädra ut luften som stått. Det funkar, men inte av sig självt.
Tabletterna jag tar gör verkligen stor skillnad för mig och jag har inte kräkts mer än ett par gånger sedan jag började ta dem. Under den senaste veckan har jag även (vissa dagar) kunnat dra ner till enbart två tabletter om dagen istället för maxdosen på tre. Små steg i rätt riktning. Jag har också börjat dricka kaffe igen vilket jag ser som ett gott tecken på att något är i förändring. Graviditeten har nu gått in i nästa fas, den andra trimestern.