Fokus och Festival!

Det pirrar, jag är nervös. Så många gånger känslan har yttrat sig i ren besvikelse och sorg. Men så här nära har vi aldrig varit. Dock har lyckokänslan inte riktigt fått utrymme ännu. Jag är så rädd för att förlora att jag knappast har vågat drömma. Inte ens lite. Bara en vecka till. Hoppas jag. Sen är det över.

Loke sover fortfarande ganska dåligt om nätterna. Japp! Hoppas att det ska bli ett slut på en dålig period snart. Han utvecklas i rasande tempo. Han sitter, han kryper och han går med hjälp av människor och möbler som stöd. Jag kan inte låta bli att glädjas att min lilla bebis nu börjar bli stor. Det är, enligt min mening, förfärligt jobbigt och tråkigt när de är sådär små. Supersöta, ynkliga och hjälplösa men fy tusan vad krävande. Loke är nu 8 månader och livet börjar bli spännande och intressant, både för honom och för mig. Tänk vad roliga saker vi kan och kommer att hitta på.

Viking är en fantastiskt snäll och duktig storebror. Han hjälper till och han busar och leker med lillebror. Vi är noga med att inte sätta honom i en sits där han känner sig utanför eller åsidosatt heller, utan försöker att göra vardagen så rättvis som det bara går. Det är inte helt enkelt när man har två barn. Så på ett sätt är det tur att Loke fortfarande är ganska så liten, för jag gissar att allting lär förändras när båda två är i en högre ålder och förväntar sig total jämställdhet. Då måste det säkert vara exakt lika och rättvist om inte det ska bli hus i helvete. Eller? Äsch, den dagen lär väl komma oavsett om jag funderar kring den eller inte, så jag ska inte grubbla mer.

Har sytt en del sedan sist, men det är väldigt glest mellan mina uppdateringar numera. Jag räknar ändå med att komma igång igen och blogga mer flitigt. Inte nu, men så småningom. Alla har vi väl våra perioder här i livet.

 

 

I början av juni var jag på Sweden Rock Festival. En fantastisk festival med underbara människor och grym musik. Detta var femte gången jag var där. Bäst av allt denna gången var nog ändå att få komma iväg hemifrån. Jag må låta hemsk i vissa öron, men detta var precis vad jag behövde. Vi var iväg nästan en hel vecka och jag saknade inte mina barn en endaste gång. Faktiskt inte alls. Jag gladde mig åt barnen i tankarna eller när Nille berättade saker på telefonen, men annars njöt jag av att bara få vara jag. När vi kom hem på söndagseftermiddagen var det underbart att få krama och pussa på pojkarna igen och först då insåg jag hur länge jag varit borta. Jag såg både Viking och Loke med nya ögon och känslan av insikt var väldigt stark. Jag vet vad jag är. Vem jag är och vad jag ska lägga min kraft och energi på. Vad jag ska satsa på.