Första dagen jag tog hem "lilla vita katten" så stod där några småflickor på gatan. De tittade nyfiket på buren och jag var snäll nog att fråga om de ville kika. Det ville de! Först klämmer den ena ur sig "vad är det för något?" samtidigt som den andra avlöser med en i särklass underlig fråga, nämligen "är det en mus?" Helt ärligt barn, är ni så dumma i huvudet att ni inte ser skillnad på en katt och en mus? Ok, han var/är jätteliten, och ok, han är vit, men va fan? En MUS? Herregud! Jag blev smått oroad över hur illa det måste vara ställt med skolan om barnen inte lär sig något om djur och natur och sånt. Men men, det var ok! Jag tog det inte personligt i alla fall och den stackars lilla vita musen...hrm katten menar jag, han hörde nog ingenting.
Dag 2, Zombie får sitt namn och han har kraftig diarré dag som natt. Han är av den anledningen instängd ganska mycket i ett rum eftersom jag inte vill ha bajs överallt. Det ringer på dörren. Samma småflickor igen, de ville kolla på den "lilla vita katten". Vad gulligt, tänker jag, och ser framför mig hur dessa flickor kommer öppna upp en bekantskapskrets för oss i hela området. Det är inte fel att känna sina grannar, tycker jag, hämtar Zombie och alla småtjejer bryter ut i kör "åååååww". Det är ok!
Dag 3, det ringer på dörren, vi är mitt inne i den värsta timmen på dygnet, nämligen middagstimmen, och några andra flickor står vid dörren och vill kolla på den lilla vita katten. Suck, jag försöker snällt att förklara att det är en lite dum tid, men hämtar sen Zombie så de får klappa lite. Barnen skriker vid matbordet i bakgrunden, men flickorna överröstar med "naaaw" och "ååååw".
Dag 4, vi håller på att lägga barnen, har haft en stressig och jobbig dag, barnen är även förkylda. Vi läser saga, ger välling och försöker få dom att komma till ro, vad händer då? Jo, visst ringer det på dörren! Jag kan inte låta bli att bli smått irriterad och önska bort ungarna från huset, men Nille öppnar och ber dom vänligt och snällt att komma en annan dag samt tidigare, eftersom våra barn ska sova vid den här tiden. Det är ok med barnen. Det är väl ok med mig också.
Dag 5, barnen är trotsiga, skriker och gormar, det är bajs överallt och Nille jobbar över. Jag försöker att ordna middag åt oss allihop, men det ringer på dörren. Jag låtsas inte höra, och ärligt talat hör jag det nästan inte heller pga ljudnivån, men jag ser några flickor genom köksfönstret. Jag tänker att de nog går därifrån om ingen kommer för att öppna, men istället ringer de på dörren igen. Och igen. För helevete!! Stressad och mer eller mindre skitsur öppnar jag dörren. "Vi skulle se katten!" (Vadå SKULLE?? Så säger man väl för fan inte?) Jag blir så paff över ordvalet att jag kommer av mig lite, men säger lite ursäktande att jag faktiskt inte hittar honom nu och jag är själv med barnen så jag kan inte leta just nu heller. Flickorna ler lite besviket och i samma stund jag stänger dörren så kommer Viking bärandes på Zombie. Puh, sista sekunden.
Dag 6...dag 7, dag 8, dag 9 osv. Det ringer på dörren!! Någon gång hämtar jag Zombie och andra gånger ber jag barnen komma en annan dag för jag har faktiskt annat för mig. Där är några nya ungar varje gång. "Min kusin tror inte på mig att katten är sååå liten". "Nähä nä, men han är bara en bebis så han är väldigt liten" säger jag. Dagen därpå står hon där igen MED SIN JÄVLA KUSIN! För helvete! NÄR ska detta sluta??
Dagarna går och det ringer på dörren. Jag börjar bli bitter, jag börjar bli riktigt irriterad på de där ungarna, som inte heller är särskilt trevliga längre, utan kommer med sina kommandon så fort man öppnat dörren. "Vi SKA se katten!" FUCK YOU! Har jag lust att skrika, men gör det inte, för hur skulle det se ut? Kanske hade de slutat komma då? Hm...
Idag fick jag dock nog... nu har jag ju knappast koll på vilken dag det är, men jag vet med säkerhet att de har ringt på dörren varje dag sen de fick se "musen i buren". MINST en gång! VARENDA JÄVLA DAG!! Har ungarna inget bättre för sig? Förslagsvis så kan de ju stanna lite längre i skolan och läsa på i biologiböckerna istället?
Dag 10000, (ok så gammal är inte Zombie ännu, men fatta poängen, det har gått många dagar av terroriserande nu), vi sitter alltså mitt i middagen, jag har inte ätit på hela dagen och har gjort min egna favoritmiddag med spagetti, tomatsås, blandade bönor, mozzarella och sånt där gott. Även lyxat till det med en färdiggrillad kyckling från delikatessen på Ica. Då ringer det på dörren! Nille tittar på mig och ser elden i mina ögon, jag reser mig snabbt upp. Jag tittar ut att Zombie ligger och sover i vår säng och stänger sedan sovrumsdörren. Bakom ytterdörren står två tjejer, den ena känner jag igen och det är hon som brukar ge order om att få se på lilla vita katten. Det gör hon även denna gång. "Tyvärr, han finns inte kvar här längre, han har flyttat!" säger jag beklagande, samtidigt som jag hör Nille skratta ifrån matbordet. "Vart då?" undrar den andra tjejen. "Han har flyttat till min syster, han har det bättre där nu för han var ju lite sjuk." "När kommer han tillbaka?" undrar mini-hitler. "Aldrig!" svarar jag snabbt! "Ok, var bor din syster?" undrar nya tjejen. (GÅ HÄRIFRÅN ERA SMÅ PARASITER!!) "Hon bor långt bort, mitt inne i stan, så det är inte här!" "Ok, har ni fler katter?" "Erhm... ja, alltså ja det har vi ju." (SLUTA STÄLL FRÅGOR!)"Jag vill se på dom!" säger nya tjejen. (Du är inte lite fräck du!) "Nä, de är vuxna katter så de gömmer sig hela tiden, de är ALDRIG framme typ. ALDRIG!" "Inga mer små?" "Nope!" svarar jag lite för glatt, men har insett att jag äntligen börjar vinna konversationen. De går snart därifrån. Seger!! Moget Lova! Moget, du lurade barnen! Men jo, det var faktiskt moget, för jag fick bita mig i näsan för att inte säga "Han är DÖD!! Fattar ni!? DÖD, han hatade den jävla dörrklockan så mycket att han tog livet av sig!" Och DET hade ju inte varit speciellt moget, eller hur? Hoppas ryktet sprider sig i alla fall, att Zombie inte bor här längre, så vi slipper ha massa rännande ungar här hela tiden. Jag blir galen! Jag har ju inget emot barn egentligen, men någon måtta får det väl ändå vara? Dessutom hann min mat bli iskall! Det är INTE ok!!
Hälsningar från en arg, bitter och full-av-dåligt-samvete-mamma, med Zombie spinnande i famnen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar