Hur förklarar man för ett barn?

Hur förklarar man för ett barn att någon inte längre finns? När Viking har frågat efter gammelmormor tidigare så har jag helt enkelt inte klarat av att förklara. Jag har inte kunnat säga ett ord. Men han har sett att jag blivit ledsen och sen har något annat tagit plats i hans huvud. Men idag fick han följa med hem till gammelmormors lägenhet och det satte igång allting på nytt. Väl där var det stoj och stim med kusiner, mostrar och mina föräldrar, men senare på kvällen började han fråga efter gammelmormor igen. Jag ogillar tanken på att säga att hon är i himlen eftersom jag inte alls tror på sådant där. Samtidigt är det kanske bra att använda sig av den teorin just för att barn ska kunna ta åt sig. Det blir så abstrakt att bara säga att "hon inte finns mer". Fastän det är så. Hon är överallt och ingenstans. Hon har inte ont längre, hon mår bra. Men hon finns inte. Gammelmormor orkade inte mer, och så blir det för alla människor, djur och växter när de blir äldre. I säkert en timme efter läggning kallade han in mig och Nille med jämna mellanrum. Med sorgsen röst återberättade han:
- Gammelmormor finns inte längre!
- Gammelmormor orkade inte mer!
- Gammelmormor borta!
- Jag vill åka gammelmormor!
Jag försökte att välja mina ord noga men insåg att jag inte alls känner mig hemma på det här området. Jag har inga problem längre att prata om döden, men hur förklarar jag för min 2,5 åring att han aldrig mer kommer att få träffa henne? Jag minns någonting jag läst om att man inte ska vara rädd för att säga som det är, så jag sa orden också. För första gången.
- Gammelmormor är död!
Jag sa det två eller kanske tre gånger och jag såg i hans ögon att detta var något han hade svårt för att ta till sig, och att han lyssnade med stor andakt på meningen. Hans hjärna gick nog på högvarv, vad betyder "död" liksom. Ett nytt ord, en ny betydelse. Gammelmormor finns inte längre.
- Vi kan titta på lite bilder på henne imorgon om du vill? frågade jag honom.
Det ville han göra.
- Gammelmormor finns inte mera!
Jag höll mig kvar vid sängen och bekräftade hans blick med tysthet. Hans meningar var frågande samtidigt som han berättande. Hela konversationen var så... annorlunda.
Jag minns också något jag läst som avrådde starkt från att säga att "personen" somnat och inte vaknat igen. Någonting om att det kan reflektera på barnens sömnvanor längre fram. Att de blir rädda för att gå och lägga sig med oro över att aldrig vakna upp igen. "Mamma du får inte sova!" Tillexempel. Så. Gammelmormor varken sover eller är vaken längre. Vi har sagt hejdå till gammelmormor, men imorgon ska vi titta på bilder på henne. Men hur mycket förstår han egentligen? Hur förklarar man? Han ser på mig att jag gråter, han förstår att någonting är fel, utan att jag överför en känsla av att han skulle vara otrygg. Det är ok att gråta och jag låter honom se att jag är ledsen. För det är också en känsla som man måste få visa. Få känna och uppleva. Att få dela med sig av. Empati. Han ger mig en kram och säger:
- Viking sova nu!
- Mamma du får gå ut!
- Godnatt!