Ett annorlunda förhållande!

Jag kan se på statistiken att det är många som besöker bloggen, och det gör mig så otroligt glad. Att många fortsätter gå in och titta dagligen trots mina snåla uppdateringar. Det värmer i hjärtat och ger mig även en lätt påminnelse om varför jag skriver samt att det inte endast är för mig själv. Så tack till alla ni fina människor som väljer att fortsätta följa mig. Tack, tack, tack!!

Jag skulle kort vilja berätta om min lite udda relation till brandvarnare. Det är också något som jag tänkt att ta upp tidigare men som sen aldrig blivit av. Men nu ger jag det i alla fall ett försök.
I taket i hallen sitter vår brandvarnare, en sådan vanlig vit rund sak som jag hoppas att alla andra människor också har i sina hem. Den har i alla fall suttit där sedan vi flyttade in och jag har nog aldrig behövt pilla på den egentligen. Det brukar vara Nille som sköter all elektronik samt byte av tex batterier osv. Han har ändå ett par gånger gått igenom med mig hur man gör för att byta batteri, stänga av samt testköra brandvarnaren. Det är ju bra ifall vi båda två vet. Jag har lyssnat med ett öra. Eller... om jag ska vara helt ärlig, vilket jag har för avsikt att vara, så har jag egentligen inte lyssnat alls. Så.
Jag vet vad jag ska göra om det börjar brinna. Jag vet vart brandsläckaren som vi fått av svärmor står, och jag vet var vi har en brandfilt. Många gånger har jag också i huvudet planerat vilka saker jag eventuellt skulle kunna rädda om en brand mot förmodan skulle bryta ut. Katterna förstås. Och sedan kanske mina album med scrapbooking, där finns så många minnen. Men men... hur som helst, brunnit har det än så länge aldrig gjort. Istället har det närmaste brand vi haft, varit när katten Elvis hoppade upp på köksbordet och brände bort en del av håret på svansen över adventsljusstaken för två jular sedan. Nothing more, nothing less.

Min speciella relation till varför jag i dagsläget avskyr brandvarnare kommer sig ifrån ett par incidenter. Men ni kan vara lugna, de involverar ingen eld!
Första händelsen utspelades sig för över ett år sedan. Jag var gravid med Viking och vill minnas det som att jag var ganska långt gången. Jag hade ställt mig vid spisen för att koka lite pasta till lunch. Fläkten var igång och vattnet hade knappt hunnit koka upp när brandalarmet började tjuta. Det tog ett par sekunder innan jag insåg vad det var som lät. Ett fruktansvärt tjutande som stressade upp mig till max på bara något ögonblick. Stressade ut i hallen och in i klädkammaren för att dra fram stegen. Jag måste stänga av den fort, fort, tänkte jag. Det fortsatte tjuta. Väl uppe på stegen letade jag febrilt efter en knapp att trycka på, vad för något som helst, men det ända som syntes var en rödblinkande lampa. Jag började vrida på hela varnaren för att få loss den, men brandvarnaren bara fortsatte att snurra runt, runt sin egen axel. Skruva, snurra! Larmet gav inte vika och nu hade ett svart märke dragits upp i taket. Mina öron började göra riktigt ont vid det här laget och jag tog mig snabbt ner för stegen och sprang och letade upp Nilles verktygslåda. Jag måste få tyst på den jävla apparaten, tänkte jag. Ur lådan drog jag fram första bästa pryl jag fick tag i, en hammare. Jag återvände till stegen och skyndade upp igen. Med hammaren i högsta hugg smällde jag till brandalarmet allt vad jag kunde. Det runda vita hatobjektet drog med sig en bit av putsen i taket under sin väg in i sovrummet, där den delade sig i ett flertal mindre beståndsdelar. Äntligen tyst! Brandvarnaren var ordentligt död. När jag berättade för Nille skrattade han bara, tack och lov, och blev inte sur på mig. Vi gick sedan länge utan en brandvarnare i lägenheten och det berodde nog på ren glömska.
När Viking föddes några månader senare så blev vi påminda om säkerheten igen och köpte därför en ny för några hundralappar. Frid och fröjd. Nille föreläste för mig ytterligare en gång om hur man stängde av brandvarnaren utan att använda våld, och som sist så lyssnade jag bara med halvt engagemang. Jag uppfattade någonting om batteriet, men tänkte naivt att det tar jag som det kommer. Jag ska aldrig röra den jäkla prylen igen. Så kom det en dag när jag precis hade lyckats lägga Viking och ställt mig vid spisen igen för att koka vatten. Brandvarnaren gick igång med full kraft. Jag kände hur jag blev illröd i ansiktet och hur stressen piskade mig till att snabbt se till att få det tyst igen. Viking får inte vakna, Viking FÅR inte vakna!! Fan!! Jag rusade ut i hallen igen och slet fram stegen och kastade mig upp på den. Hur var det nu man gjorde!? Jag vred runt ett par varv och denna gången lossnade faktiskt hela saken och jag höll den nu i handen. Var i helvete var knappen!? Batteriet låg blottat men jag vågade inte röra det då några sladdar satt ihopkopplade mellan det och varnaren. Tänk om jag får en stöt! Jag tog mig snabbt ner från stegen och sprang in i vardagsrummet som ligger längst bort från Vikings rum. Nudå? Jag skakade kraftigt på varnaren och ut ramlade batteriet, men det hänge kvar i de fördömda sladdarna. Hjälp, jag vågar verkligen inte pilla på dem. Jag såg min enda utväg i att drämma hela saken så hårt jag bara kunde, rakt ner i golvet. Det gav effekt och det blev tyst med en gång! Viking sov ännu och hade alltså inte vaknat av allt oväsen. Tacksam över det och förbannad på brandvarnaren ringde jag Nille för att återigen berätta att jag förstört ett larm. Han tog det ganska bra denna gången också, men surade lite över att vi skulle behöva lägga ut ännu mer pengar på en sådan tråkig sak.
Vi köpte en ny brandvarnare och den sitter kvar än så länge. Dock började den också tjuta när jag lagade mat häromveckan, men då var tack och lov Nille hemma och kunde få tyst på den. Jag förstår att det är viktigt att ha ett brandalarm, men jag förstår inte varför den måste sitta så nära köket! Och jag förstår inte varför den väljer att hela tiden gå i gång! Jag vill flytta på den, bara en bit till längre ut i hallen, så att jag kanske kan få laga mat ostört någon gång. Eller så önskar jag mig en brandvarnare som inte reagerar på vattenånga. Jag hatar den! Jag avskyr när den skriker. Den jävlas med mig och håller på lite som om "vargen kommer". Tillslut kommer jag inte att reagera om den fortsätter såhär. Om den hade reagerat på någon verklig fara, då hade jag nog haft lite mer respekt för den. Men i dagsläget känner jag ett innerligt hat och längtar nästan tills nästa gång jag ska få chansen att slå sönder den. På samma gång förstår jag att vi då bara får köpa ytterligare en. Suck! Ja, det är ett udda förhållande minst sagt.