Absolut sista gången!

Var hos barnmorskan förra veckan för kontroller. Allting såg fint ut förutom järnvärdet, vilket hade sjunkit ännu mer sen sist trots att jag står på järntabletter. Det var ändå över 100 så jag är inte särskilt oroad över det, jag brukar ju trots allt ligga väldigt lågt i mitt Hb. Har alltid gjort och hur mycket järntabletter jag än käkar så blir sjukvården aldrig riktigt nöjda. Men, men, jag är nöjd och jag är inte påverkad av det.
Remiss skrevs till Irma-gruppen i Malmö för "förlossningsrädda". Kommer att bli kallad i slutet av sommaren. Det var oerhört viktigt enligt min barnmorska, och jag kan väl själv egentligen bara hålla med. Jag vill ogärna stå där om ett par månader och få fullständig panik vid första värken, för jag har verkligen ingen aning om hur jag kommer reagera. Förtränger fortfarande en hel del och fastän magen växer tänker jag inte att ett barn ska komma ut så småningom. Det är för absurt.

Körde upp till sommarstugan i fredags med Viking. Jag körde själv då Nille jobbade och skulle anlända först senare. Att köra bil i lite mer än en timme med Viking själv är ett rent helvete. Jag avskyr det. Viking blir så snabbt uttråkad där bak och börjar snabbt gnälla och skrika. Flera gånger har jag ändå kört upp med honom själv och varje gång tänker jag att det är sista gången. Denna gången gjorde jag samma sak, men nu får det faktiskt räcka. Jag hade förberett mackor, frukt och dricka till honom som han kunde ha under bilfärden. Laddat upp med napp, snutte och andra leksaker. Det tog exakt 7 minuter från det att jag hämtat honom från dagis tills han började skrika. Då var han mätt på fikan och hade pillat sönder vattenflaskan så att det inte gick att dricka ifrån den längre. Istället var det fritt fram att hälla ut innehållet i hela bilen. Suck. Vid det här laget var jag ute på motorvägen och kunde inte stanna till. Det var bara att surt fortsätta gasa. Några kilometer senare håller ungen på att ta sig loss ur bilstolen. Han lyckas ta sig ur med armarna och kan på så vis luta sig åt sidan så att han vänder hela överkroppen och tittar fram mot mig. Den jäkeln är ju smidigare än en katt, tänker jag förtvivlat samtidigt som jag lugnt och sansat försöker prata ner honom i bilstolen igen. Hur fan lyckas han!? Jag letar febrilt efter någonstans att stanna till, men trafiken är hård och jag känner inte mig säker. Bara till att fortsätta till nästa avfart. Fan, detta är verkligen sista gången jag kör upp själv, tänker jag.
Efter stoppet då jag bestämt förklarat för honom att han ABSOLUT INTE får göra som han gjorde fortsätter färden i relativt tyst närvaro. Viking gnäller bara till ett par gånger och jag sätter på musik för att dölja min egen frustration. För varje meter bilen rullar och han är tyst känner jag oerhörd tacksamhet. Jag tänker på hur det kommer vara med två barn i bilen och tackar ännu en gång att den ena ligger i säkert förvar i magen istället. Så länge jag har en i magen och bara behöver handskas med en terrorist så är det lugnt, tänker jag och fortsätter. Men detta är sista gången jag kör själv... Verkligen sista!

 

Sorterade lite bland mina scrapbooking-prylar under förmiddagen idag. Vilken sinnesro det ger. Att bara få pilla lite bland alla pysselsaker räcker för att göra mig glad och tillfreds. Köpte en ny förvaringsbox förra veckan som jag nu fyllde med pärlor, blommor, brads och chipboards. Ja, för att nämna lite. Mys! Får se om det inte blir lite scrappande ikväll, måste bara sy lite på en beställning först så jag inte hamnar efter för mycket.