Domen!

Vissa beslut ska man inte behöva ta! Det är så orättvist och grymt. Man tvingas in i att besluta, vare sig man vill det eller inte. Situationer kan vara energikrävande, suga glädjen ur en och kännas hopplösa, men man fortsätter ändå att förneka, hoppas och leva i någons slags förnekelse. Vissa beslut vill man aldrig fatta, men måste. En del beslut är rätt men känns samtidigt fel hela vägen in i hjärtat. Så otroligt frustrerande och kämpigt. Jag gråter med hela min kropp. Det är oundvikligt. Fan.

Har länge behövt skriva av mig i bloggen, men inte orkat när jag väl fått tid. Inatt sov jag två hela timmar. Inte i följd, men totalt två hela timmar. Jag ville strypa ungen, alternativt gå och gräva min egen grav ute i trädgården. Ibland är det inte värt det. Var ute igår med finaste pappa. Vi drog till Köpenhamn och såg In Flames spela på Vega. Det blev sent. Tåghelvetet blev sent. Allting blev sent. Jag hörde Loke gråta redan innan jag satte nyckeln i dörren. Hemma halv 2. Det första jag gör är välling och hoppas att han ska sova vidare. Det gör han inte. Men In Flames var fantastiskt. Precis den energi jag behövde för att orka lite till. Och jag orkar idag, fastän vi haft en röv-jävlig natt.

Började av någon anledning att tänka på Vikings förlossning för ett par dagar sedan. Troligtvis pga att jag träffade min fina väninna Théresé som är gravid med sitt första barn. Vi pratade. Jag mindes. Jag berättade och insåg att jag nog inte kommer längre i läkningsprocessen än såhär. Det var inte jobbigt längre, jag kände inte gråten i halsen, jag fick nog inte ens gåshud, men ett obehagligt lugn över att jag på något sätt accepterat den förlossningen. Det skrämmande var dock att hur mycket jag än försökte föreställa mig att det var Viking som kom upp där på mitt bröst så gick det inte. Hjärnan har accepterat en händelse och gjort den till vad den är och den är precis lika falsk som jag tror att den är sann. Bebisen jag födde dog. Och jag har accepterat denna lögn som en sanning. Jag har återhämtat mig och sörjer inte lika ofta längre. Galet vad konstigt det kändes när jag inte kunde få ihop Viking med hela historien. Jag kan titta på bilder, men det är inte jag. Jag vet inte vad det är jag ser. Jag minns det inte så. Inte överhuvudtaget. Jag tror inte att jag kommer kunna gå igenom hela förlossningsjournalen, någonsin. Men det är ok.
Som Théresé sa, tänk om det varit lite annorlunda. Om de bara inte hade lagt upp honom där på mitt bröst. Till synes helt livlös, lila och med en navelsträng lindad två varv hårt runt halsen. En kladdig, stilla och tyst klump. Den bilden får jag aldrig bort från mitt minne hur mycket jag än skulle önska det. Jag vände bort mitt ansikte, även om det redan var försent. Jag ville inte se på honom. Jag klarade inte av det. Ta bort honom! Nille stod bredvid, lade sina stora varma händer som skygglappar för mina ögon. Stirrade in i mig och jag minns hur han sa att allt var ok. Att han hade sett att bebisen rörde sina fingrar. Jag kände mig tom och totalt uppriven. Jag tänkte att han bara sa så för att trösta mig. Jag försökte leta efter tecken på att han ljög men min skräck lyste bara igenom i hans ansiktsuttryck och jag hade ingen aning om någonting alls. Det var långa minuter innan vi hörde första skriket. Eller så var det kanske bara sekunder? Jag vet inte, jag var fast där och då som om det vore evigheten. Nille fick aldrig klippa navelsträngen, allting blev så akut. Första luften han andades var från syrgasmasken och första gången jag såg honom trodde jag att jag hade förlorat honom. Jag visste att jag hade förlorat honom. Varför lurar hjärnan mig så? För att göra allting mer lätthanterligt? Min terapeut sa att det var normalt, och jag får väl nöja mig med det. För bilden av min förstfödda har etsat sig fast och även om jag idag vet att Viking är mitt barn, min förstfödda, så kan jag aldrig koppla samman honom med hans födelse. Men det är ok. Jag har gått vidare nu. Det är ok. Skrämmande men ok.

Ikväll ska jag lägga mig i ett bad. Sjunka ner i några tidningar om julpyssel, scrapbooking och annat som får mig på glada tankar. Imorgon blir det fika på jobbet. Alla kommer, inklusive alla små barn och nya bebisar. Ser fram emot det. Saknar att jobba. Saknar miljön, folket, stressen och lugnet. Känslan av att göra gästerna glada och nöjda. Jag vill också få lov att sakna mina barn. Jag vill känna att jag är utvilad och glad när jag ser dom. Ge dom det bästa av mig. Att vara mamma innebär nog att ständigt tampas med dåligt samvete över saker man gör, inte gör eller känner. Idag försöker jag bara att överleva dagen. Denna veckan kommer bli tuff, hoppas på ny energi och gladare tankar till helgen.